En ny maktordning i Sverige
Det är hög tid att vi invånare röstar fram partier som minst kräver många års arbetslivserfarenhet utanför politikens värld. Det är i vart fall hög tid för det om man vill att vi ska företrädas mer kompetent. Riktig arbetslivserfarenhet är självklart meriterande. Att acceptera en ordning där karriärpolitiker går från ett ledande ansvarsfullt förtroendeuppdrag till nytt ett annat duger inte. Politik är en egen ”gren” men den handlar om samhällsbygge och förtroende. Det senare kan man få om man är påläst, vältalig, ”går igenom rutan” och har lite beslutsförmåga. Det första kräver enligt mig meriterande arbetslivserfarenhet. Personligen tycker jag att en politiker under flera år ska ha bidragit med skatter innan hen helt blir skattefinansierad för politiska uppgifter. Vad tycker du?
En sak som jag tydligt upplevt med politiker utan ordentlig yrkeserfarenhet är oförmågan att förstå hur man bäst ska organisera verksamheter för att nå uppsatta mål. Att tycka att det är tjänstemännens ansvar är okunnigt. Toppen av en verksamhet måste ha en egen förmåga att uppfatta organisationsbrister och bedöma förändringsförslag. Jag är helt säker på att den svenska statsförvaltningens administrativa fader, Axel Oxenstierna, "vänder sig i graven" över hur byråkratiskt och administrativt tungt det offentliga Sverige blivit. Det måste vi få ett ordentligt stopp för genom att kraftigt avveckla verksamheter och uppgifter som driver fram på tok för mycket administration i våra viktiga verksamheter som till exempel skola, vård och omsorg.
"Ingen svensk har någonsin utövat så mycket makt under så lång tid som Oxenstierna – han utnämndes till rikskansler på nyåret 1612, och avgick med döden den 28 augusti 1654."
"Om man ska översätta kanslersämbetet till dagens terminologi, så var Oxenstierna statsminister, utrikesminister, långa tider finansminister, generaldirektör för den offentliga förvaltningen (det var innan politiken och verkställigheten hade skilts åt) och dessutom ordförande i AB Statsföretag, som på den tiden dominerade hela det svenska näringslivet."
"Viktigare än så – ingen har heller utövat makten så konstruktivt som Axel Oxenstierna gjorde. Maktutövning är för det mesta som skriften i sanden – tjugo år efteråt är det ingen som minns vad den ene eller andre statsministern egentligen använde den till. Med Oxenstierna är det tvärtom. Dagens strukturer påminner gång på gång om honom – långt efter att vi för länge sedan glömt de historiska omständigheter som frambringade dem. Om riksstyrelsen hade haft sin sjukamp, så vore Axel Oxenstierna lika överlägsen som Carolina Klüft. Som strateg, analytiker, förhandlare, personalledare, institutionsbyggare, skribent, talare – i få grenar har han haft sin överman, och ingen har behärskat helheten så väl som han."
Gunnar Wetterberg är en klok person. I Expressen skriver han en läsvärd krönika om hur rikets styre behöver förbättras. Det är inte bara i kommuner och regioner som styrsystemet spårat ur och blivit för omfattande, för krångligt och för dyrt. Utvecklingspartiet demokraterna har en stor roll att fylla i att vi kraftigt ska börja avveckla administrationstrycket på våra viktiga kärnverksamheter skola, vård och omsorg. För att kunna göra bra nytta i detta viktiga politiska städarbete krävs yrkeserfarna politiska företrädare. Broilers bär en stor skuld för att vi fått och fortsätter att få allt mer administration kopplat till offentliga verksamheter. Begränsade skatteintäkter ska gå till rätt saker, det är mer kraft till våra lärare, sjukvårdspersonalen och omsorgspersonalen. Mindre administrativ börda.
"Rapporten pekade framför allt på behovet av att samordna alla statens myndigheter. Det var nästan så att jag undrade om rådet spelade under täcket med Sveriges Radio. Samma morgon som rapporten släpptes ägnade sig Vetenskapsradion åt många länsstyrelsers kritik av Trafikverkets utbyggnadsplan på 800 miljarder fram till mitten av 2030-talet. Verket självt bedömer att utbyggnaden ska leda till att utsläppen minskar – med en procent…"
"Den samlade styrningen av statens insatser är ett problem. Problemet ligger i regeringens knä. Klimatpolitiska rådet tackar regeringen för att flera statsråd möts i ett kollegium – men jag undrar om rådets professorer och docenter vet hur det egentligen går till när regeringen styr riket. Grandiosa kollegier i all ära – men det är tjänstemännen i departementen som ska utföra det jobb som måste göras."
"Och departementen är statsförvaltningens värsta stuprör – där tjyvhåller var och en på information för att vinna fördelar mot de andra. Formellt är Regeringskansliet en enda myndighet, men i praktiken är varje departement ett kungarike för sig. Det dagliga arbetet leds av 35-40 statssekreterare, många av dem med ganska liten erfarenhet som arbetsledare."
"I den bästa av alla världar skulle Regeringskansliet backa till före departementsreformerna 1840 och 1965. Reformen 1840 styckade upp det gamla kansliet i olika departement. Reformen 1965 slog samman departementens stora expeditionschefsavdelningar – där det mesta av jobbet gjordes – med statssekreteraravdelningarna, som skötte den politiska sidan av arbetet. Då skulle Regeringskansliet bli en sammanhållen enhet utan konstlade departementsgränser, ledd av opolitiska tjänstemän som bryggar över mellan regeringsskiftena."
https://www.expressen.se/ledare/gunnar-wetterberg/regeringens-departement-misslyckas-gang-pa-gang/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar