Livet är fullt av frestelser och prövningar som både utsätter den egna personen och andra runt omkring i svåra situationer. Så är det och det är väl en del av kryddan i livet för många. Mängder av berättelser om dessa frestelser och olika prövningar finns väl beskrivna i massvis av böcker. Inte minst i religiösa berättelser. När vi ställs inför både frestelser i livet och olika prövningar så testas vår värdegrund. Det är då den bas på vilken du medvetet eller omedvetet valt att göra ställningstaganden utifrån prövas. Ser du alla människor som jämlika? Tycker du att alla människor har rätt att leva sina egna varianter av liv så länge de inte skadar andra? Innebär delat ansvar fullt ut också delat ansvarstagande? Är det sekulära samhället viktigt att kämpa för?
https://sv.wikipedia.org/wiki/Frestelse
http://www.brobyggarna.org/586.jesufrestelser.html
Cirkus Miljöpartiet
Cirkus MP fortsätter att dominera nyhetsflödet. Tänk att MP äntligen blir ordentligt granskat av media. Inte av alla medier men av många. Det är verkligen inte en dag för sent. Ett ständigt återkommande tema är att det är ett parti som inte är lämpligt att ha i en regering. Det har jag sagt länge och det är skönt att många fler nu äntligen börjat inse det. De har varken en ryggrad kopplat till viktiga miljöfrågor, ledarskapsförmåga eller koll på sin värdegrund. Vad är alla deras fina ställningstaganden genom åren kopplat till miljöfrågor värda? När de sitter GEMENSAMT i regering och fattar miljöovänliga beslut på löpande band. Hur ser de på jämställdhetsfrågor när de haft och kanske har flera ledande medlemmar som ser kvinnor som underställda män? Och vad menar MP med delat ledarskap? Om man har delat ledarskap ska man väl också utkräva delat ansvar? Ja, ja. Cirkus MP lär fortsätta. Fridolin har haft långt fler än 100 dagar på sig att fixa den svenska skolan som han lovade. På många sätt har den försämrats under hans ledning. Vad jag vet har inte det nya föreslagna språkröret heller operativa ledarerfarenheter. Vi får se hur det går... MP är ett ok oppositionsparti. I den rollen kan de göra mycket större nytta än någonsin i en regering. Jag tycker att det är skamligt av Fridolin att inte ta ett delat ansvar och avgå tillsammans med Romson. Det visar tydligt att han inte tycker att det delade ledarskapet är en bra modell, hur kan man tolka det på något annat sätt?
http://www.di.se/artiklar/2016/5/9/fridolin-det-ar-inte-min-sak/
http://www.di.se/artiklar/2016/5/9/bolund-raddade-fridolin/
http://www.di.se/artiklar/2016/5/9/ledare-krisen-i-mp-ar-inte-over/
http://www.expressen.se/ledare/lage-att-moblera-om-i-regeringen-lofven/
http://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/article22784547.ab
http://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/article22784025.ab
http://www.dn.se/nyheter/politik/ny-matning-majoritet-vill-ombilda-hela-regeringen/
http://www.dn.se/nyheter/politik/statsvetare-jag-tror-inte-att-krisen-i-miljopartiet-ar-over/
Olika måttstockar
I ljuset av att Romson fått sparken men inte Fridolin talas det mycket på sociala medier om att kvinnor alltid behandlas hårdare och sämre än män i maktpositioner. Det tycker jag inte stämmer. Det är ett typiskt påstående från personer som vill beskriva kvinnor som offer och att de hela tiden är utsatta för olika former av glastak och särskilt motstånd. Vilka belägg finns för det? Romson, Sahlin och andra kvinnor som hamnat i skottgluggen har inga andra måttstockar än män. Män som gjort det som Romson och Sahlin gjort genom åren hade sannolikt behandlats ännu tuffare. Eftersom det hittills varit många färre ledande kvinnor i förhållande till män blir de färre kvinnorna synligare. Men i verkligheten tror jag inte alls att kvinnor behandlas sämre eller har det utifrån ett arbetsplatsperspektiv sämre än män.
Svenska kvinnors fortsatt stora särskilda utmaning är att de fortfarande tar mycket större ansvar för hemmets frågor och aktiviteter än vad männen gör. Men det är en annan fråga. Den frågan påverkar givetvis många kvinnors arbetsförmåga i förhållande till en man som inte tar sitt fulla delade ansvar i hemmets sysslor. Men, men kvinnorna är på väg att ta över allt mer i vårt svenska samhälle. Om måttstocken är den samma så är det helt rätt enligt mig eftersom den bästa möjliga alltid ska få uppdraget, oavsett kön. De som gnäller över olika måttstockar kan med fördel läsa på om några av våra mest framgångsrika kvinnor. Jag kan nästan bara hitta positiva saker skrivna om dem. Kan det ha att göra med att de är skickliga på det de gör och att de levererar bra resultat, år efter år? Kan det ha att göra med att de inte gör så många större misstag? Sannolikt. Några exempel är Annika Sörenstam, Annika Falkengren, Mia Brunell Livfors, Ingrid Bonde, Rima Qureshi, Gunnel Duveblad, Gunilla Fransson och Maud Olofsson. Listan är lång på mycket duktiga kvinnor som hela tiden levererar på topp. Med all rätt fick Olofsson en hel del kritik kopplat till Vattenfalls enorma förluster men främst var det självklart styrelsens inkompetens som stöttat okloka förvärv. I övrigt tycker jag att hon fick väldigt mångas respekt även om hennes politiska motståndare givitvis attackerade den politik hon företrädde. Om partierna blir bättre på att rekrytera chefserfarna personer kanske ledarskapen inom partierna utvecklas lite bättre...
http://www.svd.se/sebs-falkengren-i-overlagsen-lonetopp
https://sv.wikipedia.org/wiki/Annika_S%C3%B6renstam
http://www.va.se/nyheter/2016/03/07/naringslivets-maktigaste-kvinna-mia-brunell-livfors/
https://sv.wikipedia.org/wiki/Maud_Olofsson
https://sv.wikipedia.org/wiki/Ingrid_Bonde
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar