Rollfördelningen värdeskapande

Reformera Sverige

Du vet väl att det flera gånger de senaste trettio åren gjorts försök att reformera hur Sverige är organiserat? Det har det. Bland annat har det handlat om att minska antalet kommuner. Om att skapa regioner istället för de regionförbund som tidigare fanns vid sidan om Landstingen. Flera krafter verkade för att inte införa dagens regioner och istället använda sig av riksdagsrepresentationen per län och stärka upp den politiska representationen till Länsförvaltningarna som är statliga. Så blev det inte. Varför har den marginella förändringen att skapa formella regioner endast blivit resultatet? I huvudsak är det verksamhetsmässigt fortfarande det som Landstingen tidigare gjorde plus lite regionalt näringslivsprat. Att ha en plattform för kommuner i en region att samarbeta inom kan vara bra om behovet finns. I till exempel region Uppsala samarbetar flera kommuner om Brandförsvar och Överförmyndarverksamhet. 

Skälen till misslyckandena att göra förvaltningen av Sverige bättre och effektivare anser jag vara egoistiska intressen kopplat till roller i tidigare Landsting och nuvarande Regioner. Statusplattformar och arvoden står på spel. Om invånarnyttan var i centrum hade Sverige sedan länge organiserats klokare. Inte minst för att anpassa en på tok för stor riksdag i ljuset av att väldigt mycket makt flyttat till EU. Sverige kan organiseras på ett sätt som betydligt bättre än nu levererar värde till oss invånare. 

Anna Dahlberg, Expressen, har helt rätt i att Staten verkligen inte är någon imponerande organisation. Misslyckandena de senaste åren talar sitt eget språk. Och Dan Eliasson exemplifierar väl hur inkompetenta tjänstemän gång efter gång fått viktiga uppdrag. Det går inte att tolka på andra sätt än att vänskapskorruptionen i Sverige ligger bakom ett så enastående upprepat misslyckande. Migrationsverket, Försäkringskassan, Rikspolisen och nu MSB. Mitt under brinnande konstruktiv kritik mot Eliasson får han ett förlängt förordnande.... 

Trots statens brister anser jag att regionerna ska avvecklas som en särskild politisk organisation samt att tjänstemannaansvaret i någon form måste återinföras. Specialistsjukvården ska vara nationell men kan organiseras utifrån länsperspektiv. Bristen på ledarskapsförmåga är enorm kopplat till Rosenbad.

https://www.expressen.se/nyheter/eliasson-sager-att-han-jobbade-men-andra-tog-besluten-pa-msb/

"Jag minns en viskning från en välkänd alliansminister, som fångade saken väl. Vi stod i kulisserna till Agendas tv-studio och inväntade vår tur när en debatt rasade om hur usla kommunerna var på att sköta välfärden. Då log ministern menande och viskade ironiskt: ”Ja, för tänk så duktig staten är på att driva sina verksamheter. Se bara på hur väl Arbetsförmedlingen, Kriminalvården, Försäkringskassan och Försvarsmakten sköts.” Det är en central iakttagelse. För vilka verksamheter i statlig regi är det egentligen som har så stark lyskraft? Det är knappast de nyss nämnda myndigheterna eller för den delen SiS-hemmen – Statens institutionsstyrelse – för att nämna en vårdform som redan ligger i statens händer."

"Frågan är vad som ligger bakom denna politiska trend. Ett givet skäl är att Sveriges nuvarande förvaltningsmodell inte är rustad för att hantera kriser. Vårens testkaos är bara ett exempel på hur coronahanteringen har sinkats av en oklar ansvarsfördelning. Men att staten behöver ha betydligt starkare muskler i kris är inte nödvändigtvis samma sak som att staten är bäst lämpad att sköta den dagliga driften av stora offentliga verksamheter. Ett annat skäl är att vård, skola och omsorg som regel ligger i topp på väljarnas listor över de viktigaste politiska sakfrågorna. När det uppdagas problem inom dessa verksamheter vill såväl regeringen som riksdagspartierna visa att de är kapabla att lösa dem. Resultatet har blivit hundratals öronmärkta statsbidrag, ständigt nya regleringar och i sista hand krav på att förstatliga verksamheterna helt och hållet."

"I grunden är det välkommet med en debatt om hur Sverige bäst ska organiseras. Men utgångspunkten bör vara att rätt sak ska skötas på rätt nivå snarare än att staten är bäst lämpad att ta över det mesta. Breda välfärdsverksamheter som vårdcentraler, förskolor och grundskolor liksom äldreomsorgen är för omfattande för att helt lämnas över i statens händer."

"Inom den basala välfärden är närhetsprincipen tvärtom ofta en fördel. Det är lättare att lyssna in medborgarnas önskemål, anpassa verksamheten efter lokala förhållanden och att få insyn. Erfarenheten av statliga aktörer såsom Arbetsförmedlingen är att den lokala närvaron snarare läggs ner än byggs ut."

"Det finns också goda skäl att låta åtminstone universitetssjukhusen övergå till staten. I dag finns det en onödig rundgång av pengar kring dessa när statliga forskningsanslag ska blandas med regionala skattemedel. Högspecialiserad vård, som exempelvis barnhjärtkirurgi, bör koncentreras till vissa ställen i stället för att bli föremål för regionala dragkamper. Primärvården kan enligt samma logik flyttas över på kommunerna. Det skulle förenkla omvårdnaden av de äldre, som ändå står för en stor del av vårdbehovet."

"Betyder det att vi kan lägga ner regionerna? Behovet av att sköta vissa sysslor regionalt kommer att finnas kvar, exempelvis kollektivtrafiken. Många kommuner är dessutom för små för att klara sitt uppdrag på egen hand, däribland räddningstjänst och gymnasium. Men det går att fundera på om dagens direktvalda regioner skulle kunna ersättas av kommunförbund över landet. Att tänka stort är bra. Men att tro att staten är lösningen på alla problem är att göra det för lätt för sig." 

https://www.expressen.se/ledare/anna-dahlberg/staten-ar-inte-hjalten-och-kommunerna-bovar/