Skrota identitetspolitiken

Bara splittrande

Alla människor identifierar sig på olika sätt. Inte minst jag själv beskriver mig som pappa, farfar, dansglad, välutbildad, företagsam, nyfiken, väl tränad i ledarskap, världserfaren, liberalt orienterad, Uppsalabo och svensk. Hur identifierar du dig? Samtidigt som vi alla identifierar oss på olika sätt ogillar jag splittrande identitetspolitik. ”Vi” och ”dom” perspektiv finns alltid i våra enskilda liv men söndrar nästan alltid i större perspektiv. Fördummande identitetspolitik leder också till häxjakter i vår tid som är vansinniga. 

Anna-Karin Wyndhamn, GP, skriver mycket klokt om att tjänstemän inte ska göra annat än följa regleringsbrev och våra lagar. Tjänstemannaansvaret måste stärkas och om tjänstemän i stor utsträckning är aktivistiska får alla ledande tjänstemän bytas ut om nytt politiskt styre önskar så. Trist om det behöver krävas. Tjänstemän ska vara professionella och inte politiska. 

”Det har talats om ett paradigmskifte i migrationspolitiken. Jag skulle vilja föreslå en lika tydlig vändpunkt i de regleringsbrev och uppdragsbeskrivningar som fortsättningsvis ställs till svenska myndigheter. Regeringen behöver göra upp med det tankegods som under 1990-talet öppnade upp för ett nytt existensberättigande för myndigheter. Då skedde ett skifte där myndighetens primära funktion som utredningsväsende eller expertinstans trycktes undan, till förmån för ideologiskt infärgade uppdrag. Myndigheter skulle opinionsbilda och påverka, både befolkningen och politiken. Jämställdhetsmyndigheten och Diskrimineringsombudsmannen kan nämnas som exempel, men listan kan göras lång. Under två år befann jag mig vid Nationella Sekretariatet för genusforskning vid Göteborgs universitet. Vi hade i uppdrag att stötta högskolor och universitet i deras jämställdhetsintegrering. Internt hette det emellertid att vi skulle hålla i taktpinnen. Ledningen förutsatte att vi alla var helt och fullt överens om i vilken riktning verksamheterna skulle drivas. Det innebar, menar jag, en omtolkning av uppdraget. Det tystade också kritik och internt åsiktsutbyte. Det senare är inte fel, så länge det som inte ”spiller över i tjänsteutövningen”, som Ribbenvik uttryckte det.”

”Låt oss leka med tanken att en myndighetschef förutom att informera om Tidöavtalet, också uppmanade de anställda att bjuda kommande direktiv och lagändringar motstånd. Det skulle underminera trovärdigheten för de remissvar och utredningar som myndigheten producerar. Då har vi ett demokratiskt problem, eftersom det är till riksdagen vi väljer våra företrädare, inte till respektive myndighets direktion.”

”Ribbenviks förhållningssätt, som det uttrycks i intervjuer, står i kontrast till det slags tydliga politiska markeringar, som hans föregångare på posten ofta gjorde. Det är alltid lagen och direktiven en myndighet har att följa, oaktat generaldirektörens eller enskilda medarbetares åsikter om dessa, och oberoende av vilka känslor sittande regering väcker. Det är detta som är tjänstemannarollen.”

https://www.gp.se/ledare/aktivistiska-tjänstemän-utmanar-demokratin-1.85026300

Sakine Madon, UNT, skriver en läsvärd ledare som bifogas nedan. Om häxjakter som är sjuka och som orimligt drabbar utsatta när ”åsiktspoliser” härjar. 

”Skulle studenter förstå om man beskrev att de kunde söka på n-ordet, eller för den delen "z-ordet"? Inte alla unga känner i dag till dessa föråldrade och rasistiskt belastade begrepp. Vad studenter däremot borde klara av, är att skilja på hur ord i en kontext kan användas på ett kränkande sätt - och som i Aronssons fall för att undervisa och förklara.”

”Ointresset för sammanhang är kännetecknande för identitetspolitiker som strikt tolkar världen i kollektiv av förtryckare och förtryckta. Särskilt tydligt blev det i fallet med Sara Kristoffersson, professor i designhistoria vid Konstfack i Stockholm, som i ett offentligt inlägg förklarade bakgrunden till salsnamnet "Vita havet". Namnet kom till efter en renovering då väggarna målades vita. Det var dessutom som ”en lätt uppstudsig och republikansk blinkning till det största rummet i Kungliga slottet med samma namn", har Kristoffersson förklarat. Ett rum med svart golv kallades sedan för Svarta havet. Men häromåret påstod alltså ett kollektiv på Konstfack, "Brown Island", att "Vita havet" var "rasistiskt kodat". När Kristoffersson förklarade bakgrunden till salsnamnet skrev 44 av hennes kollegor ett upprop – mot henne. Nära hälften av hennes kollegor anklagade henne alltså offentligt för skadlig "maktutövning".”

”TV4:s Kalla Fakta låter erfarna arbetsrättsjurister kommentera Konstfacks utredning i ärendet som landade i att Kristoffersson inte alls utsatts för mobbning. "Osaklig, inte opartisk och därmed även oprofessionell" är juristernas bedömning. Det som programmet tar upp, cancelkulturen, har debatterats i flera år. Fallen som tas upp i Kalla Fakta är inte nya. Det unika är att ett granskande program låter de drabbade – som Inga-Lill Aronsson och Sara Kristoffersson – komma till tals. Att konsekvenserna av den sekteristiska identitetspolitiken på högskolor och universitet äntligen lyfts fram. Bättre sent än aldrig.”

https://unt.se/ledare/kronika/artikel/battre-sent-an-aldrig-kalla-fakta/r4dgxz8r