Under hela människans utveckling har det varit nyfikenhet, ständigt lärande och ambitioner som gjort att vi tagit oss från att vara grottmänniskor till ”digitala nomader” som bor allt trängre tillsammans. Det är en makalös utveckling som inga andra levande varelser på vår jord kan matcha. Ständigt genom denna enastående utveckling har de mest framgångsrika människorna, och unika samhällena, varit de som aldrig nöjt sig utan ständigt strävat mot mer kunskap och bättre lösningar på varje tids problem. Även idag är de mest framgångsrika samhällena duktiga på att ständigt lära mer och på att genom forskning, utveckling och företagsamhet förbättra sitt välmående och sin konkurrenskraft.
Under varje generation av människors utveckling spelar goda och dåliga ekonomiska tider en viktig utvecklingsroll. Samhällsutvecklingen, om den leds kompetent, mår bra av konjunkturvariationer. Under högkonjunktur finns ekonomiskt utrymme för att genomföra värdefulla investeringar inom våra viktiga företag och inom samhället i övrigt. Under lågkonjunktur pressas företag och övriga samhället att ställa om, effektivisera och reformera. Inte minst har nödvändiga reformer historiskt visat sig vara svåra att genomföra. Trots att det alltid är bättre att i god tid genomföra nödvändiga reformer saknar nästan alltid ledande politiker modet att ansvarsfullt genomföra nödvändiga reformer innan man känner sig trygga med att folkets acceptans för förändringarna är ”tydlig”. Personligen tror jag en stor majoritet invånare har tidig förståelse för förändringsbehov om den löpande folkliga förankringen är betydligt bättre än nu. Och om skattetrycket är rimligt. Väldigt många människor är mycket klokare än vad många som sitter på sina ”höga hästar” inom politiken tycker.
Det absolut viktigaste i långsiktigt framgångsrika samhällen är att rättvist tillämpa meritokrati. Det vill säga att den mest kompetenta också får tillgängliga uppdrag. Inte minst i Sverige är vänskapskorruption vid tillsättningar av tjänster ett problem som hämmar positiv utveckling.
De som ägnar sig åt verkningslös plakatpolitik. Att en skattesänkning på 137 kronor per månad, i vissa avfolkningskommuner, ska kunna bidra till tillväxt på dessa platser är skrattretande. I allt för stor utsträckning har politiken blivit en löjlig plakatpolitik. Jag kan inte förstå hur ens en sänkning på 500 kronor per månad för vissa glesbygdsbor ska motivera fler att bo kvar. En mycket stor andel av oss människor vill minst bo i närheten av platser som erbjuder goda möjligheter att bedriva företagsverksamhet, att hitta arbete, att roa sig, att sporta med andra och så vidare. Men visst, om förslaget är konstruerat så att rika kan skriva sig i glesbygdskommuner och spara 10.000 tals kronor kanske dessa kommuners skattekraft ökar. Men först måste de kraftigt sänka sina kommunskatter om det ska bli verklighet. Ja, ja 137 kronor per månad blir ändå 9 extra ok öl per månad. Eller en flaska helt ok vin. Den som seriöst vill ge glesbygder, med rimlig överlevnadskraft, en chans att överleva måste söka svaren inom företagandets villkor. Personligen anser jag att kommuner åter ska få del av skatter från företag som är verksamma i en kommun. Absolut inte högre skattetryck men mindre till staten och mer till kommunerna. Då kanske fler kommunpolitiker blir bättre på att vårda det lokala företagarklimatet ömt. Då kan säkert många glesbygdskommuner sänka kommunalskatten så pass mycket att det blir mer än 137 kr i månaden som invånarna själva får styra över. Jag delar ledaren på UNTs åsikter om att skattefrågorna måste tas på större allvar samt att det för svenskt välståndsbygge är viktigt att strunta i dumt navelskåderi. Svensk konkurrenskraft skapas bara genom att vi jämför oss mot världsledande nationer.
https://www.di.se/live/glesbygdsbor-far-sankt-skatt/
https://www.aftonbladet.se/minekonomi/a/oplqRm/hundratusentals-i-sverige-far-sankt-skatt
https://mobil.unt.se/ledare/slut-ratt-skatteklyfta-loof-5399027.aspx
Dagens stjärna
EUs ledning som tydligt håller linjen om villkoren för ett BREXIT. Boris Johnson tycks uppenbarligen tro att hans regering skulle kunna förhandla fram en bättre exit än Mays regering. Hans kommentar till Corbyn om att han förstör UKs förhandlingsspel vittnar om det. Efter mitt möte med brittiska parlamentsledamöter i våras kan jag bara konstatera att EU inte har några alternativ än att hårt hålla fast vid de skilsmässoregler som finns. Karin Pihl, GP, skriver ofta klokt. I nedan artikel går hon dock fel. Team Johnson förhandlar enbart utifrån sitt perspektiv. EU förhandlar både utifrån att ingångna avtal ska hållas samt att ett redan svagt EU tål inte eftergifter som då kan bli startskott för Italien med flera att kräva samma sak. Johnson har sina kvaliteter. Han attraherar uppenbart många obildade konservativa, och en och annan bildad konservativ, som drömmer om att England åter ska bli en stormakt. Den tiden är förbi! Synd för britterna att de inte fått en mer balanserad ledare. Meritokrati handlar också om personligheter. Att värdera personligheters lämplighet för olika uppdrag blir lätt subjektivt och lämnar utrymme för vänskapskorruption. Inte ens i ett samhälle som trovärdigt bygger på meritokrati får vi negligera personligheters betydelse för lagarbeten. Kanske är 80/20 regeln klok. 80% hårda och mätbara meriter (objektivt) och 20% personlighet (subjektivt). I Johnsons och Trumps fall vill jag hävda att deras personligheter gör dem olämpliga för de viktiga uppdrag de har. Men relevanta invånare bestämmer.
https://www.gp.se/ledare/det-är-lätt-att-klaga-när-man-själv-inte-vill-ta-ansvar-1.17765585
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar