Rättvisa och rimlighet
Politiker ska inte lägga sig i lönebildningen. Det är arbetsmarknadens parter som ska förhandla om rimliga generella villkor för ändrade löner och anställningsförmåner. Det är en mycket god ordning som tjänat Sveriges invånare väl. Den har varit bra även för arbetsgivarna. På individnivå är det alltid positivt om det finns alternativa arbetsgivare för den kompetens man erbjuder. Då finns chansen att få en bättre arbetsgivare och att få en bättre ersättning för sin kompetens. Utöver de avtal som arbetsmarknadens parter tecknar äger hela tiden löneglidning rum kopplat till hur rörliga enskilda människor är mellan alternativa arbetsgivare. Det är på många sätt viktigt med alternativa arbetsgivare på en väl fungerande arbetsmarknad. Dåliga arbetsgivare misslyckas och duktiga arbetsgivare lyckas. Med det sagt kan jag dock inte förstå att politiker inte bättre reglerar stafettsystem som gör många hårt arbetande arbetsgivartrogna, inom sjukvården, förbannade och försämrar vårdkvalitén.
Kajsa Dovstad, GP, skriver läsvärt om hur dåligt det är om vi låter politiker lägga sig i lönebildningen och om vi låter enskilda yrkesgrupper bli aktivistiskt framgångsrika. För samhället, och de allra flesta invånare, blir det mycket sämre om erfarna medarbetare säger upp sig för att nybörjare får lika mycket eller mer i lön. Personligen anser jag att det inte ska vara som inom politiken att alla får samma ersättning oavsett erfarenheter och meriter. Ja, ja nu när inflationen skenar är det ett faktum att de allra flesta invånare kommer att få det ännu sämre om vi får kraftig löneinflation. Det inkluderar dem som bråkar mest och kanske lyckas bidra till farliga "löneglidningar".
"Nästan tusen sjuksköterskestudenter kräver 30 000 kronor i ingångslön. Annars kommer de inte att arbeta som sjuksköterskor inom Västra Götalandsregionen i sommar. Tyvärr är det sannolikt att kraven går igenom. Bristen på sjuksköterskor är stor, eller åtminstone bristen på sjuksköterskor som arbetar med sjuksköterskeuppgifter nära patienterna."
"Löneuppropet är långt ifrån det första. För tio år sedan genomfördes en nationell kampanj där sjuksköterskestudenter uppmanades att vägra skriva på för under 24 000 kronor i ingångslön. Så fort kampanjen lyckades höjde studenterna budet. Vad talar för att de nöjer sig med vad de begär denna gång?"
"Sjukvården är en verksamhet där erfarenhet är centralt. Vana händer sticker och blandar dropp bättre än ovana, och den som varit med om samma situation flera gånger tidigare har lättare att hantera en ny. En erfaren sjuksköterska tar ner stressen på en hel avdelning. Nya kollegor har någon att fråga och det blir färre sökningar till jouren."
"Slitvargarna har dock inte fått särskilt stor del av de senaste årens kraftiga löneökningar för sjuksköterskor. På många håll har nyutexaminerade sjuksköterskor fått högre lön än de som arbetat flera år, kanske hela sina yrkesliv, på samma avdelning. Det har lett till en destruktiv spiral, där det enda sättet en sjuksköterska kan höja sin lön är att byta jobb. Förr hade ordet “hoppjerka” en negativ klang; det ansågs dåligt att ständigt hoppa på nya anställningar. Arbetsmarknaden har förvisso ändrats sedan dess, men inom sjukvården passar inte en lönestruktur som uppmuntrar till att alla jämt är färska på jobbet. Motargumentet brukar vara att grupp inte ska ställas mot grupp. Men det löneutrymme som finns kan inte både gå till särskilda satsningar på erfarna och höjda ingångslöner. Man måste prioritera."
"Den svenska modellen innebär att lönerna bestäms av arbetsmarknadens parter, det vill säga fack och arbetsgivare. Utvecklingen går dock mot enskilda upprop med politiker som motpart. Linn Brandström (M), ordförande i regionens personalutskott, har också uttalat sig och menar att studenternas krav är “fullt rimliga”. Om en politiker överhuvudtaget ska lägga sig i pågående avtalsrörelse borde hon i stället nobba budet. Och kontra med att lägga minst lika många tusenlappar på de mest erfarna."
Hög inflation är av ondo för alla invånare. Det är därför inflationsbekämpning har varit Riksbankens primära mål under många år. Nu måste arbetsmarknadens parter hålla tungan rätt i munnen och inte utsätta den rusande inflationen för ytterligare allvarliga chocker. Under lång tid har arbetsmarknadens parter varit duktiga på att säkerställa en löneutveckling som inte helt urholkat svensk internationell konkurrenskraft. Nu komplicerar inflationsutvecklingen avtalsförhandlingarna. Alla skatter på arbete gör det tillräckligt tufft att konkurrera på exportmarknader.
Ordningen att det är näringslivet som sätter "riktmärket" för hur mycket lönerna generellt kan öka är mycket viktig. Det är näringslivets framgångar som avgör hur välmående ett land är. Ett dåligt näringsliv som inte är internationellt konkurrenskraftigt innebära ett allt sämre utrymme för den verksamhet som är offentligt styrd. Och glöm inte att även för näringslivet och offentliga verksamheter är det viktigt att sjuk arbetskraft kan bli frisk så fort som möjligt. Vårdköerna är inte bara ett individuellt problem, det är ett samhällsproblem. Vårdverksamheterna i Sverige måste skötas mycket bättre än nu! Det går! Utvecklingspartiet demokraterna vet hur.
https://www.ekonomifakta.se/Artiklar/2021/december/inflation-och-loner/
En sak är helt säker, arbetsvillkoren för vår vårdpersonal måste kraftigt förbättras. Det går. Det kräver framförallt nya arbetssätt där kraftigt reducerad administration och mer delegerad makt spelar "huvudroller". Och det är aldrig rimligt att nybörjare ska få lika eller liknande lön som erfarna där arbetsgivarna tagit sitt ansvar för rimlig kompetensutveckling för befintlig personal.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar