Platsinflation och fackmakt
Den här helgen är jag på äventyr med ett gäng studiekamrater från Uppsala universitet. Varje år i över 30 år har alla medlemmar i "klubben" Ceteris träffats och talat om jobb och livsutmaningar. Hur mycket var och en tjänat, och hur lyckosamt var och en förvaltat sin balansräkning, varierar stort i gruppen. Hög utbildning är ingen garanti för framtida höga inkomster. Studietider är inte bara viktiga för kunskapsinlärning, det är tider där man också ofta bygger livslånga vänskapsrelationer. Min studietid på Uppsala universitet var både kunskapsmässigt och socialt mycket givande.
Under flera år har Uppsala universitets ledning i möten med ledande politiker lyft behovet av att satsa mer på våra bästa högre lärosäten, inte sänka inträdeskraven till universitetsstudier och sluta att starta nya universitet. Jag delar helt dessa ledningars (nyligen en ny ledning) analys då jag anser att deras önskemål är bäst för svenskarnas utveckling av Sverige. Istället för idiotisk regionalpolitik borde istället de bästa universiteten få i uppdrag att starta ”campus” så som Uppsala universitet och Gotland gjort. Den förda högskolepolitiken försämrar svensk konkurrenskraft. Det får genomslag om tio och tjugo år. Inte så förvånande att det blir så när vi drabbas av statsministrar och högskoleministrar som är långt ifrån relevant utbildade. Sluta smeta ut utbildningsanslag på fler lärosäten. Använd uppdragsmakten till krav på geografiskt spridd utbildningsnärvaro (exklusive digitalt) kopplat till våra mest meriterade och respekterade lärosäten. Istället för att inflatera högskoleutbildningar brådskar det att istället kraftigt stärka de praktiskt inriktade utbildningsprogrammen på gymnasienivå och där över.
Jag har inget emot att enskilda människor organiserar sig för att ha en chans mot en annars övermäktig arbetsgivare. Tvärtom, jag anser att det är klokt eftersom en ensam arbetare i kamp mot till exempel Uppsala kommun eller Hennes & Mauritz är chanslös. Samtidigt är jag mycket besviken på facken över att de länge bromsat och bromsar effektivare integrationspolitik i Sverige.
Att facken är framgångsrika med att företräda sina medlemmar är svårt att vara kritisk mot. Frågan är hur vi ska värdera Svenskt Näringslivs förmåga att värna svensk konkurrenskraft. De tillhör en av landets organisationer som företräder många företags samlade intressen. För mig är det obegripligt att inte Svenskt Näringsliv högljutt blåst till strid om det oacceptabla i att försvaga svenska spetsutbildningar på våra internationellt respekterade lärosäten. Nedan reportage på TV4 om dålig utdelning på akademiska studier är sevärt. Inte minst inom läraryrket har ersättningarna till de bäst utbildade kraftigt minskat jämfört med förr.
”Dåligt betalt för högskoleutbildade i Sverige”
https://www.tv4.se/artikel/37A5KsMQg70XiZmCYcEQO5/daligt-betalt-foer-hoegskoleutbildade-i-sverige
I den budget som nu regeringen presenterat för AB Sverige ökar de kostnaderna för skattebetalarna, och planeringsröran för arbetsgivare, genom att göra den redan världsgenerösa föräldraförsäkringen ännu generösare. Det är en galen prioritering. För den som bryr sig om att Sverige ska ha en chans att även i framtiden vara ett generellt rikt land borde dessa pengar läggas på att förstärka kraften i våra bästa universitet istället. Inte en enda extra satsning görs på att stärka vår spetskompetens. Det säger mycket om hur dåligt Sverige idag politiskt leds.
https://www.regeringen.se/sveriges-regering/finansdepartementet/statens-budget/
Med fördel kan också alla anslag till icke påtagligt samhällsvärdefulla utbildningar läggas ner. Det är galet att det finns så många kurser i ämnen som jag anser inte ska vara skattesubventionerade. Det får finnas hur mycket utbildningsutbud som möjligt men inte som skattefinansieras. Nedan artikel i tidningen näringslivet är mycket läsvärd! Jag tillhör politikerna som säger att det ska vara svårare att komma in på högre utbildningar än nu och att våra praktiska utbildningsprogram kraftigt behöver stärkas. Allt slöseri med våra skattepengar måste få ett slut!
"Före gymnasiereformen 2011 sökte 50 procent av landets skolelever till ett yrkesprogram. I samband med reformen togs högskolebehörigheten på yrkesprogrammen bort. Åtta år senare gick bara 29 procent av alla elever på gymnasiet en yrkesutbildning medan 59 procent läste ett högskoleförberedande program. Trots att efterfrågan på personer inom praktiska yrken, exempelvis byggnad, hantverk, polis och vård- och omsorg, hela tiden ökar så är det allt färre som väljer en praktisk yrkesutbildning. Samtidigt fortsätter antalet som utbildar sig på högskola att öka."
– Det kanske låter bra att allt fler utbildar sig på högskolan men det skapar en obalans, säger Mats Alvesson, organisationsforskare vid Lunds universitet.
Fortsätter trenden blir kompetensbristen ännu större. För företagen innebär det att lönerna skjuter i höjden, att de inte kan expandera och måste förlita sig mycket på utländsk arbetskraft, konstaterar han.
– De flesta håller med om att det inte blir bra. Men vilken politiker vill säga att vi ska ha färre högskoleutbildningar? I stället fortsätter de att tala för kunskapssamhället och att alla har rätt att gå på högskolan, och utbildningsplatserna på högskolan byggs ut."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar