Balans mellan värden
Jag talar ofta och gärna om värdegrunder och dess stora betydelse för att hålla ihop och utveckla olika lag. Värdegrunders betydelse för hållbart framgångsbygge kan inte överskattas, de är avgörande. Som med allt annat tvingas vi samtidigt till ställningstaganden som innebär mer eller mindre fokus på de olika perspektiv som vi fokuserar på i just vår värdegrund. Ansvarstagande och medmänsklighet blir idag värdegrunder som får exemplifiera våra ständiga dilemman, om vi är ansvarstagande gentemot dem man primärt har ett ansvar för. Hur långt och till vilket pris är det mot den egna gruppen rimligt att hjälpa andra? Är tänkta kortsiktiga hjälpinsatser till människor utanför gruppen rimliga om det innebär att den sociala och ekonomiska situationen för gruppen kraftigt försämras? Så kan man väl inte tänka när det handlar om t ex människor på flykt? Bl a så resonerar väldigt många andra EU länder, och andra Europeiska och övriga länder i världen. De flesta vill att deras länder ska hålla ihop. Men vad vill Sverige? Hur länge är det rimligt att Sverige, per capita, år efter år stöttar i särklass flest flyktingar och anhöriga utan att vara angränsande land till konflikthärd? Är det inte klokt, för alla som redan fått en fristat här och övriga som bor här, om vi får igång ett betydligt bättre integrationsarbete innan vi gör integrationsutmaningen omöjlig? Eller vill vi inte försvara och utveckla just våra svenska grundvärderingar och vårt generella välstånd?
http://www.dagenssamhalle.se/kronika/den-humanistiska-stormakten-star-infoer-sin-stoersta-utmaning-14781
Bostadsbristen stor
I Uppsala och Stockholm är bostadsefterfrågan enorm i förhållande till utbudet av bostäder. Många både yngre och äldre försöker desperat hitta ett första boende eller ett boende de har råd med. Nästan alla dessa misslyckas idag att hitta en bostad då bostadsbristen är stor och prisbilden väldigt hög, både för bostadsrätter och hyresrätter. Hur mycket är det rimligt att dessa människors behov och önskemål nerprioriteras för att istället fortsätta att per capita vara de mest generösa medmänniskorna i världen? Jag träffar varje vecka många människor som inte längre ställer upp på detta. Bara för att det inte är ett problem för politiker som bor på Söder i Stockholm, eller politiker generellt, så är det ett växande problem för allt fler svenskar. Och bostadsbristen är också ett problem för arbetsgivare som inte lyckas hitta bostäder för att attrahera den kompetens de behöver. Och även om vi genom våra statliga skattepengar betalar initiala flyktingkostnader, vad händer efter 1-2 år då flyktingarna sannolikt fortfarande behöver bostäder? Ska de få de nyproducerade bostäderna? Hur svarar vi då mot våra ungdomars, våra äldres och våra arbetsgivares kortsiktiga behov? Men det kanske inte är viktigt för att klara av att försvara det generella välståndet? Det kanske inte är viktigt för att försvara ett socialt och ekonomiskt hållbart samhälle? P.S glöm inte heller att Skolverket säger att våra barn bara blir mindre och mindre konkurrenskraftiga..... Är Sverige en hållbar humanistisk stormakt, ett naivt tempelbygge eller vad är vi? Vi kanske ska fråga danskarna, norrmännen, finnarna, holländarna, engelsmännen o s v.
http://www.unt.se/uppland/uppsala/har-ska-flyktingar-flytta-in-3680637.aspx
onsdag 15 april 2015
I naivitetens tjänst
Etiketter:
arbetsgivare,
barn,
Bostadsbrist,
flyktingar,
humanitär stormakt,
integration,
konflikter,
naivt tempel,
prioriteringar,
ungdomar,
äldre
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar