Tro mig, jag har gott om vänner och släktingar som ständigt undrar varför jag fortsätter att lägga mycket tid på politiken, på arbetet att försöka bidra till att vårt unika samhälle ska utvecklas positivt. Svaret har varit, och är, det samma. Jag har inte än gett upp mina ambitioner att bidra till att Uppsala och Sverige även för kommande generationer ska vara ett attraktivt samhälle att leva i och att kalla hemma. Om jag bara tänkte på mig och mina släktingar borde jag ha lagt av för länge sedan. Hårt slitande, välutbildade, och erfarna människor brukar kunna attrahera intressanta arbetsgivare runt om i världen. Eftersom jag har arbetat med basen i USA, Malaysia och Japan vet jag att sådana människor, som också behärskar engelska, har ett högt värde inom näringslivet. Sedan jag hamnade i politiken har min altruistiska egoism varit starkast inom mig. Jag har känt och känner en stark lust att försöka lösa de stora problem Uppsala och Sverige har för att säkerställa att kommande generationer ska ha ett tryggt, socialt och ekonomiskt välmående Uppsala och Sverige att kalla hemma. Att ha en sådan plats att kalla hemma även om man tillfälligt eller för alltid byter bostadsort är väldigt värdefullt. Det kan den som undrar lära sig genom att tala med alla som berövats från sina hem eller som starkt ogillar den plats där de lever. Människor som förstår värdet av en sådan plats, ett samhälle att kärleksfullt kalla hem, är också villiga att kämpa för det. Vår mänskliga historia är full av människor som tidigt i sina liv offrat sig mer eller mindre frivilligt för att försvara hem från fientliga angrepp. Idag är ett fientligt angrepp inte enbart i form av arméer, det är också sönderfall inifrån skapade av extremt dålig ekonomisk hushållning och en stor oförmåga att skapa en gemensam starkt hemmakänsla bland alla som lever i just vårt unika samhälle. En hemmakänsla som är viktig för att minimera riskerna för självskapat sönderfall av ett tidigare välskött hem. Socialdemokraten Widar Andersson skriver läsvärt om vilket stort svek riksdagen fortsätter leverera till Sveriges befolkning kopplat till migrations- och integrationspolitik. Usch!
I hemmet Sverige har det svenska språket en mycket viktig roll för jämlikheten, tjänstekvaliteten och sammanhållningen. Att inte det är självklart är upprörande. Tänk att vänster-människor och naivister så ofta kan bli upprörda men aldrig för hur dåligt det svenska språket behärskas av hundratusentals svenska invånare som haft massor av tid att träna på det. Det är ett exempel på misslyckad integrationspolitik. Det är inte den enskildes fel att incitamentsystemen är dåliga. Jag är helt övertygad om att en analfabet kan lära sig hjälplig svenska efter fem års intensiv träning. Ann-Charlotte Marteus skriver om hur viktigt det är med rimliga krav på svenskakunskaper inom äldreomsorgen. I Sverige är huvudregeln att det är svenska som gäller. Och de löpande kostnaderna för tolkar måste kraftigt sänkas.
”Den som tar äldreomsorg, personalkris och integration på allvar inser att omsorgen behöver invandrare. Hur gör man det bästa av dagens situation, för alla parter? Ett verktyg är att testa språkförmågan, för då kan man nivågruppera.”
” Vilka talar så pass knackigt att de inte bör jobba i hemtjänsten men kan funka på en avdelning där de får stöd och språkutbildning parallellt? Vilka kan dokumentera på svenska? Vilka skulle fixa detta med utbildning? Vilka har fått en vårdutbildning på komvux som är så undermålig att den bör anmälas? Vilka har inte ett hum om språket eller samhället och borde gå tillbaka till SFI?En språktestsnorm torde dessutom minska risken att arbetsgivare anställer någon som absolut inte klarar språket - och sedan skickar i väg vederbörande ensam till en brukare. Det är ett svek mot den omsorgsbehövande, framför allt, men även mot den anställda. Det kanske finns bättre idéer. Men en sak är säker: De mest konstruktiva lösningarna kommer inte att kläckas av dem som mest är fixerade vid SD.”
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
SvaraRadera