Allt politiskt engagemang handlar om möjlighet att påverka och att få som man önskar i sakpolitiska frågor. Så enkelt är det. Det svåra inom politiken är att navigera bland intressekonflikter som är regel mer än undantag. Strategiskt funderar självklart partistrateger hur de bäst kan lyckas maximera sin påverkan och sina möjligheter att få sakpolitiskt genomslag. Även behovet av kompromisser, mer eller mindre, är regel mer än undantag. I det förändrande politiska landskapet har i praktiken ”enbart” två stora saker hänt sedan 2006. Socialdemokraterna har blivit mycket svagare än förr och har för första gången i modern tid samregerat med ett annat parti. Och övriga partier har sett att MP tillåtits få oproportionerligt mycket inflytande. Det andra är att Sverigedemokraterna blivit ett av Sveriges tre största rikspartier. De fanns inte ens i riksdagen efter valet 2006. I övrigt är förändringarna marginella om jag exkluderar undantagstiden då Moderaterna framgångsrikt och pragmatiskt satte maktskifte som övergripande politiskt mål. Det vill säga till exempel offra tidigare heliga områden som att kämpa för ett rimligt starkt försvar och en rimligt väl fungerande rättsapparat.
Vad drar vissa partiers strateger för maktslutsatser av ovan? Uppenbarligen många nya slutsatser än inför valet 2006. Då blev Alliansen det strategiska verktyget för att ta över Rosenbad.
Klantig Alliansnavigering kopplat till migrations- och integrationsfrågor bidrog starkt till dagens riksdagsresultat. Och i denna nya situation tycks Centerpartiet åter välja Socialdemokraterna som partner för att försöka maximera sitt inflytande. Om de är ärliga med det i nästa valrörelse, inför väljarna, får väljarna en rimlig chans att förhålla sig till det. Personligen tror jag att det skulle innebära att L under ledning av Sabuni får runt 8% och C åter ligger runt 6%. I Sverige kan 6% ändå bära in i Rosenbad i en minoritetsregering. Det kan vara kul för människor som hela sina liv drömt om att bli minister... Tiden då de borgerliga (icke socialistiska) partierna höll ihop tycks över. Som i Danmark bidrar ett pragmatiskt Socialdemokratiskt parti till en sådan splittring. Vi får se hur mycket socialistisk politik C kan hindra genom att stötta deras maktinnehav. Självklart är vänsterdebattörer mycket glada över att Centerpartiet lämnat borgerlighetens samarbete. Personligen tycker jag att det är mycket anmärkningsvärt att partier som flaggar sig som liberala endast lockar runt 14% av väljarkåren.
https://da.se/2019/06/grattis-centern/?fbclid=IwAR2-krlmE-DJPwYtKXerAg9th0MRZVx5LMTQQJv8udK0DPhOwxnzAvnkFHU
Centerpartiet borde redan kraftigt ha gynnats av kaoset inom Liberalerna. Centerpartiet kan säkerligen långsiktigt locka några av dem som inte står ut med att Sabuni tydligt tycker att L ska vara en del av borgerligheten. Samtidigt kommer Centerpartiet tappa alla som definitivt inte kan se sig som främjare av socialister på Rosenbad. I vågorna efter kaoset i Liberalerna får Centerpartiet lite ökat opinionsstöd. Regel mer än undantag inom svensk rikspolitik är att partier inte vinner väljarestöd på grund av egen förträfflighet utan för att andra partier är usla. Vi får se hur det går när Sabuni är igång med sitt säljchefsjobb. Hon får chansen att börja sälja i Almedalen redan nästa vecka.
https://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/GG5wrm/flera-tunga-liberaler-lamnar-efter-ullenhags-avhopp
Adam Cwejman, GP, klipper till alla korkade liberaler med storsläggan i sin senaste ledarartikel. Nedan några citat ifrån den. Du som är politiskt intresserad har mycket att vinna på att läsa den i sin helhet.
”Socialliberalismen är en utveckling av, och reaktion mot, det som i Sverige lite föraktfullt kallades för manchesterliberalism under sent 1800-tal och början av 1900-talet. Det vill säga en liberalism där statens åtaganden skulle hållas lika kort som skatten skulle vara låg. Att begreppet idag brukas som uttryck för en vag känsla i maggropen av vem som är mjuk eller hård skymmer tyvärr bara sikten för sakpolitiken - och skulle sannolikt få den moderna svenska socialliberalismens fader, folkpartiledaren Bertil Ohlin, att höja på ögonbrynen.”
”De längtar tillbaka till ett parti som konstant drog sig för borgerliga samarbeten och vars bitvisa velighet innebar en stadig garanti för att Socialdemokraterna skulle sitta på regeringsmakten i orubbat bo. De är givetvis rädda för Sabuni, det är så man ska läsa deras dödsrunor över socialliberalismen.”
”Bitterheten hos den röststarka minoritet som satsade på Ullenhag kommer säkerligen pyra ett bra tag till. Några "partiprofiler" vars namn få känner igen har lämnat partiet i protest. Eskilstunakurirens ledarsida försöker frammana bilden att valet av Sabuni är resultatet av en manipulativ och odemokratisk konspiration (25/6). Det är lika desperat som det är världsfrånvänt. Men allt detta kommer passera. Vad som inte kommer passera lika lätt för Sabuni är hennes främsta utmaning, nämligen denna: Vissa inom partiet är alltjämt benhårt övertygade att den politik Sabuni försökte (men inte alltid fick gehör för) driva, exempelvis medborgarskapstest, som integrationsminister fram tills 2010 var den värsta skammen för liberaler.”
https://www.gp.se/nyheter/göteborg/här-slog-knarket-ner-som-en-bomb-mitt-i-idyllen-1.15800618
Dagens besvikelse
De som inte tar spridningen, och användningen, av narkotika på större allvar. För mig förefaller inte samhällsledningens bild av verkligheten överensstämma med verkligheten. Alla samhällsklasser drabbas och drognyttjandet, och beroendet, börjar i allt tidigare åldrar. Det passar alla drogsäljare utmärkt att marknaden växer. Vi måste bättre hjälpas åt att bryta denna destruktiva utveckling. Många av de skjutningar vi drabbas av är kopplade till knarkaffärer. Många unga får sina liv förstörda av narkotikaberoenden och skuldsättningar som till exempel tvingar in dem i prostitution. Återigen påstår jag att makthavare generellt grovt underskattar hur stor drogproblematiken är.
https://www.gp.se/nyheter/göteborg/polisen-föräldrar-hotas-att-betala-barnens-knarkskuld-1.15798978
https://www.gp.se/nyheter/göteborg/15-årige-sonen-fastnade-i-polisens-knarkrazzia-1.15799081
Dagens stjärnor
Joakim Broman, GP. På ett enkelt och bra sätt beskriver han tydligt hur Socialdemokratin idag helt saknar en attraktiv framtidsambition. I ett samhälle som fortsatt tillhör de mest välmående i världen är det inte lika lätt att attrahera många väljare som för 125 år sedan. Massor har hänt på 125 år. Och idag begränsas också mycket av det nationella handlingsutrymmet av regler och lagar från EU. I Uppsala säger kommunalrådet Erik Pelling, S, att deras viktigaste uppgift är att bidra till ett tryggt samhälle. Lite komiskt är det att det kanske är i den klassiska moderatgrenen trygghet som sossarna kan hitta sin mening i en ny tid. Vilka föräldrar vill inte slippa möta en verklighet där ens barn är knarkare och prostituerad? Vilka invånare vill inte känna sig fria att när man önskar ta en promenad på valfri plats utan att känna rädsla? Vilka invånare känner inte oro för att ”ryssar” eller andra ska ”hacka” ett sjukhus och göra nödvändiga operationer omöjliga. Vilka sambos till spelmissbrukare vill inte att villkoren för ”spel och dobbel” kraftigt försämras? Är trygghetsfrågan sossarnas möjliga grepp liknande moderaternas framgångsrika ”det nya arbetarpartiet”? Det går dock inte att gå den vägen framgångsrikt med beroendet av de samarbetspartners man valt... Anna Dahlberg kanske får som hon vill, att S och M snart kör ihop....
”125 år efter Axel Rylanders stridsskrift är det svårt att veta vad Socialdemokraterna vill, förutom att behålla makten. Om det fortsätter att vara rörelsens enda svar är det en säker garanti för att de förr eller senare förlorar den.”
https://www.gp.se/ledare/en-rörelse-som-lyser-med-lånta-fjädrar-1.15831152
Sakine Madon, UNT. Hon skriver en bra ledare i dagens UNT kopplad till terrorexperten Magnus Ranstorps sommarprat. Jag känner igen mig i förvåningen av att etablissemanget länge vägrade se verkligheter och ta i de problem som var tydliga för länge sedan. Och förundran över hur motelden mot oss som vågade lyfta jobbiga verklighetsbeskrivningar, och som på inget rättvist sätt kan anklagas för rasism, kletades ned med rasistetiketter. Dessa ”smetare” bär en stor skyld för dagens stora utanförskapsproblematik.
”I dag är det som terrorexperten säger självklarheter i den politiska debatten, men det är ingen slump att Ranstorp är sommarvärd i år och inte för tio år sedan. Då var samtalsklimatet om våldsbejakande islamism annorlunda.”
”När Ranstorp 2009 presenterade Rosengårdsrapporten – beställd av dåvarande integrationsminister Nyamko Sabuni – om radikalisering i Malmöstadsdelen blev han hånad och anklagad för att sprida muslimhat. I rapporten djupintervjuades poliser, socialsekreterare med flera. Alla intervjuade sa i princip samma sak: radikaliseringen ökade, moralpoliser fanns, barn- och tvångsäktenskap förekom, källarmoskéer var nav för extremism. Men när rapporten presenterades var det som om "ingen ville lyssna", påminner Ranstorp. Han, som arbetat sida vid sida med muslimer i andra delar av världen, blev plötsligt beskylld för att vara islamofob."
"Jag var helt oförberedd", berättar han om den kraftiga motreaktionen. En expert som blev lyssnad på runt om i världen, blev alltså bespottad på hemmaplan.
Här finns lärdomar att dra för politiken. Tänk om man hade lyssnat redan 2009? Men framför allt: Hur garanterar vi att misstaget inte upprepas?”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar