Sopa under mattan
Om man ska tro flera av de svenskättlingar jag lyssnat till som stand-up komiker i USA är vi svenskar generellt konflikträdda och sopar gärna problem under mattan, och hoppas att de går över. Det ligger en del i den generaliseringen. Hur blev det så i ett land som i nästan hundra år lyckades vara ett land där människor bara fick det bättre och bättre och där skyddsnäten tillhört de bästa i världen. Skyddsnät som också finansieras av de som betalar skatt eller genom upplåning och då av dem som i framtiden förväntas betala skatt. Knappast det beteendet som skapat tidigare generationers imponerande svenska samhällsbygge.
De flesta normalbegåvade personer, med lite livserfarenhet, har lärt sig att små problem är små och stora problem är stora. Samma normalbegåvade personer har lärt sig att det är dumt att sopa växande problem under mattan för till sist är det fullt ”där” och det man försökt undvika att ta i måste då hanteras men är då mycket svårare att lösa. Ändå verkar detta vara normaltillståndet i dagens landet Sverige. Problemförnekelse allt för länge är förödande både för en enskild människa och i ett samhälle.
I bland annat Göteborgs kommun har vi kunnat följa att de har allvarliga problem med tystnadskultur. Både kopplat till påverkan mot myndighetsbeslut men också mellan frustrerad personal, chefer och ansvariga politiker inom offentligt styrda verksamheter. När jag till exempel lyfte behovet av att seriöst analysera Uppsala kommuns problem med tysthetskultur svarade styret i kommunstyrelsen att de anser att de har läget under kontroll och att de jobbar med frågan.
Min begäran i kommunstyrelsen var att ordentligt undersöka graden av problem med tysthetskultur inom kommunen. Begäran avslogs, den sopades under mattan. Tyvärr är det minst lika dåligt inom Region Uppsala där många inom personalen vare känner sig lyssnade på och ofta fruktar för sitt jobb om de är öppet kritiska. För mig är detta exempel på ett politiskt ledarskap som inte arbetar för vare sig invånarnas eller medarbetarnas bästa. Öppenhet och transparens är avgörande för trovärdigheten kopplad till offentliga verksamheter.
Ann-Charlotte Marteus, Expressen, skriver läsvärt om tystnadskulturen och dess konsekvenser om problemen "sopas under mattan" nedan.
"Du tittar ner i marken när kriminella filmar din väg till jobbet på morgonen. Du tittar bort när en kollega fuskar med ett ärende för att gynna en särskild person. Du biter ihop när hotfulla klienter säger att de vet var dina barn går i skola. Och om det visar sig att ligor gömmer vapen eller knark i stadens lokaler – håll tyst! Denna alarmerande skärva av svensk verklighet skildras i rapporten "Finns det en tystnadskultur i Göteborg", av säkerhetskonsulten Anna Ekström, som kom i augusti. I måndags kom en kompletterande rapport från stadsledningskontoret. I den konstateras att, ja, det finns en omfattande tystnadskultur i Göteborgs förvaltningar och bolag. Läget är värst i socioekonomiskt svaga områden och det gäller inte bara socialtjänsten. Skolan, bostadsbolagen och idrotts- och föreningsförvaltningen är också drabbade."
"När Ekström-rapporten damp ner framstod Göteborgs politiska styre som högeligen förvånat – de hade inte insett vidden av problemet.
Ett skäl till detta kan vara att chefer i förvaltningen har många skäl att inte larma uppåt. De kan själva frukta repressalier från kriminella. Andra vill inte framstå som ”svaga”. En del vill helt enkel inte ta till sig den bild som medarbetare på fältet skildrar. Och somliga chefer missköter helt uppenbart sitt uppdrag. De kan exempelvis se mellan fingrarna med känsliga ärenden som berör vissa kriminella släkter eller gäng. Det händer också att hedersärenden ”parkeras” eller handläggs felaktigt, att bidrag betalas ut utan granskning och att texter poleras för att dölja sociala problem."
"Tystnadskulturen kommer inte bara utifrån. Det finns anställda som absolut inte ”vill tala om problematik som gängkriminalitet, våldsbejakande extremism och hederskontexter”, skriver stadsledningskontoret. Föga förvånande, om man betänker vänsterns hänsynslösa kamp för att, i antirasismens namn, förneka dessa problem. Det är en vanlig svensk tystnadskultur, helt enkelt.
Dessutom finns det personal i socialförvaltningen som ”inte delar stadens värdegrund gällande hedersfrågor”, med Ekströms ord. Det är alldeles oerhört."
"De som drabbas hårdast av en komprometterad socialtjänst är de människor som inte får den hjälp de behöver – om de ens vågar sig dit. Varje år ringer förtvivlade flickor som utsatts för hedersrelaterat våld till föreningen Glöm aldrig Pela och Fadime (GAPF) för att de inte vågar berätta om sitt helvete för socialtjänsten eller skolan. För där jobbar släktingar eller vänner till familjen. Det är inte säkert att deras oro är befogad, naturligtvis. Tragedin är att det inte kan uteslutas, som socionomen och styrelseledamoten i GAPF, Jenny Sonesson, påtalar i en krönika i tidskriften Axess."
"På ett samhälleligt plan är den organiserade brottslighetens inflytande över myndigheter och kommuner katastrofal. Om institutioner förfaller, vittrar demokratin och rättsstaten Sverige. Det är ingen överdrift. Och naturligtvis urholkas socialtjänstens möjligheter att jobba förebyggande mot gängkriminalitet och hederskultur när kriminella nätverk är i full fart med att jobba förebyggande mot socialtjänsten.
Vem vinner då kriget om normerna?"
Jag delar Lena Melins, Aftonbladet, syn på att det är skrämmande att Polisens högsta ledning tydligt indikerar att Sveriges utanförskapsproblem och misslyckade integration är allvarligare än vad många vill erkänna. Då ska man ha klart för sig att de flesta av de som är aktivast i alla skjutningar runt om i Sverige är andra generationens invandrare. Många av dem är födda i Sverige och är extrema exempel på misslyckad integrationspolitik. Väldigt många fler framöver kommer att tillhöra kategorin "andra generationens invandrare" och utanförskapsproblemen har bara växt och växt och växt. Du tror väl inte att alla dessa personer med sjukt högt våldskapital drar sig ifrån att hota alla de av någon anledning anser sig vilja hota för att uppnå egna syften?
"Det är närmast plågsamt att lyssna till rikspolischefens nödrop. Polisen kan inte stoppa dödsskjutningarna på egen hand. Hela samhället måste ställa upp, säger han, men vem lyssnar?"
"Efter den senaste tidens dödsskjutningar, bland annat av den kriminellt belastade rapartisten Einár, intervjuades rikspolischef Anders Thornberg i Sveriges Radio. Det var en smärtfylld upplevelse. Och det berodde på att Thornberg sände ut nödsignaler. Han gav intrycket av att vara närmast desperat. Eller möjligt undertryckt rasande."
https://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/a/v5xOy5/rikspolischefens-nodsignaler-ar-skrammande
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar