Välskött offentlig ekonomi nödvändig
De privatpersoner som äger ett eller fler boenden vet att man måste kunna låna till investeringen, finansiera köpens kostnader i form av räntekostnader, driftskostnader och underhållskostnader. Samma logik gäller för våra gemensamma tillgångar. Så är det. En växande kommun måste nå ett överskott och kunna låna pengar. Politisk stabilitet och en ekonomi i balans är helt avgörande för priset på finansieringen. Det är ett av många skäl till varför Utvecklingspartiet demokraterna till sist landade i stöd till S i Uppsala.
För att klara både ett bra underhåll och nyinvesteringar måste man driva den befintliga verksamheten effektivt för att skapa överskott som krävs för nyinvesteringar. De största behoven av nyinvesteringar finns inom Uppsala kommuns bolagskoncern. Det är dags att tydligt tala om både underhållsbehovet och behovet av nyinvesteringar. Stora delar av västvärlden har nu stora konkurrensnackdelar kopplat till att till exempel Kina och Vietnam har en fantastiskt modern infrastruktur.
En framgångsrik samhällsutveckling kräver att vi underhåller, lagar och bygger nytt. Framförallt viktigt att vi underhåller och lagar det vi har. Det är beklagligt att många kommuner inte sköter underhåller våra tillgångar bättre. Nytt, nytt och nytt är roligare för många istället för god omsorg om det man har. Det är ofta inte miljö- och klimatsmart. Ibland vill man bygga nytt för att klara en önskad tillväxt. Ibland måste man bygga nytt för att till exempel gamla lösningar blivit allt för dyra i drift och omoderna. WSP har publicerat flera rapporter om underhållsberget. Man måste ta utmaningarna på stort allvar.
Håkan Boström, GP, skriver läsvärt om att kommuner och staten länge misskött underhållsarbetet och investeringsbehovet. Uppsala är inget undantag då till exempel Uppsala Vatten och Avfalls AB har både stora underhållsskulder och nyinvesteringsbehov. Ett annat exempel är akutmottagningen på Ackis som ständigt får stryk för på tok för liten kapacitet.
”Fram till och med 1970-talet höll sig svenska staten med en särskild investeringsbudget vid sidan av den vanliga driftsbudgeten. Stora investeringar i vägar, bostäder, hamnar, kraftverk och ledningar finansierades separat från löpande utgifter för vård, skola, omsorg eller pensioner. Det är egentligen en naturlig uppdelning. Investeringar görs för att de ska ge tillbaka pengar längre fram. Konsumtion handlar om att spendera pengar här och nu. Det är därför mer försvarbart att låna pengar till investeringar än till konsumtion. Samma uppdelning görs i privata företag. Varför slutade man då med denna ordning på budgetdepartementet? Den uppmärksamme läsaren kanske redan ställt sig frågan om inte ”skola” också bör räknas som en investering. Eller kanske undrar ni om inte bostäder bör betraktas som konsumtion?”
”Som så ofta inom politiken finns det gränsdragningsproblem mellan olika kategorier. Det betyder dock inte att den mest intelligenta lösningen alltid är att sluta kategorisera. Hopslagningen kan ha bidragit till att Sverige efter 1980 underfinansierat sin infrastruktur. Det märks inte minst på landsbygden där underhållet av vägnätet ofta ligger på miniminivå. Detsamma gäller vatten- och avloppsnätet (VA) och delar av elnätet. All distribution är förstås dyrare på landet. Städerna har å andra sidan slukat merparten av de senaste 20 årens invandringsdrivna befolkningstillväxt på över en och en halv miljon människor som i sin tur belastat infrastrukturen där.”
”Den växande infrastrukturskulden råkar sammanträffa i tiden med att Sverige fick ett nytt finanspolitiskt ramverk på 1990-talet. I huvudsak var denna nyordning nödvändig. Sveriges förtroende var kört i botten efter att vi levt över våra tillgångar under 1980-talet, pengar som inte sällan plöjdes ned i en ineffektiv byråkrati. Vi var tvungna att sätta betsel på oss själva.”
”Klart är att det så kallade överskottsmålet (över konjunkturcykeln) i statens budget nu borde kunna ersättas med ett balansmål – det vill säga att det borde räcka om budgeten går plus minus noll. Det är knappast en höger-vänsterfråga då de frigjorda pengarna lika gärna kan användas till skattesänkningar som välfärdssatsningar. Men grundfrågan är om de inte framför allt bör gå till investeringar i landets infrastruktur – något näringslivet länge efterfrågat. Därtill har vi den kommande mångmiljardupprustningen av det militära försvaret. Så räcker det med att bara införa ett balansmål – som givet behoven ger ett ganska marginellt tillskott?”
”När vi nu ser ut att gå in i en lågkonjunktur kan det vara läge att satsa från statens sida – när väl inflationen sjunkit ned igen. Tanken att återinföra någon form av investeringsbudget förtjänar också en seriös diskussion. Det är i varje fall att föredra framför så kallad offentlig-privat samverkan, med delvis privat finansiering som tas ut i avgifter, vilket i regel både blir dyrare och sämre för medborgarna – vilket Arlandabanan är ett pedagogiskt exempel på. Staten lånar alltid billigast. Om inte annat är det troligt att liknande initiativ snart tas på EU-nivå. Europa är långt ifrån samma infrastrukturkris som USA, men i konkurrensen med Kina och Indien kommer det behövas stora investeringar även i den offentliga infrastrukturen. Frågan är bara var makten över besluten ska ligga.”
https://www.gp.se/ledare/dumsn%C3%A5lt-att-l%C3%A5ta-infrastrukturen-f%C3%B6rfalla-1.82732212
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar