Nyfiken och skapande eller rädd och isolerande
Paradigmskiftet mot en ny global och digital världsordning, där supermakten har sitt huvudsäte i Asien, närmar sig sitt slut. Personligen tror jag vi inom 20 år helt är inne i denna nya världsordning och med anpassade regelverk. Avsluten mellan en tidsepok in i en annan är alltid jobbig för många. Särskilt för alla som är rädda för förändringar och som ser sig som förlorare i en ny tid. Maktbalanser ändras och nya allianser bildas. De som håller emot brukar historiskt ställa till det ordentligt innan det nya är helt på plats. Det nya vinner alltid. Förr eller senare. Min inställning är att det är bättre att nyfiket och skapande reka läget och göra bästa möjliga av en ny tid. Jag har väldigt svårt att förstå människor som istället väljer rädsla och att försöka gömma sig från det nya. Anna D summerar väl vad jag sedan flera år tycker kopplat till det politiska landskapet. Jag, Stefan Hanna, är en "tråkig" människa i mitten. Livet är inte svart eller vitt. Därför är det för mig klokt att sträva efter balans oavsett vad man ägnar sig åt. Det är den mest hållbara vägen framåt, eller hur?
"I den gamla höger-vänsterskalan har "mitten" sedan länge varit ett etablerat begrepp. Vi talar om mittenpartier och mittenpolitik. Inte sällan förknippas mitten-prefixet med en högre grad av förnuft medan det per automatik anses vara dåligt att vara extremvänster eller extremhöger. Märkligt nog förs inte motsvarande resonemang i förhållande
till den nya politiska skalan, även kallad GAL-TAN. Där ges ofta bilden av att det endast finns två möjliga positioner. Antingen är man för slutenhet eller för öppenhet. Antingen är man pessimist eller optimist. Antingen är man nationalist eller internationalist, auktoritär eller frihetlig, populist eller liberal. Lite tillspetsat skulle man kunna säga att man har att välja på att vara en upplyst världsmedborgare eller en bakåtsträvande populist. Varsågod och bekänn färg! Men det finns skäl att slå ett slag för mitten även i den nya skalan. Demokratin och välfärden som vi känner den är bara möjlig inom ramen för en fungerande stat. Det lägger restriktioner på vilken grad av överstatlighet och öppenhet som ett land kan ägna sig åt."
Framtiden är ljus
Paradigmskiften har alltid varit stökiga tider. Varför skulle nu vara ett undantag? Det är sannolikt en "naturlag". Personligen vill jag möta urladdningen mycket snart så att vi kan ta oss igenom det stålbadet snabbt och bygga det nya fantastiska med full kraft. I den digitala och globala världen är möjligheterna enorma och trots att skolan måste bli bättre på att matcha våra barn mot konkurrenskraft så är många ungdomar idag mycket duktigare än vad vi var när jag gick ur gymnasiet. Nybyggarlandet Sverige har fantastiska möjligheter att erbjuda sina invånare mycket fria och välmående liv. Vad kan vara bättre än det? När vi fokuserar på en moderniserad demokrati, jämställdhet, flit och att skyldigheter som matchas mot rättigheter har vi en framgångsrkvation.
"I en komplicerad tid, där marken gungar under den världsordning som vi länge tagit för given och många av samhällets konfliktytor är ovana och infekterade, finns ett skriande behov av ledare som hjälper oss att hålla tillbaka våra inre surgubbar."
Timing
Nästa lågkonjunktur blir parallellt med slutet av det pågående paradigmskiftet. Det blir en mycket stökigare tid än nu. Kan Le Pen vara Frankrikes nya president efter ikväll? I så fall måste det bli startskottet på nästa Europeiska lågkonjunktur. Om SD eller V/Fi får styra Sverige under nästa mandatperiod så får vi se hur det går... Kan det vara så att ingen vill leda Sverige eller Uppsala efter nästa val? I kristider måste ledningen skära och blir oundvikligen förknippad med dåliga tider. Hur många väljare klarar av finliret att förstå att ett ledarteam jämfört med ett annat kan vara skillnad mellan en tuff tid och en bedrövlig tid? Att undvika lågkonjunkturerna är omöjligt eftersom Sverige är så beroende av omvärlden.
Offermentalitet
En sak är för mig dock helt klar. Oavsett om det är hög eller lågkonjunktur så är offermentalitet aldrig ett vinnande koncept. Och jag vill leva i ett sekulärt samhälle där arbetsgivare absolut kan få ställa klädkodskrav om det är befogat eller om de jämlikt kan försvara varför en viss klädkod anses viktig. Det är fritt att söka jobb men det är arbetsgivaren som bestämmer vem de vill anställa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar