Arbetsmarknadens parter
Det är säkert mycket lockande för många politiker att vilja ge löften om höjda löner "åt höger och åt vänster". Det är dock bara valfläsk eftersom vi i Sverige har en bra ordning där det är arbetsmarknadens parter som generellt förhandlar om löner, inga andra. I dessa tider där det ropas ”vargvarningar” kopplat till stigande inflation skulle kraftiga lönehöjningar tveklöst driva på en oönskad inflation. Inflation innebär att pengars värde minskar månad efter månad. Det innebär till exempel att om lönen ökar med 25 procent och inflationen är 25 procent så har man inte fått någon ökad köpkraft alls. Snarare tvärt om eftersom den ökade lönen också innebär ökad skatt.
Få är nöjda med sitt ersättningspaket. Och trots att det faktiskt finns vetenskapligt bevisat att inkomstens betydelse för ”lycka” peakar runt 50.000 kronor per månad vill många gärna tjäna mycket mer.
https://www.dn.se/ekonomi/jobb-karriar/hogre-lon-ger-storre-lycka-upp-till-50-000-kronor/
I alla mina möten med personal inom Uppsala kommun och Region Uppsala var länge lönen det ständiga föremålet för missnöjet. Ungefär 2018 ändrades det och nästan alla efterfrågade tydligt rimliga arbetsvillkor där högre lön inte längre var centralt. Det säger en hel del om hur illa det är på många arbetsplatser idag. Och även om många invandrare är fantastiska krafter inom näringsliv och offentlig sektor har de senaste femton årens snabba befolkningsutveckling satt extrem press på vissa yrkesgrupper. Inte minst på undersköterskor, sjuksköterskor, lärare och poliser.
Isak Skogstad skriver intressant i GP nedan.
"Jag minns så väl hur imponerad jag var över min storasyster. Det var för tio år sedan, hon hade precis blivit en ung vuxen kvinna, redo att välja väg i livet. Hon bestämde sig för att bli polis. För att klara antagningstesterna hade hon börjat förbereda sig ordentligt. Jag blev stolt över att min syster ville dedikera sitt liv åt att skapa trygghet för människor på gator och torg. Det blev aldrig så. Min syster valde i stället att gå en akademisk väg, som ledde till ett tryggt jobb långt borta från förortsvåld och samhällsmisär. Det tar emot att säga det – men jag kan inte låta bli att känna en enorm tacksamhet för att min syster valde bort polisyrket. Förra veckan, när en ung polisman sköts ihjäl i Biskopsgården, blev en sorglig påminnelse om polisens utsatthet."
"Problemet i Sverige är dock knappast isolerat till att poliser blir utsatta för direkt farliga och livshotande situationer. Det är långt mer omfattande och utbrett än så. Samtidigt som vi sett en utveckling där gängbrottslighet och det dödliga våldet har tagit ett allt starkare grepp om samhället, så har poliserna i Sverige kommit att behandlas närmast respektlöst av det offentliga."
Ju tuffare verkligheten blir, desto viktigare är det att poliskåren får samhällets stöd och stöttning. Och då inte bara i ord eller blommor, utan snarare i lönekuvertet och i arbetsvillkoren. Alla poliser behövs mer än någonsin, samtidigt ser vi hur avhoppen från yrket fortsätter."
"För något år sedan kunde Polisförbundet visa hur fler än fyra av tio poliser som lämnat yrket gjorde det av andra skäl än pension. En lika stor andel av de poliser som stannar kvar i yrket planerar aktivt för ett arbetsliv utanför Polismyndigheten."
"Det finns säkerligen många likheter – och då menar jag inte positiva – mellan utvecklingen av polis- och läraryrket. Jag har i flera år studerat hur läraryrket förlorat sin attraktivitet under de senaste decennierna. Det syns i allt från tomma platser på lärarutbildningarna till stora avhopp bland erfarna lärare. Men mitt bland all dyster statistik finns det en särskild undersökning som satt djupa spår i mig: Allt fler lärarbarn väljer bort att följa i sina föräldrars fotspår."
"Det finns nog knappast något som talar mer än ett yrkes attraktivitet eller dess arbetsvillkor än hur vi ser på möjligheten – eller risken – för att låta våra älskade familjemedlemmar att ge sig in i det yrket. Om jag får en dotter i framtiden, som sedan växer upp och säger att hon vill bli polis, så hoppas jag innerligt att vi lever i ett samhälle där det är självklart att jag stöttar hennes yrkesval fullt ut."
Clerté skriver också läsvärt i nedan GP artikel om att samhällsbärare som arbetar inom rättsväsendet, vården och skolan är underskattade. Hon missar dock ett viktigt perspektiv i sin syn på dessa yrkens problem. Jämfört med förr har väldigt många nya intressanta yrken skapats som konkurrerar om kompetenta och drivna personer. Dessutom missar hon att många utbildningar fyllts med mycket onödigt innehåll.
”Inom flera offentliga yrken pratas det allt oftare om kompetensbrist och svårigheter att rekrytera. Det börjar med att utbildningarna står tomma och allt färre söker sig till yrkesbanan.”
”Gemensamt för dessa samhällsbärande yrken är låga löner och dåliga arbetsvillkor. Det är yrken där personalbrist gör att arbetsbelastningen är stor och ett råare samhällsklimat, som poliserna oftast är de första att märka av, har nu även tagit sig in på anstalter, skolor och sjukhus. En annan gemensam nämnare för dessa yrken är att de ofta kombineras med förväntningar om att de ska ses som ett kall. Det ligger nog en del sanning i det. Men hur mycket man än brinner för sitt jobb måste man känna att lönen är skälig för den arbetsinsats som krävs.”
https://www.gp.se/ledare/förbättra-villkoren-för-samhällsbärarna-1.51721164
Om man nu tycker att rikedom är meningen med livet kan man alltid försöka att gå i Leif GW Perssons fotspår och bli kreativ och framgångsrik företagare. Imponerande intäkter som beskrivs i artikeln nedan. Antar att det är rättighetsintäkter kopplade till hans böcker och aktieaffärer. Han tycker tydligen att han måste tjäna massor av pengar för att känna sig tillräckligt fri. 400.000 kronor per månad, efter skatt, borde räcka till väldigt mycket lyxleverne. Klart man kan bränna 10.000 kronor per dag på krognotor. Då har man fortfarande tillräckligt kvar för att betala driftskostnader till alla fastigheter, taxiresor till allt och så vidare. Good for him. Vi är alla olika.
https://www.expressen.se/dinapengar/gw-darfor-ger-jag-min-exfru-50-000-i-manaden/
Linda Gustafsson reflekterar i nedan akademiska uppsats över lönens betydelse. Klart den har betydelse som en grundläggande ”hygienfator”. Framförallt kan jag efter samtal med många sjuksköterskor och poliser konstatera att när äldre, erfarnare och väl presterande yrkeskunniga (efter t ex tio års tjänst) får i stort samma lön som nyanställda får många nog. Lönesystemet måste vara rättvisare uppbyggt än så.
”Nyare forskning tycks dock vara ense om att lön och motivation har ett starkt samband. Denna studie har som främsta syfte att studera vilken relativ betydelse bakgrundsfaktorer, som t ex ålder och kön har för yttre motivationsfaktorer och lönetillfredsställelse. Ett annat syfte är att undersöka lönens betydelse i jämförelse med andra motivationsfaktorer, som exempelvis arbetskamrater och karriärmöjligheter.”
https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:189372/FULLTEXT01.pdf
Håkan Boström, GP, skriver läsvärt om hur illa politiken länge hanterat praktiska utbildningar. Praktiskt duktiga personer kan tjäna mycket pengar både som anställda eller företagare. De önskade förändringarna i Boströms artikel är ljuv musik för oss i Utvecklingspartiet demokraterna, UP. Mycket av det som lyfts i artikeln är med i UPs politiska program. Liberalernas tid är nog ute. Bättre att lägga rösterna på UP.
”Men det är inte bara den teoretiskt grundade yrkeskunskapen som pressats tillbaka. Extern kontroll, övervakning och krav på kortsiktig effektivitet har även drabbat många hantverkar- och arbetaryrken. De praktiska yrkesutbildningarna på gymnasiet har samtidigt försvagats genom allt mer teoretiska inslag och krav. En liknande teoretisering går igen även på högskolans mer yrkesinriktade linjer.”
”L riktar en känga mot socialdemokratin som aktivt försökt sudda ut gränsen mellan praktiska och teoretiska utbildningar, vilket i praktiken lett till en nedvärdering av det praktiska kunnandet. Det är en riktig poäng. Socialdemokratin bytte en gång ambitionen att höja respekten för praktisk kunskap till att se (teoretisk) utbildning som en metod att höja alla yrkesgruppers status. Resultatet har inte varit särskilt lyckat. Teoretisk utbildning tenderar att bli en social symbol när den förskrivs allt för frikostigt och även på områden som i grunden handlar om praktisk kunskap.”
”De platta organisationer som dominerar svenskt arbetsliv har många fördelar. Men kombinationen av långt drivna krav på jämlikhet och inkludering tillsammans med en uppvärdering av flexibilitet går lätt ut över sådant som yrkesstolthet och kunnande. Det finns nämligen ett ofrånkomligt inslag av särskiljande i dessa värden.”
https://www.gp.se/ledare/uppvärdera-yrkeskunnandet-1.52292019
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar