Oerfarna och naiva kan inte leda framgångsrikt
Under några decennier har globaliseringsdrömmar, bifrågor och identitetspolitik fått vara viktiga debattämnen och politiska konfliktytor. Vissa har varit för att vi globalt ska kunna röra oss fritt och umgås med våra mentala jämlikar utan gränser medans andra tyckt att vi måste försvara olika samhällens särarter. Vissa har tyckt att vi ska värderas utifrån våra erfarenheter och kompetenser medans andra tyckt att identitetsperspektiv varit viktigare. Vissa har tyckt att bilen fyller vikta funktioner som ett av flera alternativa transportverktyg medans andra tycker att den ska avvecklas. Jag hävdar att ovan tid är förbi i Sverige och på många andra platser på vår jord. Det är bland annat därför som MP, L och C går så dåligt bland invånarna i landet Sverige. Idag är det pragmatism och verkliga kvalitetsproblem som bekymrar över 80 procent av väljarna. Trygghetsproblem, brister inom sjukvården, brister inom skolan och brister kopplat till arbetsmarknaden är återigen väljarnas fokus. Huvudfrågor är i fokus, inte bifrågor. Det gillar jag. Jag gillar att ha fokus på huvudfrågor. När vi har kvalitet i välfärdens kärnverksamheter kan man kosta på sig att fokusera på bifrågor, där är vi inte idag. Därför har inte heller MP något förtroende bland svenskarna. De är ett parti helt fokuserat på bifrågor om vi bortser från miljö- och klimatfrågorna. Samtidigt är verkligheten den att de flesta partier idag tar i miljö- och klimatfrågorna på ett ansvarsfullt sätt.
https://bulletin.nu/ledare/all/liberalismens-kris-beror-pa-att-vi-blundade
Trots miljarder i kassan, och ett L och MP som riskerar att åka ur riksdagen, lyckas inte C få ett stöd på mer än 8 procent. Det kan bara definieras som ett stort misslyckande. Både för ledningen av det partiet men också ytterligare ett exempel på att bifrågornas och naivisternas tid för ett antal år framåt är förbi. Liberalismens kris i Sverige ska ses i ljuset av vilket politiskt stöd L, C och MP lyckas få. Bland annat MP och Cs extrema migrationspolitik är en stark liberal tolkning. Det går dock att vara pragmatiskt liberal, på riksplanet väljer dessa nu att rösta på Moderaterna. Att Lööf länge velat bli historisk som Sveriges första kvinnliga statsminister det förstod de flesta svenskar i röran efter valen år 2018. Håkan Boström, GP, överskattar enligt mig hennes möjligheter. Mer och mer tycker jag att det svenska folket börjar se vad som krävs nationellt. Det kan innebära att vi faktiskt får två till tre mindre partier i Sveriges riksdag. Två flankpartier med V och SD. Tre övriga partier däremellan. Det är onekligen ett intressant politiskt scenario. Om det skulle hända tror jag ändå inte att C kommer att få ledartröjan. Möjligen om det dyker upp en verklighetsförankrad erfaren och pragmatisk ny partiledare.
https://www.gp.se/ledare/annie-lööf-siktar-på-att-leda-nästa-regering-1.40665939
Och en röst på Centerpartiet är en röst på vänstern. Det har Lööf själv tydligt bekräftat. Den förra V ledaren Jonas Sjöstedt beskriver i nedan artikel väl hur C målat in sig i ett ”intressant” hörn. Lööf har nu haft sitt uppdrag för länge. Om C ska ha en chans att försvara sina runt 8 procent och komma ur vänsterhörnet är det dags för Helena Lindahl att ta över som partiledare. Precis som med L kommer det sannolikt bara marginellt hjälpa. Trovärdighetsskadan sedan 2018 är för stor under överskådlig tid. Och snart får vi se hur C ska kryssa sig framåt. Den förra vänsterledaren Sjöstedt skriver intressant nedan i Dagens Arena.
"Om Liberalerna lämnar Januariavtalet har S–C–MP färre mandat än M–KD–SD i riksdagen, det innebär att regeringen inte skulle få igenom sin budget och annan politik som den gör upp med Centerpartiet. Men regeringen skulle kunna få igenom mandatperiodens sista statsbudget mot de blåbruna om de förhandlar med både Centerpartiet och Vänsterpartiet. Det skulle betyda en betydande vänstersväng jämfört med Januariavtalet."
https://www.dagensarena.se/opinion/krisen-l-kan-bli-loofs-katastrof/
https://www.expressen.se/nyheter/loof-om-l-hotet-da-blir-det-regeringskris/
Mer eller mindre liberalt orientera partier har helt tappat attraktion och kraft i Sverige. Jag tror det vi nu bevittnar är deras sista chans på länge att med sina få procents stöd bland svenskarna få förstöra så mycket. Det är bra. De är inte längre ”vuxna” förmågan att ta bra ansvar för dem de ska tjäna. De ska inte tjäna hela världens människor! MP, C och L får tillsammans enbart 15 procents stöd. Mindre än SD ensamt. Lägger vi till Vänsterpartiet har de bara stöd av 25 procent av svenska väljare. Det glädjande med detta faktum är att en stor majoritet, en kvalificerad majoritet på 75 procent, av svenskarna har fattat att MP, C, V och Ls politik inte håller för att skapa ett högt generellt välstånd i Sverige. Möjligen finns hopp för att L kan hitta en väg tillbaka. Då måste de dock lyckas locka pragmatiska liberaler som nu väljer Moderaterna istället. Vi får se hur det går.
- "Miljöpartiet som i helgen byter språkrör när Isabella Lövin slutar, skulle inte komma in i riksdagen om det vore val idag. Det visar den sammanvägning av flera opinionsmätningar som Kantar Sifo gör för Ekot där MP får 3,8 procent i januari.
- Liberalerna ligger kvar under riksdagsspärren på 3,1 procent.
- Moderaterna har en uppåtgående trend, och partiet får med 22,3 procent sin högsta siffra sedan våren 2018."
https://sverigesradio.se/artikel/mp-och-l-under-riksdagssparren-i-svensk-valjaropinion
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar