I vilken miljö vill du leva?
Länge hade jag en plan om att emigrera ifrån Sverige. Till sist valde jag att inte emigrera för att jag ville vara nära många personer som betyder mycket för mig. Valet avgjordes också av att jag genom mina globala erfarenheter lärde mig att uppskatta det tidigare svenska samhällsbygge som gjort att våra invånare som hade det sämst ändå fick leva på en anständig levnadsnivå. Ett samhälle som generellt sett upplevdes som tryggt och rättvist. Jag vill fortfarande leva i ett sådant samhälle. Det var därför jag engagerade mig politiskt, för jag såg att Sverige var påväg i fel riktning. Tyvärr har det bara blivit sämre och sämre och det gör att jag fortsätter att kämpa för att den utvecklingen ska vända. Det går och alla medlemmar inom Utvecklingspartier demokraterna sprider ändå hopp om att det finns många fler som också är beredda att ge Uppsalaborna och svenskarna en ny chans att i modern form återskapa ett tryggt, rättvist, välutbildat, kreativt, företagsamt och innovativt samhälle där vi har råd att säkra en anständig lägsta levnadsstandard för våra svagaste invånare. För att klara av att vända den kris vi idag har behöver man förstå varför insikter om olika kulturer har en central betydelse för att vi ska lyckas.
Håkan Boström, GP, skriver läsvärt om kulturkrig och varför det är viktigt att förstå att de pågår. I min bok "En stund på jorden" skriver jag en hel del om hur viktigt det är att förstå kulturella skillnader samt att de värdegrunder som påverkar gruppers kulturer har en mycket stor betydelse för om en organisation eller ett unikt samhälle utvecklas framgångsrikt eller dåligt.
"Det senaste decenniet har svensk politisk debatt förändrats i grunden. De traditionella ekonomiska fördelningsfrågorna: skatter, socialförsäkringar, privatiseringar har fått maka på sig för den nya konfliktlinje som kretsar kring invandring, nationalism, genus- och yttrandefrihetsfrågor."
”Men att överhuvudtaget problematisera motsättningen mellan demokrati och mångfald var vid den här tiden närmast tabubelagt.”
”Kulturkrigsfrågorna rör ofta konkreta saker som skolavslutningar i kyrkan, genuspedagogik och språkkrav. Men det rör sig inte om någon lyx- eller tramsdebatt. Tvärtom. Frågorna berör, som Heinö själv konstaterar, politikens fundamenta. Vilka ingår i ”folket”? Vem får bestämma över vems identitet? Hur stora värderingsskillnader kan ett samhälle tolerera och ändå hålla ihop?”
”Sanningen är att kulturkrigsfrågor historiskt oftare än ekonomiska motsättningar lett till skarpa konflikter, ja rentav till krig. Sverige var dock länge relativt förskonat från dessa konflikter – tack vare en långtgående kulturell, social, religiös och etnisk homogenitet. Men under efterkrigstiden också tack vare en på samma gång pragmatisk och dominerande socialdemokrati. Det var först på 1970-talet som denna socialdemokrati på allvar började driva en kulturradikal agenda – under trycket från 68-rörelsens vänstervåg – något som gradvis skulle skapa en klyfta inte minst mot den egna väljarbasen.”
”Det är i detta politiska vakuum som både konservatism och högerpopulism får sitt uppsving – med invandringen som katalysator. Invandringen sätter nämligen rent konkret fingret på de kollektiva normer som upprätthåller ett samhälle – alla de informella beteendemönster och attityder som styr vår interaktion i vardagen och får Sverige att vara Sverige, till skillnad från länder med delvis andra beteendemönster och attityder.”
”Först i mötet med det främmande blir svensken medveten om sig själv. Detsamma kan sägas om de övriga kulturkrigsdimensionerna. Först när kvinnorna tar ordentlig plats i offentligheten blir männen medvetna om vad som är specifikt manligt och inte bara uttryck för ett förment ”universellt förnuft” (utan att man nödvändigtvis måste förneka existensen av det senare). Först i mötet med de sexuella minoriteterna blir de heterosexuella medvetna om sig själva. I samtliga fall handlar det om ett ifrågasättande av det självklara och oreflekterade.”
”På det stora hela är det lätt att sympatisera med Heinö, och i viss mån är det också nödvändigt om man inte bejakar tribalism. Men jag vill påstå att Heinö underskattar två centrala aspekter. Den första rör eliternas roll. Heinö beskriver den normativa majoriteten som den starka parten i samhället. Så är det förstås i betydande mån. Men en stor del av missnöjet i dagens Sverige handlar om att stora delar av denna majoritet inte känner sig representerad av samhällets makthavare. Det går inte att sätta likhetstecken mellan den styrande eliten och majoritetsbefolkningen.”
”Den förda invandringspolitiken har genomdrivits emot majoritetens vilja, även om det skett genom beslut av folkvalda politiker och deras tjänstemän. Det gäller även en mängd andra förment progressiva projekt. Svenska regeringar har aktivt arbetat för att ändra attityder, beteenden och normer hos befolkningen i decennier. Ofta ideologiskt motiverat. Ofta framgångsrikt. Inte för inte har Sverige setts som ett föregångsland i social ingenjörskonst. Men denna framgångssaga har också cementerat myten om att förändringarna varit uttryck för en inneboende rättfärdighet, förnuftighet eller godhet hos reformerna. I efterhand har de ju accepterats som det enda rätta – nästan utan undantag.”
”Jag vågar påstå att ilskan som finns i dagens samhälle från delar av befolkningen i första hand är riktad mot den offentliga eliten och mot ett bristande ledarskap snarare än mot olika minoriteter som sådana. Människor har nämligen ett behov av att känna trygghet i att eliten står på deras sida. Vårt moderna, komplexa samhälle bygger på tillit till att de som är satta att styra över systemen både har förmåga och vilja att göra samhället bättre.”
”Kulturkriget är här för att stanna. Anledningen är att konsensus om centrala identitetsfrågor i hög grad är brutet. Det är mycket svårt att stoppa tillbaka anden i flaskan när gruppidentifikationens konfliktspiral väl börjat snurra. Som Heinö konstaterar lär också den ekonomiska konfliktdimensionen i allt högre grad komma att sammanfalla med kulturkrigsfrågorna.”
”Risken finns att denna konflikt eskalerar till den grad att den skadar helheten - här är USA ett avskräckande exempel. Heinös plädering för förnuftsbaserad tolerans blir därmed i högsta grad relevant. Men det är lättare sagt än gjort. Frågan är hur det ska förverkligas. Det statsvetenskapliga perspektivet måste kompletteras med ett beteendevetenskapligt. För utan hänsyn till sociala och psykologiska behov hos folkflertalet, och utan ett trovärdigt ledarskap, är äkta tolerans mycket svår att få gehör för.”
Men, men allt är den vita medelålders mannens fel. Titta och lyssna på bifogat komediklipp som tyvärr beskriver en del av dagens sjuka politiska miljö. Hur tillät den stora kloka majoriteten samhällsdebatten att bli så urspårad?
Är en majoritet av svenska väljare så korkade att de långsiktigt inte förstår sitt eget bästa? Leder Socialdemokraternas oansvariga beteende till att Sveriges allvarliga problem inte på allvar börjar lösas? Jag tror inte att en majoritet svenska väljare är korkade. Tyvärr vet jag att Socialdemokraterna idag är tvingade att få V, MP och Cs stöd. V, MP och C leder det svenska folket ordentligt ner i diket och S låter det ske för att deras partisystem till varje pris vill sitta vid makten, även om det innebär samarbeten som leder till att ”båten sjunker”. Det är synd om svenskarna.
https://www.gp.se/ledare/en-budget-för-att-sitta-kvar-vid-makten-1.55353858
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar