Ett unikt samhälles utveckling är inte förutbestämt. De människor som lever i ett samhälle där de lyckas försvara sin frihet, sin självständighet, bär helt ansvaret för hur deras samhälle utvecklas. Det är ingen annan som styr dem. Det är ingen annan som de kan skylla på om samhällsutvecklingen går åt ett negativt håll. Det som jämlikt ska sätta ramarna för vårt gemensamma samhällsbygge är våra demokratiskt fastställda lagar. Godtycklighet, eller att den starke ska bestämma, har aldrig varit den bästa vägen mot att skapa ett så positivt samhälle som möjligt för de flesta av ett samhälles invånare. Idag är inget undantag. Alice Teodorescu skriver klokt om det ansvar våra lagstiftare har. Ett ansvar som de idag inte bär ansvarsfullt. Idag tillåts fluffiga lagar inom viktiga områden som skapar både oreda och godtycklighet. Det är en usel ordning om man vill skapa ett starkt generellt välfärdssamhälle. Och Karin Pihl, GP, påminner om att lagstiftarna gör ett uselt arbete för att vi mycket bättre ska undvika grovt kriminella barn i Sverige.
"En självklarhet kanske, men likväl en självklarhet som bör påpekas: Alla lagar stiftas av folkvalda politiker och är inte av Gud givna. Det är också politiker som ändrar lagar när de inte längre anses ändamålsenliga eller i linje med de befintliga politiska ambitionerna. Det är ett faktum som ofta glöms bort i den spelteoretiska skildringen av politikens villkor."
"Den som är mindre intresserad av politisk posering och desto mer av hur en reell förbättring av flyktingars möjligheter att erhålla skydd ska komma till stånd, liksom att denna möjlighet ska ha förutsättningar att bestå över tid, gör klokt i att ta avstånd från de återkommande försöken till kortslutning av debatten. Det måste vara möjligt att diskutera om asylrätten, som tillkom i en helt annan historisk kontext för en helt annan situation, fungerar under dagens förhållanden."
"I stället för meningslösa hänvisningar till ”lagen” bör vi ställa oss frågor som: kan vi ha en lagstiftning som i praktiken (inte enbart i teorin) innebär en obegränsad rättighet för alla världens flyktingar att söka skydd här? Om svaret är ja, hur ska vårt samhälle då organiseras för att inte kollapsa? Vilka målkonflikter bör lösas ut rent praktiskt rörande sådant som exempelvis bostäder, tillgång till vård, skola och omsorg? Om svaret i stället är nej, var går då gränsen? Och om det finns en gräns, ska den anpassas efter omständigheterna eller vara konstant? Om den är anpassningsbar, vilka faktorer ska avgöra - människors behov av skydd vid varje given tidpunkt eller den enskilda statens och samhällets förmåga att integrera de som kommer? Bör mottagarlandets ambition vara att de som tas emot ska bli fullvärdiga medborgare med alla de rättigheter och skyldigheter som det innebär, eller räcker det att erbjuda tillfälligt skydd i ett parallellt samhälle där alla klarar sig bäst de kan utan tillgång till välfärdsstatens skyddsnät?"
”Frågorna är komplexa men förtjänar att ställas - och besvaras - oavsett slutsats. Det politiska samtalet måste bort från de låsningar som dominerat det senaste decenniet och i stället fokusera på sakliga avvägningar och tydliga prioriteringar. Det finns gott om inspiration, eller vad sägs om följande utdrag ur en motion, undertecknad av bland andra Olof Palme (S):
”Det är alltfort socialdemokraternas bestämda uppfattning att invandringen måste anpassas till samhällets möjligheter att ge invandrare arbete, bostad och social omvårdnad på samma villkor som den övriga befolkningen. Detta förutsätter en planerad invandringspolitik. En invandring utanför samhällets kontroll drabbar ytterst invandrarna själva.”
https://www.gp.se/ledare/samhället-måste-reagera-skarpare-mot-unga-kriminella-1.31236499
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar