Varför behöver vi en stat, och statliga demokratiska företrädare, om de inte tjänar oss kommuninvånare väl? De senaste åren har de sannerligen tjänat oss illa. I Uppsala bland annat genom ett orimligt krav på teknikval kopplat till en större planerad investering i infrastruktur. Och i hela landet drabbas vi hårt av en ansvarslös migrationspolitik och en misslyckad integrationspolitik. KDs utspel om att staten ska ta ansvar för alla allt fler i behov av försörjningsstöd är intressant men sannolikt ingen praktiskt bra lösning. Just nu är tillväxten av utanförskapsområden ett större problem som staten måste hjälpa till att lösa. För att bekämpa den fattigdom som åter breder ut sig i Sverige behövs ett visionärt ledarskap som vågar stå upp för de värderingar som gjorde Sverige mycket framgångsrikt jämfört med de flesta andra länder. Det innebär bland annat att stå upp för vår flagga och inkludera alla som har rätt att tillhöra Sveriges lag i den gemenskap som har den svenska flaggan som gemensam symbol. Regeringens företrädare förstår inte hur Sveriges negativa utveckling ska brytas. Den går att bryta men det kräver en mycket mer ansvarsfull rikspolitik, särskilt inom migrationspolitiken, och hårt målmedvetet integrationsarbete. Vilka bär skulden för att Sverige nu har en mycket svår integrationsutmaning? Vilka har stått upp för en hållbar migrations- och integrationspolitik de senaste åren? Thomas Gür tillhör en av våra nationella opinionsbildare som gjort det. Men vilka lokala och nationella politiker har gjort det? Tro mig, det är viktigt att ha koll på.
Thomas Gür skriver i GP klokt om hur illa regeringar och riksdagen tagit ansvar för svenskarnas väl och ve. Hans kloka ord är helt i linje med vad jag under flera år lyft i olika debatter och på min blogg. Jag ”såg det inte bara och struntade i det”. Jag argumenterade, och motionerade, år efter år inom Centerpartiet för en klokare migrations och integrationspolitik.
”Staten, som bestämmer flyktingmottagningens omfattning och försörjningsstödets storlek, samtidigt som den tvingar kommunerna att ta emot invånare som inte är självförsörjande, spelar Svarte Petter med kommunernas ekonomi. Det har varit uppenbart från första början.”
”Alla såg det komma. Nästan alla struntade i det.”
https://www.gp.se/ledare/de-såg-det-komma-men-lät-det-ske-1.24513694
De ledande politiker som inte tar sitt ansvar och säkerställer etiskt försvarbara prioriteringsgrunder inom svensk sjukvård. Det är orimligt att förvänta sig att sjukvårdspersonalen ska göra andra prioriteringar än att alltid göra sitt bästa för att hjälpa människor i behov av sjukvård att bli friska. Politiker måste demokratiskt komma fram till avgränsningar som gäller jämlikt och som politiker tar ansvar för. Avgränsningar som då gäller även sjukvårdspersonalen. Till exempel att man inte gör insatser för barn som föds innan vecka X eller att insatser liknande A,B, C och D görs inte efter att vi fyllt 85 år. Väldigt svåra frågor men den typ av prioriteringsfrågor som kräver svar i en värld full av begränsade resurser. Bifogad debattartikel skriven av några liberala riksdagsledamöter berör dessa frågor på ett läsvärt sätt. Det är dock oklart om de verkligen talar om hårda nödvändiga prioriteringar på något annat sätt än att behovet ska styra oavsett vem man är. Det kan låta bra men är i praktiken ingen prioritering utan endast en viljeyttring om att de svagaste i behov av vård inte ska behandlas sämre på grund av sin svaghet. Skulden för att vi inte har en betydligt mer operativt vägledande prioriteringspolicy inom vården finns att finna bland ledande regionala och nationella politiker. Varför behöver vi politiker om våra politiker inte vågar ta i mycket känsliga men viktiga frågor?
”Inom hälso- och sjukvården har man lutat sig mot Hippokrates ed från c:a 400 år före Kristi födelse. Den innebär att läkarna och övriga professioner ska arbeta för att bota, lindra, trösta och värna livet. Det ger Hälso- och sjukvårdslagen uttryck för inte minst genom de prioriteringsprinciper riksdagen beslöt om 1996. De formuleras som att människovärdesprincipen ska komma i första hand, därefter behovs- och solidaritetsprincipen och i sista hand kostnads- och effektivitetsprincipen.”
”Värdegrund och prioriteringsprinciper behöver återfinnas i både Hälso- och sjukvårdslagen, Socialtjänstlagen, LSS och i en eventuell Äldrelag.”
https://mobil.unt.se/asikt/debatt/vard-och-omsorg-behover-gemensam-vardegrund-5523957.aspx
https://liu.se/artikel/den-etiska-plattformen-for-prioriteringar
http://www.lakartidningen.se/OldWebArticlePdf/1/12546/LKT0934s2072_2074.pdf
Dagens stjärna
Moderaterna i Uppsala. Precis som Utvecklingspartiet Demokraterna i Uppsala säger de nu NEJ till spårväg och ja till bättre alternativ. Det är klokt. Men det gör inte Moderaterna i Region Uppsala. Det har också stor betydelse. Beroende av hur Uppsalaborna röstar år 2022 i kommun och regionvalet kan vi slippa svindyra investeringar i gammal teknik som inte heller kommer att behövas inom rimlig framtid. Intressant att M fattat detta kloka beslut samtidigt som de stöttar det dåliga ”Uppsalapaketet”. Ett Uppsalapaket mellan kommun, region och staten för en hård bostads och verksamhetsexploatering i södra staden. Gör om! Gör rätt! Gå med i Utvecklingspartiet Demokraterna!
https://updem.se/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar