Är politikens roll att väl förankrat företräda ett särskilt samhälles invånare på bästa sätt? Eller är det att göra det som några få politiskt aktiva tycker är viktigast? Det borde vara en självklarhet att det är en kombination av de båda perspektiven. Och det borde vara en självklarhet för partier som tycker att invånarna inte förstår sitt eget bästa att de lägger ner massor av tid för att försöka folkbilda invånarna om varför ett parti tror sig veta att något som folket inte gillar ändå är bäst för dem. I Sverige uttrycker allt fler invånare sitt missnöje över hur illa våra lagstiftare, riksdagsledamöter, sköter sina uppdrag. Inom strafflagarna finns gott om förbättringspotential. Bland annat måste unga grovt kriminella inkapaciteras och fostras betydligt bättre än urspårningen de hamnat i. Hur kunde riksdagsledamöterna misslyckas så grovt med att i tid anpassa lagstiftningen till en ny hårdare verklighet? Enkelt, de hade aldrig förmågan, eller viljan, att inse konsekvenserna av en ansvarslös migrationspolitik och en misslyckad integrationspolitik. Bland annat liberalen som tog över efter Sabuni (som fick sparken) som integrationsminister påstod att utanförskapsproblematiken minskade... Det råder ingen tvekan om att väldigt många ledande svenska politiker lever i bubblor långt ifrån verkligheten för de flesta de ska företräda.
Både Trump och Johnson driver tydligt en linje att de ska ge väljarna det de gett löfte om att ge dem. I grunden är det självklart väldigt bra. Samtidigt är det viktigt att förstå att både det amerikanska och det brittiska demokratiska systemet är annorlunda jämfört med det svenska. Deras demokratiska system ger betydligt mer kraft till den som vinner i ett val än vad det svenska demokratiska systemet gör. Förenklat kan vi säga att det svenska systemet är mer demokratiskt och kräver betydligt mer kompromissande mellan partier som vill försöka styra ett geografiskt samhälle. Samtidigt måste vi som invånare i Sverige rösta fram partier som tydligt driver på för ett mer personligt ansvar för sitt handlande både för politiker och ledande tjänstemän. Med tanke på allt för mycket slöseri och oansvarig politik behöver de som ställer till det ordentligt för oss andra få kännbara konsekvenser för sina grova ”misstag”. Du och jag måste rösta klokare när bra alternativ finns. Att rösta som man alltid gjort är en dålig väg framåt.
https://www.gp.se/ledare/boris-johnson-visar-v%C3%A4gen-1.23788427
Att fruktansvärda brott och övergrepp utförda av unga straffas så lindrigt. Jag anser till exempel att dessa personer ska inkapaciteras under minst ett halvår där de också kan uppfostras bättre än vad deras föräldrar lyckats med. Att liknande grova brott inte straffas hårdare bidrar tyvärr till att allt fler kommer att rösta på partier som enkelt och generellt argumenterar för ”hårdare straff”. Hårdare straff är ofta inte den bästa lösningen för att försöka få en människa att välja en klokare väg framåt. Samtidigt handlar straff också om att ge rimlig upprättelse för den/de som drabbats av ett eller flera brott. Ett fungerande rättssystem är fundamentalt i ett väl fungerande samhälle. Alla dagens brister faller helt på riksdagens ledamöter som inte anpassat lagstiftningen till en råare verklighet. Och en verklighet där organiserad brottslighet systematiskt använder minderåriga som slipper kännbara straff. Och det är riksdagspartierna som styr Domstolsverket, Åklagarmyndigheten och Polisen. Även om det säkerligen finns brister i ledarförmåga bland operativ personal är det alltid högsta ledningens ansvar att få verksamheter och uppdrag att fungera. Expressens ledare skriver läsvärt om hur oacceptabelt mesigt det svenska systemet hanterar grova ungdomsbrottslingar. Vänstertrams och naivism bidrar inte till ett tryggt samhälle. Hederliga människor ska skyddas mot ohederliga.
”Samhällets undfallenhet gentemot minderåriga gärningspersoner är djupt stötande. Barnrättsperspektivet tar bara hänsyn till förövarna, inte deras offer.”
”Det mest uppmärksammade rånet som de fyra döms för gäller förnedringsrånet mot en 18-åring, Liam kallad i medierna. Förloppet är både utdraget och hänsynslöst. Liam blir inte bara rånad, slagen och sparkad på, utan tvingas också klä av sig och bli kissad på.”
”Totalt gällde åtalet fyra rån och i samband med dessa även andra brott som övergrepp i rättssak, grovt olaga hot, olaga frihetsberövande och olaga integritetsintrång. Det rör sig med andra ord om en mycket grov kriminalitet, som hade lett till långa fängelsestraff om de skyldiga var vuxna. Nu blev påföljden i stället ungdomsvård, som innebär att socialtjänsten tar över ansvaret. Det är en påföljd som kan inbegripa lite vad som helst, alltifrån samtal och påverkansprogram till en LVU-placering.”
”Det är uppenbart att det svenska rättsväsendet inte längre håller jämna steg med brottsutvecklingen. Allt yngre personer begår allt grövre brott. Det är djupt stötande att traumatiserade brottsoffer kan tvingas möta sina plågoandar på skolan eller i centrum dagen därpå. Hur kan vi förvänta oss att minderåriga och deras föräldrar ska vilja anmäla brott och vittna när samhället gör så lite för att skydda dem?”
https://www.expressen.se/ledare/straffen-for-unga-ar-ett-han-mot-brottsoffren/
Dagens stjärna
Anosh Ghosri, GP. Det måste bli slut med oviljan i Sverige att respektfullt och konstruktivt debattera viktiga och känsliga frågor.
”Unga som får svälja fimpar. Eller som blir urinerade på och får kyssa sina förövares fötter efter att de blivit rånade. Det händer inte i ett fjärran land. Det är inte heller någon pjäs. Ungdomsrån som brottsform ökade med 31 procent i Sverige förra året enligt Brottsförebyggande rådet. Det i ett land där barnens rätt haft en unik ställning och barnperspektiv är ett honnörsord.”
”I krocken med västvärlden kan längtan efter en idealiserad bild av föräldrarnas värld leda till ett sökande efter ett förlorat paradis. Det påverkar hur individen ser på sin omgivning, men också på sin identitet. I det gapet hittar vi, vad gäller ungdomsrånen, gärningsmän som aktivt motsätter sig majoritetssamhällets normer.”
”Det går inte att fortsätta använda samma slitna förklaring - vilket Löfven gjort upprepade gånger - att skylla på skattesänkningar. Kopplingen mellan skattesänkningar och våldsamma och sadistiska rån är tunn och vittnar snarast om en desperation - säg något, vadsomhelst - för att inordna problemet i en politisk kontext. Men det räcker givetvis inte. Och det måste statsministern innerst inne själv ana.”
https://www.gp.se/ledare/tala-klarspråk-om-ungdomsrånen-1.24276076
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar