Faktaresistens kanske är farligare än antibiotikaresistens?
Fakta kan beskrivas på väldigt många sätt. Det är en av många viktiga saker man lär sig i skolan. Desto mer utbildning man har desto mer lär man sig det. Samtidigt lär man sig att just söka fakta, sortera fakta och utifrån hypoteser dra så objektiva slutsatser som möjligt kopplat till faktamönster. "Kunskap är makt", så borde det vara. Så är det inte alltid. I vår nya tidsålder kan vilken psebdokändis som helst väga tungt när de känslomässigt uttrycker sina synpunkter på nätet. Även journalister med oförmåga att vara objektiva, samt ideologiskt förblindade politiker och ledarskribenter, går ofta snett då verklighetens problem föreslås visionära mediciner. Eller bara känslosvallningar istället för att pragmatiskt ta i faktiska problem. Jag delar Alice Teodorescus funderingar, visst är väl vindflöjlar farligare än personer som tydligt tar ställning, som kan beskriva varför de resonerar som de gör och som står för den åsikten även när känslovindar blåser snålt.
"Men, invänder säkert någon nu, har inte politiker och ledarsidor rätt att ändra sig? Är det inte rentav oansvarigt att aldrig kunna ompröva sina ståndpunkter, särskilt om ny fakta presenteras?"
Är alla människor som inte tillräckligt fort sätter sig in i
mängder av fakta och ser tydliga mönster korkade? Det tror inte jag. Jag tror
bara vi begåvats med olika förmågor. Vissa är duktiga på att cykla, spela
fotboll, matematik, tala, projektleda, sjunga, placera pengar framgångsrikt, fatta beslut ock/eller att se tydliga mönster i mängder av information. Vi är helt enkelt mer eller mindre lämpade för olika uppdrag i samhällsbygget. Vissa är helt klart underkvalificerade för de svåra uppdrag de har.
Det egna ansvaret
Jag har ett mycket stort eget ansvar för mitt eget liv. Du har
ett stort eget ansvar för ditt. Det är framförallt inte någon annans ansvar om
du är myndig. Det egna ansvaret är centralt i många sammanhang. I länder som
lyckats betydligt bättre än Sverige med integration av nya invånare, som inte
fötts i landet, är det en självklarhet. Massiva bidragsinsatser och en massa
andra former av stöd är mycket begränsat hos dem. Efter bästa förmåga får individen
själv förtjäna en ny status än som till exempel bidragsberoende invandrare.
"Bara" genom att mycket tydligare lyfta fram det egna ansvaret för en
bättre framtid, i kombination med inlärning av vår värdegrund, är jag säker på
att tiden det tar innan en asylinvandrad i genomsnitt är självförsörjande kan
halveras! Det skulle innebära massor av fördelar. Många fler människor
inkluderas i samhällsbygget och har därmed börjat vandringen mot mer oberoende. Många
miljarder ökade skatteintäkter. Många miljarder sparade offentliga
bidragsmiljarder. Besparingar och ökade intäkter som kan användas för att
finansiera mer rörelseövningar i skolan, stärkt föreningsliv, modernare
sjukvård, ännu bättre miljö- och klimatomställning, bättre stöd till
garantipensionärer, sänkta arbetsgivaravgifter för småföretagare, stärkt Polis, stärkt Försvar och mycket annat. Kan det vara så enkelt? Ja, som vanligt är det en
ledarskapsfråga och en fråga om kunskap. Kunskap om beteendevetenskapens
lärdomar.
Politiker har ett särskilt ansvar
Precis som alla andra människor har jag fel och brister. Precis som för andra människor är det bland annat de svagheterna som gör mig till mig. Samtidigt har jag styrkor. I takt med att vi blir erfarnare, och om vi har bra coachning runt oss, kommer vi att lära oss att förstärka det vi är bra på och bli allt bättre på att hantera våra svagheter. Ett sätt att som ledare hantera sina svagheter är att ha lagkamrater som kompletterar varandra, inte minst som täcker upp egna svagheter.
Politiker är också människor. Alla politiker är folkrepresentanter och därför, oavsett om de har personalansvar eller ej, är vi ledare med uppdrag att bidra till det väljarna röstat på. Som väljare har vi fullt upp med våra vanliga vardagsliv. Är man förälder till småbarn och har krävande jobb är tid ofta en stor bristvara. Politiker måste enligt mig kunna lägga in all den tid som krävs för att fullgöra sitt representativa uppdrag på ett bra sätt. Politiker måste också våga ta i problem och se till sina väljares bästa, inte till nästa valresultat för mig personligen eller det egna partiet. Att sätta egna och ett partis intressen före folkets bästa är en helt oacceptabel prioritering för mig. Därför blir jag både ledsen och arg när Sveriges regerings företrädare inte tar ansvar för en orimlig skuldutveckling i Sverige. Självklart känner de till att läget är mycket allvarligt! Samtidigt vet de att priset för att kyla av marknaden kostar röster, eftersom väldigt många av oss människor är kortsiktigt nyttomaximerande.
Inom statistikundervisningen får vi lära oss att det finns lögn, förbannad lögn och statistik. All fakta kan vinklas på många sätt beroende av vad man vill försöka bevisa. Men, det är ingen lögn att många svenskar har farligt hög belåningsgrad och väldigt många kommuner brottas med stora ekonomiska utmaningar. Det är hög tid för regeringen att ta sitt ansvar för det folk de företräder. Det inkluderar mig, även om jag inte vill att just de ska företräda mig. Regeringen och särskilt finansministern exemplifierar pinsamt vad faktaresistens och lögn skapar för ställningstaganden. Den typen av feg politik betackar jag mig för. Den som röstar på mig får en företrädare som driver en hållbar politik som tänker och tar ansvar för "längre än näsan räcker". Kjell-Olof Feldt avgick som finansminister när han inte ansåg att regeringen i tid gjorde det som krävdes för att motverka en riktig härdsmälta i ekonomin. Han fick rätt, härdsmältan kom. Han förtjänade respekt. Priset för att de inte då i tid tog sitt ansvar blev högt. Hur högt blir priset den här gången?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar