Ständiga felräkningar

Bristande konsekvenstänkande

Allt för många partier i Uppsala vill fortfarande bygga spårvägssystem i Uppsala stad. Det representerar tre D. Demokratiskt dåligt, Dyrt och Dumt. Självklart borde invånarna få göra sin röst hörd i en rådgivande folkomröstning. Istället låter S, MP, L och V Uppsalaborna tycka till om placeringen av en kandelaber... Det är faktiskt nästan lika provocerande som kommunistskräpet i Carolinabacken. Om det i värsta fall blir ett spårvägsprojekt i Uppsala kommer det minst bli dubbelt så dyrt som tidigare glädjekalkyler indikerar. Du som kan lite om Uppsala borde också veta att det planerade byggområdet är mycket vattenkänsligt. Det vill säga att Uppsalabornas dricksvattenförsörjning utsätts vid ett bygge för risker som inte är acceptabla.

Är det en medveten metod av politiker och tjänstemän att alltid kraftigt underbudgeterat skattefinansierade infrastrukturprojekt? Agnes Karnatz skriver läsvärt i GP om hur oprofessionellt som huvudregel offentlig sektor agerar vid upphandlingar av infrastruktur. Enkelt kan vi sammanfatta skälen till ”andras pengar”.

”När en ask med jordgubbar visar sig vara oväntat dyr brukar de flesta fundera en extra gång. Är det fortfarande värt att köpa lika många jordgubbar som planerat, eller borde pengarna i stället läggas på något annat? Den avvägningen verkar dock vara helt främmande när en regering beslutar om infrastrukturprojekt för många miljarder. Det tycks vara närmast en naturlag att vägar, järnvägar och andra byggen alltid blir dyrare än vad som från början var tänkt. Men en ny rapport från Riksrevisionen (29/6) visar att kostnadsökningarna bottnar i flera brister hos både Regeringskansliet och Trafikverket.”

”Granskningen sträcker sig över tio år tillbaka i tiden, och inkluderar alltså flera regeringar. Men talande är att mellan 2014 och 2018 ökade kostnaden för projekt i den nationella planen med 39 procent i snitt, motsvarande 58 miljarder kronor. Ett exempel är Ostlänken genom Östergötland, vars kostnad steg med 10 miljarder kronor. Om kostnaderna ökar då byggarbetet redan är i gång är det svårt att tvärt avbryta det hela. Men så är oftast inte fallet, visar det sig. I stället sker den kostnadsmässiga expansionen under planeringen. Det är i sig inget konstigt att kostnader justeras när en väg eller järnväg utformas på skrivbordet. Desto märkligare är att regeringen inte reagerar på de nya kalkylerna genom att ändra eller ompröva besluten.”

”En del av skulden kan också läggas på Trafikverket, som av allt att döma inte utnyttjar möjligheten att lära av tidigare felberäkningar.” Ett skäl till det, enligt Riksrevisionen, är att slutrapporter från tidigare projekt sällan läses inför att nya ska planeras. Med hjälp av sådana rapporter hade andra projektledare kunnat lära av tidigare misstag, men ofta bedöms läsningen ta för lång tid. Trafikverket fortsätter alltså att leverera bristande kostnadskalkyler, som regeringen i sin tur baserar besluten på. När mer träffsäkra beräkningar kommer senare i processen gör det ingen eller liten skillnad. Det är knappast ett sunt förhållande mellan regering och myndighet, medan alla som betalar skatt får lägga ut det som saknas mellan kostnadskalkyl och verklighet. På Riksrevisionens artiga språk är bedömningen att det finns ”stor förbättringspotential”.”

”Att stora kostnadsökningar är mer regel än undantag inger knappast förtroende inför pågående och kommande byggen. Men dessvärre lär politiker även fortsättningsvis tycka att det är mer attraktivt att ta spadtag och klippa band än att granska kostnadskalkyler och ompröva beslut.”

”Många ser det också som ett löfte att ett projekt ska genomföras, nästan oavsett hur dyrt det blir i slutändan. Men det bästa vore om sådana löften till väljarna också gällde hur mycket något får kosta.”

https://www.gp.se/ledare/räkna-rätt-på-miljarderna-till-väg-och-järnväg-1.50528524

Även matematiken runt Sveriges vansinniga migrationspolitik, och misslyckade integrationspolitik, har varit usel. Gång efter gång matades vi med felaktiga, då politiskt korrekta, påstådda vinstkalkyler kopplade till den förda migrationspolitiken. Misstag kan alla göra. Stora som små. Personligen tycker jag det är klädsamt att erkänna stora misstag och reflektera över vad man lärt av dem. Aldrig har jag hört Reinfeldt eller Lööf erkänna att deras misslyckande inom migrations- och integrationspolitiken fått mycket dyra och negativa konsekvenser för det svenska samhället. Eller erkänna att det var en medveten nyliberal idé för att spränga bidragssystemet inifrån. GP, Dovstad och Cwejman, har två bra ledare kopplat till detta misslyckande bifogade nedan. Och du som nu tänker ”väldigt många invandrare bidrar” har helt rätt. Så är det MEN som jag under många år argumenterat för har volym ALLTID betydelse. Särskilt allvarligt blir höga volymer i kombination med en usel integrationspolitik. 

”De gånger regeringen och statsministern har gått emot, eller före, folkviljan har det gjorts med fingertoppskänsla. Fram till Fredrik Reinfeldt. Han valdes för att ge svenskarna mer pengar i plånboken. Det löftet höll han. Men han blev aldrig vald på ökad invandring. Såhär i efterhand är det den mest märkbara förändringen under hans regeringsperiod. Sverige är nu ett land där hundratusentals föräldrar går långtidsarbetslösa, där deras barn växer upp utan att lära sig ordentlig svenska och där gängkriminella sätter skräck i både dem och omgivande samhälle.”

”Folket ville bara ha lite lägre skatt. Även om friare invandring är en annan sida av samma ideologiska mynt för en del renläriga liberaler är det knappast så för gemene man. Svenskarna gillar välfärd, bara inte fullt så omfattande som under Göran Persson. Att Alliansens regeringsinnehav skulle innebära hundratusentals fler bidragstagare, låg så att säga inte i farans riktning för de väljare som tog en moderat valsedel 2006.”

”Det är inte alltid fel att politiker går emot folkviljan – men lyhördhet är A och O.”

”För ett år sedan varnade Maria Wallin, som då jobbade som verksamhetsledare för stadens brottsförebyggande och trygghetsskapande arbete att det råder en tystnadskultur inom Göteborgs Stad. Anställda vågar inte längre i alla lägen göra sitt jobb eller berätta vad som sker.”

”Det är, utan att ta i, skakande läsning. För den som tror att Göteborgs Stad är förmögen att genomföra ett skapligt arbete även i vår stads utanförskapsområden får tänka om. De intervjuade vittnar om en fullkomligt urspårad och ohanterlig situation som i många fall ignoreras och tystas ned av chefer inom förvaltningen. Vad rapporten främst synliggör är kanske inte en problematisk tystnadskultur utan ett fullkomligt ohållbart arbetsklimat.”

”Att bli filmad av grupper bestående av ett tjugotal män när man kommer till arbetet är enligt flera av de intervjuade vanligt förekommande. "Det är bara så det är" förklarar en respondent. Gängen dominerar vissa områden. De visar att de ser vem som talar med polisen, vilken personal som jobbar i stadens tjänst och var. Anställda som ser narkotikaförsäljning eller upptäcker vapen i kommunens fastigheter "håller i stor utsträckning tyst om det".”

”På vissa skolor saknas sexualundervisning och när pojkar och män "uppvisar negativa attityder mot flickor och kvinnor och/eller uppvisar en kontrollerande attityd när det handlar om flickors och kvinnors rättigheter" möts det inte av någon tillsägelse.”

”Invandring har av våra rikspolitiker länge betraktats som en humanitär abstraktion. Något som rika och välmående samhällen helt enkelt öppnar för. Det är ju vår plikt. De praktiska detaljerna löser vi senare. Med rätt sorts satsningar och gemensam god vilja kan vi lösa det här! Så har det låtit. Men "integrationen" har visat sig mer komplicerad än så. Normer, värderingar och kultur är tjocka segdragna strukturer som inte enkelt smälter bort i mötet med den rationella och väluttänkta svenska offentliga förvaltningen.”

”Varje samhälle har en begränsad förmåga att absorbera nya invånare och inlemma dem i sina värdesystem, vardagsrutiner, arbetsplatser och institutioner. Hundratusentals invandrare har blivit naturliga delar av det svenska samhället. Det är inget konstigt med det. Men volymer spelar roll. Och även ett välmående och rikt samhälle som det svenska, med en väloljad offentlig förvaltning, har visat sig vara totalt oförberett och illa rustat för att dagligen möta organiserad brottslighet, religiös extremism och ett dysfunktionellt lokalsamhälle. Man kan låtsas som om det här handlar om något annat. Otillräcklig finansiering, outbildade tjänstemän, dåliga och fega chefer eller lokalpolitikers inkompetens. Eller rasism, diskriminering och kapitalismens tillkortakommanden. Men det är skenförklaringar.”

”Tystnadskulturen i Göteborgs Stad framstår som en sorts psykologisk försvarsmekanism för att hantera en överväldigande ny situation som ingen inblandad förstått vidden av. Man stänger av i stället för att drabbas av panik och lämna. Tystnadskulturen är inte grundproblemet, den är blott symtom på en ogenomtänkt migrationspolitik. Göteborgs Stad måste förstås göra vad den kan för att stävja problemen. Men precis som det mesta av ansvaret för den uppkomna situationen ligger hos rikspolitikerna så är det också där de huvudsakliga lösningarna och verktygen finns för att vända utvecklingen.”

https://www.gp.se/ledare/invandringspolitiken-blev-fredrik-reinfeldts-stora-misstag-1.52659509

https://www.gp.se/ledare/så-åt-sig-rädslan-in-i-göteborg-1.52719230

Om den senaste Demoskopmätningen skulle bli verklighet får vi följande väljarstöd innan L och MPs röster fördelats ut på de partier som åker ur riksdagen:

S, C och V = 43,5 procent = Lag Röd

M, KD och SD = 48,5 procent = Lag Blå

Efter att Valmyndigheten fördelat de fasta mandaten mellan partierna som kvalat in leder lag blå stort framför lag röd. Jag antar att den jämkade uddatalsmetoden tjänar lag blå bäst. De 39 utjämningsmandaten är en fördelning mellan partierna och ska fördelas så proportionerligt som möjligt kopplat till det antal röster ett parti fått nationellt men kopplas till specifika valkretsar. Även detta perspektiv tror jag kommer att gynna lag Blå. Mycket talar för att Sverige går mot en ny regering som får mandatet att städa upp efter Reinfeldt, Lööf och två mandatperioder med Löfven. Mandatet att få ordning på migrationspolitiken, kraftigt förbättra integrationspolitiken, minska antalet icke självförsörjande vuxna kraftigt och stärka tryggheten kraftigt. Om ovan röstfördelning blir nära valresultatet har M en riksdagsmajoritet för ett nödvändigt reformarbete där budgetar kommer att röstas igenom. Nu behövs inga glädjekalkyler, nu krävs kraftfullt förbättringsarbete.

https://bulletin.nu/m-tar-in-pa-s-i-nya-matningen-mp-och-l-utanfor-riksdagen

https://www.riksdagen.se/sv/sa-funkar-riksdagen/demokrati/val-till-riksdagen/