Fakta eller tyckande

Kan du lita på forskningen?

Det beror på. De flesta som är välutbildade har fått lära sig att man ska vara källkritisk och man ska vara noggrann med att studera underlagen som ligger till grund för ett påstående. Inte minst är det inom forskningen viktigt att tydligt förstå vilken hypotes det är som en forskare försöker bevisa eller motbevisa. Bara med ett sådant förhållningssätt till forskningen blir det på allvar värdefullt att ta del av forskningsresultat som klarat akademisk granskning av andra forskare. Och aldrig, aldrig är det klokt att glömma att det finns lögn, förbannad lögn och statistik. Inte minst politiker är ofta skickliga att vrida till statistiska underlag på ett sätt som ska ge sken av att stötta det de själva tycker. Det är inget konstigt med det, det är bara viktigt att förstå att det är så och därför inte vara okritisk när man lyssnar eller läser vad tyckare tycker.

Mats Reimer, krönikör i Dagens Samhälle, skriver intressant om att samhällsvetenskaperna borde ta större intryck av hur naturvetenskaperna angriper problem, hypoteser. En snabb sammanfattning av det han skriver är att mycket av forskningen inom samhällsvetenskapen är mest underbyggt tyckande snarare än ordentligt vetenskapligt bevisade senaste fakta. Jag gillar hans avslut som handlar om munskydd.

"Hur vet man egentligen vad som kan hjälpa eller stjälpa? Svaret är att det så gott som alltid krävs randomiserade studier, där lotten bestämmer vem som får en behandling och vem som hamnar i kontrollgruppen. Bara genom lottning kan man skapa två likvärdiga grupper där i bästa fall endast behandlingen är det som skiljer grupperna åt, där det hamnar ungefär lika många unga, gamla, smala, tjocka, tidigare friska eller multisjuka patienter i båda läger. Finessen med lottning är dessutom att den kan jämna ut även påverkansfaktorer som vi i dag inte känner till. Det är i dag otänkbart att godkänna ett läkemedel som inte genomgått randomiserade kontrollerade studier."

"Det är då en gåta varför samhällsvetenskaperna så sällan använder randomiserade studier för att ta reda på vilken typ av undervisning som fungerar bäst, vilken sorts straff som minskar risken för återfall i brottslighet, eller vilken variant av föräldrastöd som gynnar barns livsvillkor. Bristen på jämförande effektstudier kan bero på forskningstradition, kanske också på övermod hos de som anser sig besitta expertkunskaper."

"Men medicinhistorien visar gång på gång att experters antaganden ibland leder fel. Utan riktiga studier kan vi inte veta hur verksam (eller skadlig) en viss intervention är. Ett av de berömda exemplen på detta är hur många patienter med hjärtinfarkt tidigare fick vissa läkemedel avsedda att minska arytmier (oregelbunden hjärtverksamhet), tills en större studie visade att dessa läkemedel tvärtom ökar risken för att patienten ska dö. Det uppskattas att tiotusentals patienter dött av en behandling som läkarna trodde skulle hjälpa. Man kan se det som en modern parallell till åderlåtning. Medicinen har långsamt blivit mer evidensbaserad, och politiken borde följa efter. Vetenskapen kan inte svara på värderingsfrågor, avgöra vilka mål som ska prioriteras högst. Men om medlen leder till målen är empiriska frågor och riktiga experiment medlet som borde vägleda oss om vilken policy som fungerar."

"Ponera att vi under det senaste året hade rekommenderat munskydd i hälften av landets städer och bett folk avstå i den andra hälften, då hade vi nog vetat mer om munskydd är bra eller till och med kan ha negativ effekt på smittspridningen, så som statsepidemiolog Anders Tegnell befarade i början av pandemin. Experimentera mera!"

John Hassler skriver också om forskningen på ett läsvärt sätt i Expressen nedan. Även han inkluderar munskydd, eller ansiktsmask som han kallar dem, i sitt resonemang om vad forskning är och vilket förhållningssätt man bör ha till den. 

"I forskarsamhället sker en sorts tävlan mellan olika idéer. Enskilda forskare för fram hypoteser och konfronterar dem med data från verkligheten och andra forskares kritiska granskning.  Den forskare som lyckas övertyga andra får uppmärksamhet och belöning. Allra mest får den som dessutom lyckas visa att gamla etablerade sanningar måste kastas överbord. Denna tävlan leder till en stor kreativitet i idéskapandet, men också att många mer eller mindre knäppa idéer förs fram. Den enskilde forskaren kör dem ”ända in i kaklet”. Eftersom andra forskare har ett incitament att hitta luckor i argumenten leder processen till att vår kunskap ökar, oftast i små steg men ibland omvälvande – som tack vare Einstein och Keynes." 

"Vad betyder detta för hur forskningen ska användas i samhällsdebatten? För det första: Enskilda forskningsrapporter representerar sällan det samlade kunskapsläget. Normalt är de marginella tillskott till vår kunskap eller, oftast misslyckade, försök att kullkasta det man tidigare trodde var rätt." 

"Min mentor Assar Lindbeck brukade säga: ”Slutsatser om vad som är bra politik ska dras utifrån stocken av forskningsresultat, inte flödet.” Men i samhällsdebatten dominerar flödet. Rubriken ”Ny forskningsrapport visar” är betydligt vanligare än ”Sedan länge etablerad forskning visar”. Forskare bör alltid få frågan om de lyckats övertyga forskarsamhället om sina påståenden. Säkrast är ofta att be forskare redovisa det allmänna forskningsläget i stället för sina egna forskningsresultat.  Man kanske missar en ny relativitetsteori, men det är bättre att låta forskarsamhället sortera ut den äkta varan från alla ”wannabes”." 

"För det andra: Också oomstridda forskningsresultat kan sällan omsättas direkt till politiska förslag. Tidigt kunde forskning visa att en välkonstruerad ansiktsmask inte släpper igenom virus. Betyder detta att man bör kräva allmän användning av ansiktsmask? Här var forskarna oeniga och olika forskare driver sina hypoteser fullt ut. Det är precis så det alltid går till i våra seminarierum, men nu skedde diskussionen på tidningarnas debattsidor." 

"För det tredje: Forskningen fungerar genom pluralism. Diskussionen mellan forskare kan sortera galna men felaktiga idéer från galna och geniala. När forskare får exekutiva uppgifter, som till exempel på Folkhälsomyndigheten, måste denna pluralism bevaras. Kanske kan det ske inom myndigheten, men förmodligen är det bättre att låta flera myndigheter och oberoende forskare bidra med kunskapsunderlag till beslutsfattarna. Risken är annars att man fastnar i en viss idé eller strategi." 

"Slutsatsen blir alltså: Ja, man kan lita på forskningen, men att okritiskt lita på vad varje forskare säger strider mot forskningens grundläggande principer."

https://www.expressen.se/ledare/john-hassler/svalj-inte-okritiskt-vad-varje-forskare-sager/

Karin Pihl, GP, har rätt det är dags att lyfta blicken och ha positiva visioner för framtiden. Både kortsiktiga och långsiktiga visioner! De gör stor nytta, inte minst för framtidstron. Den naturvetenskapliga forskningen och dess resultat bjuder på många möjligheter till positiva visioner. 

” Har mänskligheten blivit mer navelskådande? 1900-talsmänniskan trodde på framsteg och blickade utåt. Vi 2000-talsmänniskor har fullt upp med oss själva och olika former av självkritik. Det finns till och med en rörelse som anser att vi inte ska föda fler barn, eftersom människan ändå ligger planeten ”till last”. Tekniska landvinningar för att lösa klimatkrisen viftas bort, skam över att man finns är det som gäller, i en sorts egocentrerad självspäkningstävling.”

”Att människan är kapabel till mycket dåligt upprepas ständigt. Mänsklighetens fenomenala förmåga att hitta lösningar på problem – oavsett om det handlar om ”koldoixiddammsugare”, medicinska landvinningar eller om att skicka människor ut i rymden – fascinerar och imponerar inte lika mycket längre. När Nobelprisen delas ut handlar debatten lika mycket om ”problematisk” könsfördelning bland pristagarna som vad forskarna åstadkommit. Om det är någon tid vi skulle behöva lyfta blicken ut mot världsalltet är det nu.”

https://www.gp.se/ledare/självupptagenhet-bakom-ointresse-för-rymden-1.41998638