Det finns ett uttryck som heter att ”hålla örat mot rälsen”. Innebörden är att man genom att lyssna noga kan man kraftigt öka chansen att tidigt förstå vad som är påväg att hända. Då kan man kraftigt öka sannolikheten att undvika till exempel olyckor. Att ständigt och aktivt lyssna på relevanta invånare borde sensommaren 2019 vara en självklarhet för människor och partier som klokt vill företräda andra invånare. Det är det tyvärr inte. Inte ens tydliga signaler som förmedlas i seriösa opinionsundersökningar tas på allvar. Ett litet men på många sätt stort exempel är möjligheten att få aktiv dödshjälp för allvarligt sjuka människor. Självklart under mycket strikta former. Under en längre tid finns en stor majoritet bland folket i Sverige för denna rättighet. Men det stödet finns inte speglat i Sveriges riksdag. Ett annat exempel på hur usla Sveriges riksdagspartier är på att lyssna på folkets önskemål, och klokt förhålla sig till det, är hur kraftigt stödet för missnöjespartiet SD vuxit på kort.
Tyvärr är det inte bara i Sverige bland västvärldens länder som det politiska etablissemanget misslyckats att ansvarsfullt ta i problem i samhällsutvecklingen. Några tydliga exempel i Europa följer. UKIPS tidigare framgångar i Storbritannien banade vägen för den sorgliga hårda BREXIT som stundar. I Frankrike fick ett nybildat parti, La République en Marche, på mycket kort tid ett massivt stöd av folket och brottas nu med stora problem att försöka ställa om Frankrike att bli mer konkurrenskraftigt. I Italien har missnöjespartiet Femstjärnerörelsen snabbt fått stort folkligt stöd och är idag en del av den italienska regeringen. Exemplen runt om i Europa är många. Och i Tyskland, EUs mäktigaste land växer missnöjespartiet Alternativ för Tyskland så det knakar.
https://www.dn.se/nyheter/varlden/lina-lund-darfor-jublade-partierna-trots-forlust-/
https://expo.se/tag/alternativ-för-tyskland-afd
https://www.sydsvenskan.se/2019-09-01/ytterhogern-vantas-ga-fram-i-tyska-delstatsval
Och Trumps framgångar i USA vittnar tydligt om att väldigt många människor även i det landet försöker demonstrera sitt missnöje på det sätt de kan.
2010 fick SD 5,7%, 2014 fick de 12,86% och 2018 hela 17,5%. Hur starkt stöd får de av det svenska folket 2022? Inget annat riksdagsparti är i närheten av framgångarna. Har dessa missnöjespartier kloka lösningar på alla de problem som många invånare upplever? Knappast. De strukturella och komplexa problem många västländer brottas med kräver positivt nytänkande. Det finns inga enkla lösningar på dessa problem och problemens lösningar handlar om stora reformbehov där breda politiska lösningar krävs för framgång. Går det att genomföra dessa nödvändiga reformer utan kraftiga samhällskonflikter? Ja, men bara genom positiva agendor där berörda invånare påtagligt involveras i förändringsprocessen.
Att tilliten till svenska politiker sjunker. Jag hävdar att den utvecklingen är helt självskapad genom att allt för många av våra heltidsbetalda politiker är karriärpolitiker. Karin Pihls artikel nedan är mycket läsvärd. I ett Sverige som är världsbäst på miljö- och klimatförbättringsarbete borde det vara självklart för alla invånare att det är bekämpning av kriminalitet som nu måste stå helt i fokus. ”Parallellt med polariseringen i väljarkåren finns nämligen en annan trend: folk har mindre till övers för politiker. Efter den förra höstens regeringskaos uppgav 70 procent att deras förtroende för politikerna har sjunkit, enligt SVT/Novus.”
”Klimathotet och kriminaliteten är verkliga problem båda två. Att de får uppmärksamhet är inget konstigt. Vad som däremot är anmärkningsvärt är att dessa två krislägen delar väljarkåren itu.”
”Tidigare i somras publicerade SOM-institutet vid Göteborgs universitet en antologi om politiska trender i Sverige. I ett kapitel skriver forskarna Johan Martinsson och Marcus Weissenbilder att polariseringen ökat i väljarkåren de senaste tio åren. Det finns frågor som alla anser är viktiga, som sjukvård och utbildning. Men när det gäller miljö respektive lag och ordning är medborgarna uppdelade i två läger.”
”Migration har förvisso redan delat väljarkåren - en majoritet har alltid varit emot ökad invandring - sedan frågan började debatteras. Men detsamma kan inte sägas om rättspolitiken och miljöfrågorna. Skillnaden mellan den väljargrupp som bryr sig mest om lag och ordning, vilket är Sverigedemokrater, och den grupp som bryr sig minst, vilket är miljöpartister, är 21 procentenheter. I klimatfrågan är skillnaden ännu större. Här är det i stället MP-väljare som bryr sig mest, och SD-sympatisörer som har lägst intresse. Skillnaden är 61 procentenheter - en siffra som på bara tio år nästan fördubblats.”
”Engagemanget för lag och ordning respektive miljö följer höger-vänsterskalan i politiken, skriver forskarna. Bland de som röstar på Vänsterpartiet eller Miljöpartiet rankas klimat viktigare än integration, medan väljare till höger inte prioriterar klimatfrågan lika högt. En ny politisk konfliktdimension växer fram. Den här lätt fanatiska böjelsen kräver två saker: att folket är relativt åsiktshomogent och att det har hög tolerans för maktens nycker och infall. Båda dessa premisser börjar nu vackla. Det innebär två stora problem för makthavarna.”
”För det första måste de vinna kampen om vilket samhällsproblem som är 2020-talets stora utmaning och därmed politiska projekt. För det andra kan de inte räkna med att de som inte håller med kommer att hålla tyst. Parallellt med polariseringen i väljarkåren finns nämligen en annan trend: folk har mindre till övers för politiker. Efter den förra höstens regeringskaos uppgav 70 procent att deras förtroende för politikerna har sjunkit, enligt SVT/Novus. Tendensen bekräftas i flera andra liknande mätningar. I och med internet har de missnöjda medborgarna helt andra möjligheter att protestera. Se bara på bensinupproret.”
Dagens stjärnaKajsa Dovstad, Expressen. Jag gillar inte begreppet ”sätta åt”. Bortsett från det är Dovstad ur ett rättvise- och miljöansvarsskäl helt rätt ute.
”Stefan Löfven pratar ofta om de växande ekonomiska skillnaderna. I praktiken vågar han dock inte röra den där rikaste hundradelen. Många betalar ironiskt nog lägre skatt än vanliga Svenssons, eftersom deras inkomster kommer från utdelningar och fastighetsaffärer.”
”I Sverige är skatten på arbete bland västvärldens högsta, medan skatten på kapital är betydligt lägre. Särskilt en sak sticker ut: Sverige har ingen fastighetsskatt att tala om. Den avskaffades av alliansregeringen 2007 och ersattes med en fastighetsavgift. Systemet är galet skevt. Vd:n i en stor lyxvilla i Danderyd kan betala samma summa som undersköterskan i ett litet hus i Dorotea. Numera är inkomsterna från fastighetsavgiften lika höga som de tidigare var för fastighetsskatten. Men på de glassiga adresserna betalar man mindre och de i glesbygden mer. Rättvist? Knappast.”
”Att återinföra fastighetsskatten kan verka som ett politiskt kamikazeuppdrag. En stor del av de absoluta höginkomsttagarna, men också den övre medelklassen i storstädernas villaförorter, kommer att få ökade boendekostnader. Särskilt jobbigt blir det för lönearbetarna, som ju redan betalar skyhöga skatter. De behöver därför kompenseras med sänkt skatt på arbete. Frågan är om statsministern är villig att gå dem till mötes. För medan han låter bli de allra rikaste tar Löfven gärna i med hårdhandskarna mot medelklassen.”
https://www.expressen.se/ledare/kajsa-dovstad/satt-at-danderydsborna-for-lyxvillorna-i-stallet-lofven/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar