Det måste gå att stifta viktiga lagar snabbt och med kvalitet
Igår öppnade Sveriges riksdag åter sin verksamhet. Sveriges riksdag som är rikets lagstiftande församling. ”Land ska med lag byggas" är en mycket bra och rättvist förhållningssätt när ett lands samhällssystem byggs upp. Alternativet är diktatur, omfattande korruption och nepotism. Det är som tur är väldigt få av oss människor som vill leva i ett sådant godtyckligt och toppstyrt samhälle. I ett samhälle som byggts upp av lagar som reglerar vad vi får och inte får i förhållande till varandra, och vad som gäller för myndigheter och företag att förhålla sig till, måste självklart anpassas till en ständigt föränderlig värld. Processen för att ändra lagar eller för att lägga till lagar kan med fördel snabbas upp i en värld där samhällsförändringarna sker i en aldrig tidigare skådad hastighet. Självklart måste dessa processer vara mycket professionella och inkludera remissrundor till relevanta kompetenser och intressegrupper. Lagar som ska fungera bra i verkligheten måste vara väl förankrade för att få en rimlig legitimitet. Eftersom det är politiker som styr över lagstiftningsprocessen anser jag att riksdagen behöver ta ett ansvar för att se över hur lagstiftningsprocessen kan effektiviseras utan att tappa i kvalitet. Efter bland annat erfarenheten av den vansinniga "Gymnasielagen" vet vi att lagstiftning kan ske snabbt och bli väldigt dålig. Lär av det misstaget och hitta kvalitetssäkra metoder för att kopplat till andra lagar än grundlagarna göra snabba ändringar eller tillägg.
https://www.regeringen.se/sa-styrs-sverige/lagstiftningsprocessen/
Nils Karlsson skriver läsvärt nedan i Dagens Samhälle om att riksdagen förfallit till att tillämpa "vilda västern" inom lagstiftningen. Oavsett vad han tycker om vad vi borde ha gjort kopplat till de tillfälliga uppehållstillstånden för afghaner har han rätt i att lagstiftningsfrågor inte får hanteras som de bland annat gjordes genom Gymnasielagen.
"Lagen, som gav asylsökande möjlighet att fortsätta uppehålla sig i Sverige trots avslag på ansökan, den så kallade gymnasielagen kan mycket väl vara Sveriges om inte Europas genom tiderna sämsta lag ur alla möjliga juridiska och logiska synvinklar."
"Ingenting är rätt med den och chanserna är goda att den på juristutbildningar och på samhällskunskapen i grundskolan kommer användas som ett exempel på hur man under inga som helst omständigheter ska bete sig om man ges makten att stifta lagar. Felen är för många för att kunna lista i en krönika. Ett av de viktigaste är att den är totalt ad hoc – lagen tillkom för att lösa ett unikt problem som inte kommer att återupprepas. Den omfattar en begränsad grupp individer och den är försedd med en tidsgräns. Ett annat fel med lagen är att den inte ens löste det problem avsikten var att lösa. Individerna skulle, om inte några väldigt svåruppfyllda kriterier uppfylldes, utvisas när tidsfristen löpt ut eftersom de fortfarande saknade skyddsskäl."
"Att skapa juridiskt underliga lagar för att möta unika problem är också ett stort demokratiskt problem. Lagar ska vara generella. Är de inte det så öppnar de för godtycke i regerandet och det är inte förenligt med våra demokratiska traditioner. Lagstiftning ska ske noggrant och lagarna ska vara begripliga och generella. Riksdagen ska inte vara ett vilda västern av politiska infall."
Widar Andersson skriver läsvärt i Folkbladet om att politiker och media måste sluta att försöka förringa allvarliga händelser som helt strider mot våra lagar. Lagar som ska gälla alla i Sverige jämlikt. Sverige ska inte vara ett ”vilda västern”. I Sverige gäller svenska lagar och majoritetens kultur är klok att försöka förstå och klokt förhålla sig till.
”Att tala om "bråk mellan två grupperingar" i det här sammanhanget leder snarare tankarna till hybridstaters beteenden än till de förväntningar vi bör ha på en vuxen demokrati som Sverige. Jag är ingen vän av överdrifter men det finns anledning för stat och media att ta sig en rejäl politiskpsykologisk funderare på vart samhällsbygget är på väg. Expressens politiska redaktör Anna Dahlberg formulerade saken skarpt och elegant häromdagen när hon på ledarsidan ställde frågan ”Varför bryr sig ingen om den tysta majoriteten?” (4 september) Dahlberg tog upp en mängd exempel – däribland de kriminellas frihet och integritet jämfört med de stora och breda medborgargruppernas frihet och integritet – där stat/politik/media förefaller vara mer lierade med särintressen och minoriteter av olika slag än med den stora och ofta tysta majoriteten. Att beskriva händelserna i Lund som ”bråk mellan två grupperingar” vittnar till exempel om större omsorg om de kriminella vuxna männens frihet att misshandla och slåss som de vill än om omsorg med Lundabornas frihet och trygghet. Sådana omsorgsskiften i politiken görs ofta som ett slags omedvetna försvarshandlingar; stegen tas i samma riktning som tidigare steg utan särskilt mycket eftertanke om vart stegen bär. När skämten om maktens försök till verklighetsbeskrivningar blir allt dråpligare, roligare och folkligare så är det en varningssignal att ta på allvar. Att bli utskrattad är faktiskt mycket värre än att bli utbuad.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar