Åsiktskorridorer
Jag är urless på den svenska åsiktskulturen. I ett av världens friaste länder, liberalt ”Mekka”, är väldigt många ändå ängsliga över att uttrycka sin åsikt om olika frågor. Inte minst i privata sammanhang. Man kan ju tycka fel och förlora vänner… Att kunna tycka olika är viktigt för att verksamheter ska ha en chans att utvecklas framgångsrikt i ständigt förändrade tider. Att våga samtala med, och sakligt debattera med, meningsmotståndare är utvecklande och klokt. Få utmaningar under livets resa är svarta eller vita. Den som lyssnar ordentligt på vad andra säger kan både lära sig mycket och snabbare ta till sig bättre lösningar på kända problem. Att inte ha det förhållningssättet, särskilt i en demokrati, är fördummande och korkat.
Margareta Barabash, GP, skriver läsvärt om åsiktskorridorermas Sverige. Tills det helt plötsligt är rätt, enligt någon politisk ledning, att tycka det några få modiga meningsmotståndare länge vågat tycka är det hårda motståndsord som gäller. Det är uttryck för ett dåligt debattklimat.
”Nyligen blev en intervju med Magdalena Andersson (S) en het snackis (Expressen 25/10). Den nybakade oppositionsledaren ville nämligen inte ta avstånd från högerregeringens migrationspolitik. Tvärtom, Andersson var snabb med att hävda att det var S som 2015 genomförde ”den stora omläggningen av migrationspolitiken”. På Jimmie Åkessons (SD) kommentar att Tidöavtalet innebar ett paradigmskifte inom migrationspolitiken högg hon snabbt: ”Paradigmskiftet ägde rum 2015 och det genomförde vi.””
” Vad säger man ens? Att S har en benägenhet att vända kappan efter den vind som för tillfället råkar vina är knappast stoppa pressarna-material. Men vänsterpressens reaktioner är ändå intressanta att studera.
”Har det brunnit i huvudet på Magdalena Andersson?” frågar sig Aftonbladets Lotta Ilona Häyrynen och påtalar att S öppet utmålade SD som ett demokratihot bara någon vecka innan valet (29/10). ”Bli inte SD:are du med”, vädjar Susanna Kierkegaard i samma tidning (26/10). ”Ingen liten socialdemokratisk tonartsförändring”, konstaterar Daniel Swedin dystert i Arbetet (26/10). Parallellt med S nya vurm för SD:s flyktingpolitik har en annan trend utkristalliserats – de röda innerstäderna. Bland de valdistrikt där partiet ökade mest finner vi exklusiva Stockholmsadresser och för första gången i historien röstade lika många tjänstemän som arbetare på S (DN 30/10).”
”Det pågår en dragkamp om titeln som Sveriges arbetarparti mellan SD och S, och SD tycks för närvarande leda. I slaget om väljarna och slutligen makten ställer sig S bakom det ledande laget. Även om det innebär att tvärvända på en femöring. Och här börjar det bli riktigt intressant.”
”För visst minns ni debatten om åsiktskorridoren? För några år sedan var migrationsfrågan den allra känsligaste i svensk offentlighet. Den som ifrågasatte "inga murar"-retoriken straffades socialt. Brunsmetades, som man säger. En åsiktskorridor karaktäriseras som bekant av att vanliga åsikter stigmatiseras i debatten, trots att de är just vanliga. Nu svänger den berömda pendeln i all hast.”
”Vi är ännu i startgroparna av ett paradigmskifte. Men kanske har en ny åsiktskorridor sakteligen börjat ta form i svensk politisk debatt. Inom kort lär vänsterdebattörer inse att de kommer befinna sig i samma sits som högerdebattörer var 2014. Tja, vad säger man? Welcome to the dark side!”
Kandidaterna att efterträda Annie Lööf i Centerpartiet verkar onekligen rädda för att tycka ”fel”. Att tre kandidater som ska ”tävla” om medlemmarnas stöd i princip tycker lika tyder på ett uselt arbete av valberedningen. Åsiktsurvalet är tydligt. Åsiktskorridoren är fortsatt snäv. Samtliga tre kandidater är rädda för att säga fel snarare än säga vad de tycker är rätt. Bland annat att man inte ska bidra till att ge SD något direkt inflytande. Men i Uppsala kan både C i kommunen och regionen är C beredda att ge SD mycket inflytande. Blir några till i C Uppsala uteslutna ur partiet inom kort?
Ja, ja Linda Jerneck, Expressen, skriver läsvärt om Cs partiledarval nedan. Är inte timingen idealisk för att slå ihop två allt svagare partier med liberal inriktning? Två haltande politiska rörelser kanske kan hitta bra politisk former igen? Johan Pehrson har humor, och verkar gilla att fika, så han kan nog överbrygga partiernas stora skillnader vad gäller partikulturer. Lägger de ner C och fusionerar sig med L slipper centerpartisterna välja om de ska vara på den vänstra eller högra halvan av den politiska spelplanen. Den högra har L efter många plågor tagit. Hur stora kan ett C åt vänster bli? Glöm inte att det är inom EU- och rikspolitiken som ideologi har stor betydelse. I kommuner och regioner är det sakpolitik, kompetent ledarskap och pragmatism som gäller, väldigt lite ideologi. Nu är en perfekt tid för nya fusionsförhandlingar mellan C och L. Typ ”Stad och land hand i hand” ”on the bright side” 😉 Jerneck har dock fel i att Lööf inte var ett problem. Lööf och partisekreteraren Arthursson var/är mästare på att upprätthålla åsiktskorridorer. Det är inte en klok strategi i ett parti. Att upprätthålla demokratiska principer är klokt i ett partibygge.
”Centerpartiets problem var inte Annie Lööf. Problemet är att hennes vänstergir har lett till att C har bytt ut traditionella väljargrupper på landsbygden mot snabbrörliga mittenväljare i stan. Hennes efterträdare måste bestämma sig för om C ska byta identitet eller försöka vinna tillbaka gamla väljare. Därför är det talande att ingen av de hugade partiledarkandidaterna ville peka ut en tydlig riktning i blockvalet.”
https://www.expressen.se/ledare/linda-jerneck/loofs-eftertradare--vill-ingenting/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar