söndag 18 december 2016

Kryssning mot framtiden


Dialog
Idag kan man bland annat läsa hur EU parlamentarikern Cecilia Wikström försöker få EU medlemmarna att enas om en gemensam flyktingpolitik. En uppgift som bedöms vara väldigt svår men samtidigt en fundamental prövning av det nationsövergripande samarbetet EU. "EU kännaren" Pernilla Wredenfors på Sieps ger sin syn på EUs splittring och säger bland annat "men de problem vi ser kring flyktingpolitiken är något som på djupet utmanar EU-systemet och dess förmåga att erbjuda trovärdiga lösningar."

Som vanligt handlar konflikter om vilka utgångspunkter man tar, vilken fakta man väljer att fokusera på, vilka grupper man känner mest lojalitet med och vart man helst vill föra det folk man företräder. Bara genom att förstå olika parters positioner, och därifrån söka kompromisser, kan man hitta lösningar. På toppen av detta kommer graden av hjärna och hjärta bland olika företrädare med i förhandlingsekvationen. Är det svårt att förstå? En del försöker beskriva konflikten som det goda mot det onda. Tramsig retorik tycker jag. De goda är väldigt många och de onda väldigt få. I takt med att människor känner otrygghet och får sämre ekonomi tenderar dock "onda" krafter med enkla lösningar på komplexa problem vinna starkare stöd. Fundamentalt för all konflikthantering är att försöka förstå olika parters utgångspunkter och ständig dialog. EU parlamentarikern Wikström beskriver detta på följande sätt i en dagsaktuell artikel:


- jag tror mer på att tala med än om motståndaren. Det anses väldigt oortodoxt men jag tror att det är så jag kan övertyga.


- det finns ett franskt ordspråk som lyder: "Ska man äta med djävulen måste man ha en lång sked". Det handlar om att vara tydlig med var man själv står vid sådana här samtal.


Jag delar synen att det är klokt att tala med istället för om de man upplever som motståndare. Särskilt inom politiken, den demokratiska processen, borde det vara en självklarhet. Tycker du att det varit så i Sverige?... Det är självklart i konkreta sakdebatter som olikheter bäst blir belysta och goda argument kan få motparter att tänka om eller framstå som okloka. Är det svårt att förstå? Och vad gäller migrationspolitiken är det fundamentalt viktigt att dela upp den i sina många beståndsdelar. Annars är det demokratiska samtalet och debatterna värdelösa. De som klarar att klassas som flyktingar är flyktingar efter en individuell asylprövning. Alla andra i rörelse är något annat. Och varje rörelseskäl behöver bemötas på olika sätt av ett territorium som strävar efter hållbarhet i sitt unika samhällssystem. Och när vi talar om flyktingar, som jag självklart alltid anser ska stöttas, är det viktigt att förstå att de inte tar sig till någon ny plats av fri vilja, de har tvingats lämna någon plats de kallade hemma. Det perspektivet är mycket viktigt att förstå för oss som vill hjälpa människor som flytt.

En lång sked
Socialdemokraterna försöker uppenbarligen växla upp och hitta lösningar på verkliga problem. Oavsett om vissa anser att de är marginella eller inte. Landsbygden säger de ska stärkas med bättre statlig service och snabbare bredband. Tiggeriet, som inte bidrar till en lösning på tiggarnas problem, ska försöka stoppas. På toppen av det utlovas bättre ekonomi för de pensionärer som har det svårast, garantipensionärer som de klassas som. Vi får se vad som blir faktiska beslut i riksdagen. Det parlamentariska läget är minst sagt svagt för regeringen. Är dessa förslag ett försök av S-ledningen att känna av möjligheterna att regera med hjälp av hoppande majoriteter? En gammal klassisk demokratisk maktkonst som S i många av sina minoritetsregeringar behärskat väl. Tyvärr ser det nu ut som att sannolikheten är hög att S får fortsätta styra Sverige. Den stora skillnaden, som är viktig, är att de nu tvingats inse att de är väldigt beroende av andra partier och därför måste vara ödmjuka och generösa gentemot sina samarbetspartners. Det är en enorm skillnad mot när de hade runt makalösa 40% av folket bakom sig. Inte minst Centerpartiet fick erfara deras otacksamhet när C under början av 90-talet hjälpte S-regeringen att städa upp i en havererad svensk ekonomi. Som jag prognostiserade i början av mitt bloggande är S nu i bästa fall, för dem, ett 30%-parti. Möjligen har de själva låtit det sjunka in och de börjar anpassa sig till den för dem nya verkligheten.
Halvtid
Nu är det halvtid i denna demokratiska tidsperiod, 2014-2018. Om inte oppositionen mycket snart fäller regeringen är nästa val i september 2018. Historiskt har regeringar haft dåliga opinionssiffror i halvtid. Trots att den nuvarande regeringen är mycket svag och MP har havererat har ändå inte oppositionen kunnat vinna mer folkligt stöd för att de kan erbjuda något bättre.

MP och M är de partier som beskrivs som de som har det jobbigast i konkurrensen om väljarnas röster.  Jämfört med valresultatet 2014 ska S definitivt läggas till de partier som har det svårast att navigera i den nya terrängen. Personligen tycker jag att det är positivt att Centerpartiet tycks fånga upp några av dem som avser att lämna MP och M. Jämfört med valet 2014 är det dock relativt små förändringar. Det stöd som förändrats mest är MP, SD, C och S. De som stärkts är C, V och SD om vi använder det sammanvägda opinionsläget i november som utgångspunkt. Men, men om vi delar upp Sverige i tre politiska block. S+ V+ MP = Röda laget, C+M+L+KD = Gröna laget samt SD, då är det efter valet 2014 bara ett som växer. Om jag avrundar enligt reglerna när jag gick i skolan har Alliansen i stort sett oförändrat stöd. Det röda laget har tappat 5% och SD har vuxit med 31%.
http://novus.se/valjaropinionen/novus-poll-of-polls/

Om inte en opposition inom kort börjar visa enighet runt förhållningssätt till de frågor som mest berör svenskarna är den nuvarande nationella blockpolitiken sannolikt historia. Samtidigt är jag kluven om vad som är bäst i det läge som råder. Om till exempel Alliansen inom kort annonserar vilken gemensam politik som avses gälla i de för svenskarna viktigaste frågorna, då minskar också möjligheterna för de olika partierna att visa sin särprägel. Alliansen består de facto av fyra egna partier med egna partiprogram och politiska företrädare.

Även om det ofta talas om att "kanibalisering" inte är lösningen för att slippa vänsterstyre har det självklart stor betydelse hur maktförhållandena är mellan de partier som samarbetar.  Ja, ja... Senast 2018 får vi förhålla oss till en ny verklighet. Och då har den nya demografiska verkligheten börjat slå in med kraft i Sverige. Redan 2013 fick dåvarande regering förslag på nödvändiga reformer för att lösa Sveriges strukturella problem. Nu är det snart 2017, hur många av de strukturella problem som kommissionen önskade reformer kopplade till har mötts med matchande reformförslag som genomförs?.... "Ska man äta med djävulen ska man ha en lång sked" säger tydligen fransmännen. Reformtakten måste öka i Sverige och förhandlingsviljan måste förbättras i det parlamentariska läge Sverige under överskådlig tid kommer att leva med på nationell nivå. Jag vill inte att vänstern ska ha något inflytande på svensk politik! Den inställningen delar jag med 90% av Sveriges befolkning, ändå tillåts de påverka politiken...



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar