Nyanserna är förlorade

Digitala möten

Digitala möten är fantastiska på många sätt. Till att börja med är de bättre än inga möten alls. För det andra innebär möjligheten till digitala möten väldigt mycket sparad tid och sparade kostnader jämfört med alla tidigare avstämningsmöten där många ansåg det rättfärdigat att till exempel åka tåg mellan Göteborg och Stockholm bara för att delta på två timmars projektuppföljningsmöte. Eller något liknande där det tidigare accepterades att man åkte från Stockholm till Hong-Kong. Vi kommer att spara massor av tid, pengar och minskat klimatavtryck tack vare möjligheterna att utnyttja digitala möten mycket mer i framöver. Det är bra. Samtidigt är det viktigt att inse allt vi förlorar när vi inte har traditionella fysiska möten mellan oss människor.

Fysiska möten är helt nödvändiga för att plocka upp alla kroppspråkssignaler som nu går förlorade. Fysiska möten är också nödvändiga för att vi på riktigt ska bygga relationer mellan oss människor som har någon ordentlig betydelse. För lagbyggen är det helt avgörande att vi kan träffas fysiskt och träna på vår gruppdynamik samt att få rollfördelningar att fungera som en vackert presterande symfoniorkester. Jona Elings Knutsson, krönikör i Dagens Samhälle, går ännu längre i nedan läsvärda artikel. Inte minst ur ett demokratiskt perspektiv delar jag hennes åsikter att de digitala politiska möten vi idag har i Uppsala kommun är extremt värdelösa jämfört med traditionella mötesformer. Jag kan bara tala för mig själv men helt klart är att jag i mycket mindre utsträckning nu förstår varför vissa tycker som de tycker när formaten för digitala möten är så uttryckslösa.

"Frånvaron av möten människor emellan riskerar göra oss till idioter. I vanliga fall ingår var och en av oss i större gemensamheter. Under pandemin med dess restriktioner har vi blivit mer ensamma än någonsin."

"Sverige sticker ut i statistiken med sina många ensamhushåll. Medan det i hela Europa finns 27,5 procent ensamhushåll har Sverige 36,2 procent. Men att bo ensam betyder alls inte samma sak som att vara ensam. De flesta av oss har olika sammanhang där vi träffar andra: arbetsplatsen, skolan, studieförbundet, idrottsföreningen. Det handlar om sammanhang där vi inte kan välja vilka vi stöts och blöts med. Olika möten uppstår, olika viljor ställs mot varandra och motsatta perspektiv kan delas."

"Pandemin har medfört hemarbete, arbetslöshet och distansstudier. Stängda bibliotek och teatrar. Det enda smittsäkra mötet är det som sker online. Sällan har jag blivit så lycklig över att få se bilder på vänners och bekantas jäsande degar, spirande sticklingar eller nytapetserade väggar. Sällan har jag varit så ivrig att dela med mig av hur söt vår hund är när hon sover."

"Men här finns också ett bekymmer. På sociala medier söker sig lika till lika. De mest obskyra grupper växer fram där nästan vilka vansinniga idéer som helst frodas. Om någon har ett avvikande perspektiv åker den ur gruppen, och konformiteten upprätthålls. Så finns det exempelvis sammanslutningar som tror att tusentals barn är fångade av pedofiler i underjordiska tunnlar och att endast Donald Trump, som blev avsatt genom valfusk, kan befria barnen. Så finns det också forum för de kvinnor som förkastar modern kvinnosjukvård och tror att kaffe framkallar abort och att p-piller leder till kemisk kastrering och att de som använder p-piller har ”patriarkatets kuk så långt ner i halsen”. I andra sammanhang, till exempel på en arbetsplats, hade medlemmarna i dessa grupper antagligen valt sina ord annorlunda, och de hade fått ta del av andra människors syn på sakerna. I sammanhang som inte är självvalda genomgår ens åsikter en kontinuerlig verklighetskontroll. Pandemins eskalerande isolering verkar leda till att människor fjärmar sig allt mer inte bara från dessa sammanhang, utan även från samhället, för att i stället bekräfta varandra i homogena sammanslutningar online."

"Samhälle betyder enligt svensk ordbok en ”helhet som består av en större grupp människor som lever tillsammans på ett organiserat sätt.” Om vi inte längre lever tillsammans, hur ska vi då kunna bära upp samhället? Geografiska utanförskapsområden pekas ofta ut som problematiska. Men det är ännu mer angeläget att agera mot de digitala utanförskapsområdena. Vi som fortfarande vill ha ett samhälle och som tycker att det är okej, eller till och med uppfriskande, att få våra ståndpunkter omruskade. Om vi vill ha kvar den helhet som kallas samhälle behöver vi värna mötena. I takt med att vi vaccinerar oss (med vaccin som enligt grupper på sociala medier innehåller microchip som gör att vi kan styras trådlöst) mot viruset (som enligt samma homogena grupper egentligen inte finns) behöver vi bekämpa det ensamma vansinnets utbredning."

"Vi behöver öppna föreningar, museer och studieförbund så snart smittspridningen tillåter det. Vi behöver skapa ännu fler icke kommersiella arenor för mellanmänskliga möten för att laga vad som gått sönder hos dem som vistas i digitala utanförskapsområden. Vi måste byta ensamheternas enfald mot tillsammansskapets mångfald."  

https://www.dagenssamhalle.se/kronika/agera-mot-de-digitala-utanforskapsomradena-35204

I Uppsala syns demokratins problem på många sätt tydligt. Inte minst Liberalernas vansinniga stöd till Vänsterpartiet är illa och bidrar till att stärka en politik de anser sig bekämpa. Hanteringen av det så kallade Uppsalapaketet (bygge av ”ett nytt Sundsvall” i bara Uppsala stads små södra delar) och ”nytt” konstmuseum exemplifierar tydligt hur allt för många politiker blivit extremt självgoda. Vi måste återvinna demokratin och säkerställa mycket större möjligheter för invånarna att påverka hur närsamhället utvecklas. På måndag är det återigen ett digitalt kommunfullmäktige. Det blir ett dåligt debattformat när jag bland andra tydligt ska framföra min kritik mot Liberalernas stöd till Vänsterpartiet och rösta emot detta felaktiga förslag till beslut. 

Jag håller med UNTs ledarskribent Karl Rydå, Uppsala kan med fördel använda Stockholms stads system för antal kommunalråd. 

” På måndag tas ett nytt steg i mittenstyrets, om man uttrycker det snällt, samarbete med Vänsterpartiet. Då klubbar nämligen Uppsalas kommunfullmäktige med all sannolikhet förslaget om att ge V ytterligare en kommunalrådspost (på deltid) och resurser till en politisk sekreterare.”

” Om beslutet går igenom kommer Uppsala att ha tolv kommunalråd. Det är mycket för en kommun av Uppsalas storlek. Så här resonerade till exempel Mohamad Hassan 2003, då fullmäktigeledamot i opposition, om antalet kommunalråd (UNT 26/11 2003): ”Stockholm med en budget på 29 miljarder har 12 kommunalråd. Malmö med en budget på 13 miljarder har 9 kommunalråd. Uppsala med en budget på knappt 7 miljarder har 9 kommunalråd (7 heltid och 4 deltid). /…/ Det är rimligt att tänka sig två kommunalråd — en från varje block — och heltidstjänst för ordförandena i de tunga nämnderna (5)”.”

” Om man börjar med fördelningen, så borde den ske efter en strikt matematisk modell, så att den inte, som nu i Uppsala, kan ifrågasättas. Stockholms stads lösning kan tjäna som inspiration. Majoriteten får där ett fixt antal borgarrådstjänster (kommunalråd), för närvarande 10, och oppositionen får dela på hälften så många tjänster. Fördelningen inom majoriteten är en förhandlingsfråga, medan fördelningen till oppositionen sker efter en i förväg fastställd modell.”

https://unt.se/asikt/ledare/artikel/hur-manga-kommunalrad-tal-uppsala-egentligen/jn4nvp0l

Det är lätt att förstå att de vänsterkramande Liberalerna får allt mindre väljarstöd. Inte minst att de tillhör dem som driver på en oklok identitetspolitik. 

https://sverigesradio.se/artikel/stodet-for-l-fortsatter-sjunka-lagsta-siffran-hittills