Ett skrämmande exempel
Vid flera tillfällen har jag sedan 11 år, ur olika perspektiv, beskrivit vilket katastrofalt misstag det var när USA och Storbritannien mot övriga världens råd valde att genom krig slå ut Saddam Hussein och hans regim i Irak. Saddam Hussein var ingen jag på något sätt uppskattade. Därifrån till att fabricera berättelser om ”vapen för massförstörelse” och att mot världssamfundets (FNs) enorma majoritet mot ett anfall ändå välja anfall är det mycket långt. De som tror att västerländska beteenden som detta gjort annat än stor skada för västvärldens trovärdighet som en god demokratisk kraft tror fel. Inte minst lade denna invasion grunden för Daesh/IS och den instabilitet som bland annat skapat de stora flyktingströmmarna i närtid till Europa.
Idag vill jag genom Irak exemplet göra farorna med identitetspolitikens farliga kraft mycket enkel att förstå. Den som tittar på nedan dokumentärer om Irakinvasionen borde inse att vänsterns och de amerikanska Demokraternas identitetspolitik är både söndrande och farlig. I allra högsta grad bidrar den till den så kallade polariseringen i samhällsdebatten. Många kan förstå att det ligger en livsfara i militant nationalistisk identitetspolitik. Hur många förstår livsfarorna med all oklok identitetspolitik? Allt för få. Framgångsrika samhällen byggs utifrån ett rättvist rättssamhälle, en självklar jämlikhetsideologi, meritokrati (den mest kvalificerade får uppdraget), höga ambitioner och hårt arbete. Allt annat blir fel. Se och lär av nedan delar av SVTs Dokument utifrån.
https://www.svtplay.se/video/29787730/dokument-utifran-det-var-en-gang-ett-irak/dokument-utifran-det-var-en-gang-ett-irak-sasong-1-kriget
https://www.svtplay.se/video/29787714/dokument-utifran-det-var-en-gang-ett-irak/dokument-utifran-det-var-en-gang-ett-irak-sasong-1-saddam
Kenan Malik skriver i GP mycket klokt och läsvärt om identitetspolitikens historia och om varför den är destruktiv. Idag är det mest vänsterkrafter som sysslar med farlig identitetspolitik. Ursprungligen bars den av högerkrafter med starka rasistiska åsikter. Ett framgångsrikt land byggs utifrån gemenskap kopplad till en geografi och en grundläggande värderingsgrund. På toppen av det uppträder vi människor i en massa unika ”former” som om värdegrunden upprätthålls kan skapa framgångar tillsammans.
”Identitetspolitik. Det har blivit en av de frågor som präglar vår tid allra mest och en avgörande skiljelinje i nutida politik. Vissa ser identitetspolitiken som ett omistligt inslag i kampen för kvinnors eller minoritetsgruppers rättigheter. Andra menar att det är ett synsätt som leder till söndring, att det har skapat ett mer uppdelat samhälle och bidragit till att underblåsa populismens framväxt.”
” Identitetspolitiken bygger på tanken att människors åsikter och intressen bestäms av vilka biologiska, kulturella eller religiösa identitetsgrupper de ingår i. Våra identiteter har naturligtvis väldigt stor betydelse. De ger oss en föreställning om oss själva, om vår plats i världen och om vår relation till andra människor. Men förhållandet mellan identitet och politik är inte så okomplicerat. Politik är ett verktyg, eller borde åtminstone vara det, för att ta oss bortom den snäva känsla av identitet som vi alla får genom de specifika omständigheterna för våra liv och just våra personliga erfarenheter. När jag var tonåring drogs jag till politiken på grund av mina upplevelser av rasism. Men samtidigt som det var rasismen som lockade mig till politiken, så var det politiken som hjälpte mig att se längre än till rasismens snäva gränser. Så småningom lärde jag mig att ett rättvist samhälle inte bara handlade om att protestera mot de orättvisor som drabbade just mig, och att en människas hudfärg, etnicitet och kultur inte säger något om giltigheten i hans eller hennes politiska uppfattning. Genom politiken kom jag i kontakt med upplysningens idéer och föreställningarna om en enda mänsklighet och universella rättigheter. Framför allt upptäckte jag att jag ofta kände mer solidaritet och hade mer gemensamt med personer som hade en annan etnicitet eller kultur än jag men som delade mina politiska värderingar, än med personer som hade samma etnicitet och kultur som jag men inte samma politiska visioner.”
”På sextiotalet var identitetspolitiken ett sätt att stå upp mot förtryck, och den hängde ihop med arbete för samhällsförändring. Men en viktig utveckling under de senaste årtiondena är att allt fler har tappat tron på själva idén om att förändra samhället. Den gamla skiljelinjen mellan ”vänster” och ”höger” har blivit mindre meningsfull. Arbetarklassen och de radikala samhällsrörelserna har förlorat mycket av sin ekonomiska och politiska makt. Begreppet ”klass” har mist sin centrala ställning i den europeiska politiken, både som politisk kategori och som markör för social identitet. I stället har ”kultur” fått en allt viktigare roll som det raster genom vilket människor uppfattar sociala skillnader.”
” Identitetspolitikens kritiker har rätt i att den bidrar till att skapa ett mer splittrat samhälle, ett samhälle präglat av grupptillhörighet. Däremot har många fel när de menar att det enda sättet att stoppa Trump, Le Pen, AfD och SD och deras gelikar är att strama åt invandringen och strunta i att minoriteter blir diskriminerade eller till och med underblåsa sådan diskriminering. Den strategin bekräftar bara föreställningen om att populisterna hade rätt hela tiden och späder på föraktet för konventionella politiker. Och eftersom den typen av politik inte förbättrar arbetarklassväljarnas liv kommer det missnöje som många känner i stället att fördjupas. Identitetspolitiken är en följd av att de bredare rörelserna för samhällsförändring har brutit samman. Den verkliga utmaning vi står inför är att bygga upp de rörelserna igen, mot identitetspolitikens förespråkare på både höger- och vänsterkanten.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar