Varför har vi fått ett offentligt debattklimat som ofta handlar om ytterligheter? Varför har vi fått ett debattklimat där personer som svårligen kan klassas som extremister ska attackeras för att de lyfter på verkliga problem? När politiken och medierna fokuserar mer än 80 procent av debatter och åtgärder på att "tråkigt" lösa alla kvalitetsbrister i vårt samhällsbygge blir det fel, mycket fel. Tyvärr handlar detta sannolikt bland annat om att medierna ständigt söker klatschiga rubriker och reportage att skriva om och då är det vardagliga viktigaste problemlösandet tråkigt. Hur ska alla sociala medier och "gammelmedia" fyllas med innehåll om det inte ständigt är extrema perspektiv som ska skapas eller lyftas fram? Och om något har till exempel en korkad rasistdebatt skadat den riktiga kampen mot oacceptabel rasism. Det kan enligt mig inte finnas en enda välutbildad person som tror att var vi råkar vara födda på jorden, eller vilken hudfärg vi har, innebär att vi som enskilda människor är sämre än andra.
Återigen skriver en tidigare arbetserfaren ledande politiker i Göteborg upp viktiga ämnen i sin krönika i GP. Ann-Sofie Hermansson. Det tidigare socialdemokratiska kommunalrådet fick sparken av sitt parti. Varför kan säkerligen handla om många skäl men ett var säkerligen för att hon tydligt tog avstånd ifrån hederskulturer och hedersbrott. När man attackerar liknande enligt svensk kultur kulturella avvikelser tillåter inte PK gänget minsta uttryck som kan tolkas som till exempel rasistiskt. Detta PK-tillstånd har skadat Sverige på många sätt. Läs gärna hennes reflektioner nedan om ett ärende på Konstfack som jag tidigare lyft upp på min blogg. Så länge som vi i vårt unika samhälle Sverige tydligt står upp för att våra lagar gäller oss alla jämlikt är olikheter mellan oss människor aldrig ett problem.
"”Länge handlade antirasistiskt arbete om att bekämpa rasism i dess olika förklädnader, men i dag handlar det för ofta om att visa att man inte är rasist.” Citatet är hämtat ur boken ”Hela havet stormar –en fallstudie inifrån en myndighet”, utgiven på Volante och författad av Sara Kristoffersson. Det handlar om mobbning på hög nivå där feghet urartar på ett fasansfullt vis på en statlig myndighet. Det är en riktigt obehaglig läsning som jag varmt rekommenderar."
"Kristoffersson är professor på nämnda statliga myndighet, Konstfack i Stockholm. Vintern 2021 blåser det upp till storm på skolan. En studentförening vill döpa om den prestigefulla högskolans utställningshall Vita havet, eftersom man tycker att namnet kan uppfattas som rasistiskt. Det här är riktigt dumt men det är alltså ordet ”vitt” som den separatistiska studentföreningen Brown Island menar är rasistiskt."
"Man hittar visserligen ingen konkret koppling till rasism. Det finns ingen som helst historisk referens. Brown Island väljer ändå att tolka namnet som rasistiskt. Det som händer är det som på senare år brukar hända i den svenska debatten. I stället för att ta fasta på sakförhållandet att det rent faktiskt inte existerar en rasistisk koppling väljer studentföreningen att förhålla sig känslomässigt till ärendet, man mår nu dåligt av namnet."
"Jag har blivit allergisk mot den här sortens undfallenhet. Mot klent ledarskap och fega människor som mer eller mindre frivilligt låter sig bli nyttiga idioter i en osmaklig jakt på lovligt villebråd. Det är ett sekteristiskt beteende som gradvis förskjuter flera av de moraliska gränser mot våra medmänniskor vi normalt erkänner oss till. Det är inte bara omänskligt, det är ociviliserat och hör inte hemma i en demokrati."
"Slutsatsen blir att det är viktigare att skrika att man inte är rasist än att arbeta mot den rasism som är ett faktum i samhället."
Och pridesymbolen med regnbågens alla färger är en symbol för frihet och att vi alla ska respekteras för våra olikheter inom lagens ramar. Och svensk lag ger oss fantastiska möjligheter att vara oss själva och att får tro på vad vi vill, inom lagarnas ramar. Det är deppigt när det inte ses som självklart för oss alla. Att reta upp sig på vulgära uttryck under till exempel prideparader är en sak men att ta avstånd från att vi människor, inom lagens ramar, ska få vara dem vi är, eller vill vara, är för mig obegripligt. Vår historia visar att lagarna ibland måste förändras för att just säkerställa denna viktiga tolerans. Kampen för förändrade lagar får vi främst föra genom Sveriges riksdag och genom EUs parlamentariska system. Jag hoppas aldrig det kommer att finnas politisk majoritet för att vi ska acceptera parallellsamhällen med egna lagar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar