Vad och hur
Vem bestämmer vad inom den offentliga världen? Som
vanligt "beror det på". I en kommun kan en "starke hen"
både bestämma vad som ska göras och hur. Oavsett om det är lämpligt eller ej.
Den makten kan ett kommunalråd ta sig. Det kan inte en minister göra, då kallas
det ministerstyre. Statens operativa delar är myndigheter med generaldirektör
som chef. Regeringen/ministrar styr sina myndigheter genom regleringsbrev, VAD.
HUR ska förhoppningsvis dugliga tjänstemän lösa. I grunden en lämplig
uppdelning då politiker sällan är experter inom de områden de styr. Som i
övriga samhället får VAD-cheferna byta ut HUR-cheferna om de inte lyckas med
sina uppdrag. VAD-människorna står till svars mot folket. HUR-människorna står
till svars inför VAD-människorna. Vilken ordning skulle vara bättre?
Ansvarsfördelning och ansvarsutkrävande
Hur bra är kopplingen mellan olika myndigheters
kompetenser, erfarenheter samt förslag och de politiska partierna? Vilar partiernas
förmåga till rimliga förbättringsförslag enbart på olika representanter i
utskott och nämnder? Till stor del är det så. Riksdagsledamöter har också RUT,
Riksdagens utredningstjänst, till sitt förfogande. Och kvaliteten på Statens
offentliga utredningar, SOU, har vi nu fått lära oss i Repalus bristfälliga
utredning "Ordning och reda i välfärden". Är ansvarsutkrävandet för
lamt i Sverige? Trots att till exempel Björklund varit ledare för ett parti,
Liberalerna, som ständigt backat i väljarstöd får han vara kvar. Trots att Anna
Ekström var generaldirektör under många år för Skolverket och skolresultaten
sjönk, sjönk och sjönk så fick hon vara kvar. Kan det vara så att så länge som
trovärdig meritokrati inte gäller inom politikens och tjänstemannaorganisationernas
topp då får vi heller inget bra ansvarsutkrävande?
Operationell förmåga
Är ett av problemen för alla kvalitetsbrister vi har idag
att skarpa och tuffa budskap är sällsynta? Kan det vara så? Om vi saknar högt i
tak och tydliga uppdrag på många arbetsplatser, hur kan man vara förvånad över
alla kvalitetsbrister? I det militära är befälsordningen mycket tydlig och
ordergivningen kan av många upplevas som övertydlig. Är det möjligen
"övertydlighet" som krävs för att säkra bättre operationell förmåga
inom till exempel äldreomsorg, sjukvård, kriminalvård och
stadsbyggnadsförvaltning? Och vad händer om politiken inte tydligt vågar prioritera bland begränsade resurser? Alla resurser är begränsade och Sverige står inför stora utmaningar att klara av samhällskontraktet mot oss invånare i ett land med världens högsta skattetryck!
Operationell förmåga, ledarförmåga, lär man sig främst
genom träning, träning och åter träning. Precis som med alla andra färdigheter med
andra ord. Är avsaknad av ledarskapsträning i olika roller skälen till politikens
och det offentligas mindre bra förmåga att lösa uppdrag och att prioritera bland begränsade resurser? Om vi jämför med
näringslivet så har alla högre chefer tränats i olika tidigare chefsroller
innan de får en chans till toppjobbet. Tror du att det gör dem bättre lämpade
för att klara ett svårt och hårt konkurrensutsatt ledaruppdrag? Det tror jag.
Visst vill vi ha bra tränade ledare även för Uppsala och Sverige, eller?
Uppenbarligen är regeringens företrädare odugliga på att operationellt få fram
reformer till riksdagen som kan genomföras. Urdåligt! Är det demokratiska huvudproblemet att vi idag saknar operativ förmåga både inom de politiska och tjänstemannaleden? Vad krävs för att ändra på det i så fall?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar