År av tillbakagång

Ett sjunkande skepp

Både Sverige och det parti Löfven ska företräda har kraftigt försvagats de två senaste mandatperioderna. Det är ett faktum. Det finns mycket att skylla på för att det blivit så. Personligen anser jag dock att det i stor utsträckning handlar om bristande ledarskap där statsministeruppdraget innebär en mycket viktig roll för om resultatet blir rimligt bra eller dåligt. Självklart vet vi alla att det råder en dålig ordning i dagens riksdag där partier med lågt folkligt stöd får orimligt mycket inflytande. När man också som Socialdemokraterna väljer att låta partier som MP och V få ett mycket stort politiskt inflytande bidrar det självklart till att Sverige som land försvagas. 

Att Sverige försvagas är inte direkt samma sak som att vårt näringsliv försvagas. Samtidigt blir en längre effekt av dåliga skolresultat, stor otrygghet, ett stort antal icke självförsörjande vuxna, näringsfientliga regleringar, bristande tillgänglighet och kvalitet inom sjukvården samt en dålig äldreomsorg att även näringsverksamheter i Sverige försvagas. Även företagare, och människor som arbetar inom näringslivet, är beroende av att vi producerar konkurrenskraftig arbetskraft, att sjuka människor snabbt och med kvalitet får den vård de behöver och att våra äldsta och sköra får ett värdigt omhändertagande. Idag har vi stora kvalitetsbrister inom mycket som det offentliga Sverige ansvarar för. Det kan inte finnas många svenskar som tycker något annat. Så behöver det självklart inte vara om vi politiskt företräds klokt. 

Riksdagen och Sveriges regering har ett stort ansvar för landets övergripande ramar. I kommuner och i regioner har politiker främst ett stort praktiskt ansvar att inom dessa ramar skapa bästa möjliga livsförhållanden för sina invånare. Förbättringspotentialen är mycket stor. Den stora bristen som Löfvens ledarskap representerat är bristen på en tydlig vision om vilket Sverige vi ska säkerställa för oss invånare. Det vi vet är att han utlovade EUs lägsta arbetslöshet och att vi istället tillhör de länder som har flest vuxna per capita som inte är självförsörjande. I ett bidragstungt samhälle som det svenska får det mycket allvarliga konsekvenser. Socialdemokraterna har under flera år tappat den glans de tidigare hade som regeringsbärare och utvecklare av det svenska samhället. Gunnar Wetterberg beskriver det väl i nedan artikel i Expressen.

"Socialdemokratin har gått vilse. I den dagliga debatten är det så påtagligt: kom med rätt one-liner, för att behålla makten. I praktiken är det inte mycket bättre: cementen i Slite, skogen i EU, hattandet runt slutförvaringen av kärnavfallet, slukhålet i höghastighetstågen och Norrbotniabanan. I den senaste valrörelsen blev lösningen att jiddra med transfereringarna. Föräldraveckan skulle bli nyckeln till framgångarna 2018. Nu predikar Daniel Suhonen pensionerna som frälsning, understödd av Ardalan Shekarabi. Receptet är: många nya miljarder – med dem ska vi vinna folket."

https://www.expressen.se/ledare/gunnar-wetterberg/socialdemokraterna-har-helt-gatt-vilse/

Expressens ledare formulerar också väl att Löfvens tid vid makten varit mycket dålig för en positiv utveckling av det lands bästa han ska företräda. Jag betvivlar inte alls hans vilja att göra gott, resultatet talar dock för sig själv. Och ja, även tidigare regeringar bär en skuld för att vi är där vi är. Ett imponerande näringsliv och gott om nationella råvaror kan rädda Sverige hyfsat en tid, men inte allt för länge. Uppsala och Sverige behöver ett betydligt bättre ledarskap. Varför inte ledare som på allvar bärs av samma valspråk som Karl XIV använde: "Folkets kärlek min belöning". Den som varit förälder eller chef för en större grupp människor vet att "kärlek" och "respekt" vinns genom en bra blandning av rättigheter och skyldigheter. 

"Men på många sätt var beslutet självklart. Stefan Löfven tog över som partiledare efter Håkan Juholt 2012, då partiet befann sig i fritt fall. Han var aldrig något givet partiledarämne, utan lät sig övertalas att ta sig an uppgiften. Det har satt sin prägel på hans tid som statsminister. Det har aldrig funnits något stort politiskt projekt som ska genomföras. Löfven har inte haft någon tydlig politisk vision om vad som ska åstadkommas." 

"Kontrasten är stor mot åren med Fredrik Reinfeldt som statsminister. Trots en del grava missbedömningar präglades alliansens tid vid makten av ett högt reformtempo. Utanförskapet skulle minskas radikalt med hjälp av arbetslinjen och jobbskatteavdrag. Något motsvarande arv lämnar inte Stefan Löfven efter sig. Sakpolitiskt har han åstadkommit väldigt lite under två mandatperioder vid makten. Och under de kriser som har drabbat Sverige under dessa år har han agerat senfärdigt."

https://www.expressen.se/ledare/med-lofven-forlorade-sverige-viktiga-ar/