Jag, jag och jag
Även i svensk politik blir de enskilda ledargestalterna viktigare och viktigare i kampen om väljarna. Personligen skulle jag vilja ha det som i många andra demokratier med direktval av borgmästare och president. Det är roller som behöver stor personlig legitimitet, i synnerhet i ett samhälle där tjänstemannaansvaret är svagt. Dagens svenska system är i huvudsak kollektivistiskt. Och en sak är helt säker, när partier internt väljer sina företrädare är det långt ifrån säkert att de mest erfarna, meriterade och lämpliga får uppdragen. Det är betydligt mer rättvist att de partierna släpper fram får utmanas direkt mot de människor de ska företräda. Den legitimiteten från väljarna har stor praktisk betydelse, inte minst i det interna politiska spelet.
När nu Liberalerna gör nystart i sina försök att överleva i riksdagen är valkampanjen full av "jag har länge tyckt", "Jag tycker" och så vidare. När invånarna röstar fram borgmästare eller en president får dessa personer ett starkt personligt mandat av väljarna, det är något helt annat än den folkliga legitimitet en ordförande för kommunstyrelsen eller en statsminister har i Sverige. Jag upprepar, jag skulle vilja att även Sverige hade någon form av direktval av ordförande för kommunstyrelsen och till statsminister. Individer med särskilda demokratiska ledaruppdrag har väldigt stor betydelse för hur ett samhälle utvecklas. Individer som kan få mycket legitimitet från invånare som inte skulle rösta på den individens parti har mycket goda möjligheter att göra stor positiv nytta för hela samhällets invånare. Vad "jag" tyckt är i Sverige inte så viktigt. Vad partiet tyckt och tycker är idag det avgörande. Självklart har alltid en ledare ett stort inflytande över sitt lag men det är irriterande att gång efter gång höra partiledare tala om vad "jag tycker", det är inte vad de ska företräda. De har inte blivit direktvalda av invånarna/medborgarna.
"Liket lever" skriver Expressens ledare om Liberalerna. Johan Pehrson sägs inge lite hopp. Han har uppenbarligen humor, det gillar jag. Han är ju samtidigt belastad med att vara en medelålders vit man. Skäggig dessutom. Det kanske är just det som saknas i svensk politik. Kommer det att räcka för att kravla sig över riksspärren på 4 procent? Den som lever får se. Ja, ja.... Som det spelsystemmässigt ser ut just nu krävs att L överlever riksdagsspärren och att MP åker ur riksdagen för att inte Socialdemokraterna återigen ska maktspela sig in i Rosenbad.
"Med bara fyra månader kvar till valet ligger Liberalerna kvar på runt 2,5 procent i opinionsmätningarna. Snart måste lyftet komma om inte en röst på L ska vara bortkastad den 11 september."
"Nyligen lanserade Liberalerna en hyllad reklamkampanj, där Johan Pehrson poserar med näbbstövlar, stormönstrad slips och en mobil med utdragbar antenn. Budskapet var att L har varit för Nato, kärnkraft och språkkrav långt innan de omfamnades av nästan alla. I stället för att sura över att väljarna inte belönar partiet, som har velat gå med i Nato sedan 1999 och varnat i tid för Putins Ryssland, svarar man med gott humör."
"Liberalernas akuta dilemma har alltsedan valet 2018 varit regeringsfrågan. Först bytte man sida och slöt Januariavtalet tillsammans med S/MP-regeringen och C. Sedan bröt man sig ur, men hade svårt att svara begriplig om den framtida relationen till SD."
"Johan Pehrsons uppgift blir att övertyga mittenväljare om att ett maktskifte är möjligt utan att borgerligheten hamnar på villovägar. Lyckas han med det räddar han inte bara L, utan bäddar för en borgerlig valseger."
https://www.expressen.se/ledare/liket-lever-rakna--inte-ut-liberalerna--/
Det enskilda ansvaret är viktigt även inom politiken. Därför tycker jag att en ordning där invånarna får rösta fram en borgmästare och en premiärminister/president är bra. Tänk att inte ett parti som Socialdemokraterna redan tidigare kunde inse att Putin och hans gäng skulle kunna göra något liknande? Hur ställde sig Sveriges företrädare när Macron föreslog en starkare militärallians inom EU? Så sent som för några månader sedan gav Peter Hultquist, S-försvarsminister ett löfte om att inte Sverige skulle gå med i NATO.... Självklart måste nationer som vill leva i demokratier starkt hålla ihop mot andra krafter på vår jord.
Jag tycker vi i Sverige ska lära oss av länder som tillämpar personval på borgmästarrollen och presidentrollen. I kombination med partisystem anser jag att det blir mer rätt än fel ur ett demokratiskt perspektiv. Nu när Sverige byter linje och går med i NATO kanske vi även kan börja tillämpa personval på de viktigaste posterna i det demokratiska systemet också...... Det dröjer nog länge tyvärr.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar