Individuell frihet
Du som följt min blogg i flera år vet att jag sedan länge lyft fram värderingar som centrala när man bygger fungerande grupper av människor. Grupper som kan definieras som en familjs medlemmar, ett fotbollslags spelare, ett företags medarbetare, en förenings medlemmar, en kommuns invånare, ett lands invånare och så vidare.
Hur kan det vara svårt att inse att våra värderingar har stor betydelse för hur vi förhåller oss till olika situationer i livet? Den som tänker till fattar lätt att det är så. Du tillhör väl en av oss människor som tänker till ordentligt innan du bestämmer dig för alternativa förhållningssätt? Det tror jag. Som grupp beskrivs våra svenska värderingar som extrema. Extremism brukar aldrig vara något positivt. Hur beskrivs då den svenska extremismen? Enkelt uttryckt beskrivs vi som världens mest individuella folk. För många kan det upplevas som märkligt eftersom vi ofta också beskrivs som duktiga på att samarbeta och vi har gott om kollektiva lösningar för att hantera olika behov under livets vandring. Det omfattande offentliga och kollektiva skyddsnät som byggts upp i Sverige betraktas som basen för individuell frihet. En paradox kan tyckas men om man tänker efter så är svenskar betydligt mindre beroende av andra människors goda vilja än i de flesta andra länder på jorden. I många andra länder är det sociala skyddet helt kopplat till familjen, klanen, den religiösa föreningen, arbetsgivaren etc. I Sverige är det sociala skyddet kopplat till den ansiktslösa offentliga sektorn. I ljuset av våra behov av en mycket bättre integrationspolitik är det viktigt att förstå att många av våra nyligen invandrade kommer från samhällen som är uppbyggda på väldigt annorlunda värderingar än de svenska. Bifogat finner du en karta över hur värderingarna skiljer sig mellan folk från olika delar av världen.
En betraktelse av det svenska
Igår tittade jag på ett SVT program som gör ett försök att beskriva de svenska värderingarna och den generiskt "svenska själen". Programmet är sevärt och du hittar länken nedan. Självklart är det värdefullt att bättre förstå hur annorlunda vi som generisk grupp är i förhållande till många andra. Den självinsikten är viktig för att vi bättre ska kunna inkludera människor från andra kulturer in i vårt gemensamma samhälle. Det är minst lika viktigt att vi är övertydliga mot nya invånare om hur det generellt varit och är i dagens Sverige.
Personligen har jag haft förmånen att bo och jobba runt om i världen. Jag har arbetat med människor från många av jordens delar. Grunden för att det har gått mycket bra har varit en tydlig och gemensam värdegrund som burits upp av de flesta av företagens ledare. Många tyckare i den svenska debatten om migrations- och integrationsutmaningar saknar helt egna relevanta referensramar från att ha levt eller jobbat i multikulturella miljöer. Ändå är de så säkra på sin sakinställning och oftast landar argumenten i det altruistiska perspektivet att "alla människors lika värde". Ett fint uttryck och en fin inställning. Samtidigt kräver en framgångsrik integration att man tydligt vågar och vill stå upp för vissa värderingar som man anser centrala för det samhälle man vill leva i. För mig är tre av dessa grundläggande samhällsvärderingar demokratiska processer, jämlikhet och att rättigheter tydligt ska kopplas till skyldigheter. Inom ramen för demokrati, jämlikhet och att rättigheter ska matchas mot skyldigheter finns oändliga öppningar för förändring. Förändringar som vi i den bästa av världar skapar tillsammans.
Den svenska politiska strävan efter maximal frihet för alla beskrivs i programmet som skälet till varför vi har en så omfattande offentlig sektor. En konsekvens av det samhällsbygget beskrivs också vara att många svenskar är väldigt ensamma. Sverige har flest ensamhushåll i världen per capita. Bland våra äldre beskrivs ensamheten som deras största problem. Var och en sköter sitt och vi hinner inte, och många vill inte, besvära eller besväras av andra. Kanske har vi svenskar, generellt sett, mycket att tjäna på att lära av människor som kommer från kulturer där människor direkt bryr sig mycket mer om varandra än vad vi gör i Sverige? Eller är ensamhet och oberoende som vi har det ett perfekt sätt att leva sitt liv? Personligen känner jag inte igen mig i beskrivningen av svensken. Visst strävar jag efter stor personlig frihet men jag värdesätter mycket mina familjemedlemmar och vänner. Jag inbillar mig också att jag har familjemedlemmar och vänner som gärna umgås med mig och som skulle uppleva det som självklart att hjälpa mig om jag hamnade i en situation där hjälp är viktigt. Precis som jag självklart stöttar dem. Ja, ja... Om du läser ovan artikel som jag länkat till och tittar på nedan SVT program tror jag att du får en bättre förståelse för hur annorlunda vårt samhälle är jämfört med många andra. Och visst finns gott om förbättringspotential i Sverige ur ett mänskligt perspektiv.
Några av citaten från nedan program:
"Den andliga nöden i Sverige är värre än den
materiella nöden i Etiopien".
"Bara genom möten med andra kan man inse att du inte
är så klok men att många andra är det".
Hur mäter vi livskvalitet? Om vi kraftigt minskar all offentlig byråkrati och satsar på mer mänskliga
relationer, skulle inte det göra livet för människor i Sverige mer kvalitativt? Hur kul är det att vara ensam? Och är det så att allt fler blir ensamma i en Internetvärld där allt fler ägnar allt mer av sin dyrbara tid på jorden? Om vi generellt skulle leva mindre ensamt i Sverige skulle bostadsbristen vara ett betydligt mindre bekymmer. Att stötta människor ifrån oönskad ensamhet kanske är lösningen på många av våra samhällsproblem idag?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar