måndag 17 april 2017

Skrikighet istället för verkstad

De stora förändringarnas tid
En centerkompis tyckte till lite igår om politiska scenarier. Det är onekligen roligt att spekulera när det är så rörigt och föränderligt som nu. Dramaturgin är på hit-nivå.

"Tänk om sossarnas långsiktiga trend nedåt fortsätter. KD, MP, L och V åker ur riksdagen och deras sympatisörer fördelas på kvarvarande partier. Då får vi sannolikt fyra partier kvar i riksdagen."

- Liberala Centerpartiet
- Socialistiska sossarna
- konservativa Moderaterna
- Nationalistiska Sverigedemokraterna

Vad skulle en sådan uppdelning av väljarbasen få för konsekvenser för hur Sverige styrs? Är den sannolik? Varför inte? Om inte partierna själva kan tänka om och formera sig på mer nutidsanpassade sätt är det väl väljarkåren som till sist tvingar fram förändring. Förändringar som till exempel partiegon inte själva klarar av att genomföra. Utan tvekan befinner sig både KD och MP i ett för dem allvarligt läge.

FP och C har genom åren gjort några försök att slå ihop partierna. Det har inte lyckats. Sannolikt på grund av för stora kulturskillnader, ja kulturskillnader, och personkamper som sannolikt inte kunde hanteras. Nedan kan du till exempel läsa om vad Magnus Andersson, numera Demervall, tyckte. Han var tidigare en nära samarbetare med Annie Lööf. Jag deltog själv på möten som handlade om fördelarna med en sammanslagning, men än en gång segrade nackdelarna. 

FP, numera L, kanske kan göra ett försök med MP? Två partier som kämpar runt 4%-spärren kanske kan överleva tillsammans? L tycker ju också att de har den bästa miljöpolitiken bland Allianspartierna, så möjligheterna finns kanske trots Ls kärnkraftsvurmande och NATO-kärlek : )))). En alternativ lösning, som L själva styr över, och för att förenkla för väljarna, är att Liberalernas partistämma upplöser partiet och rekommenderar relevanta väljare att rösta på Centerpartiet. Jag är säker på att de miljövänliga, företagarvänliga och landsbygdsvänliga L-politikerna kan erbjudas uppdrag under C-flagg. Det är nog den bästa lösningen för en samlad liberal kraft när jag tänker efter... ; ). 

Oavsett hur partilandskapet utvecklas är det hög tid att samhällsdebatten blir klok och konstruktiv. Hjärta och hjärna i respektfull ton. Det är dags för alla kloka människor att ta över debattutrymmet och tillsammans konstruktivt hitta kloka vägar framåt som enar många. Det är ledsamt att medialogikens dramaturgi i både gammelmedia och nymedia domineras av ytterlighetstänkare som polariserar istället för att söka acceptabla kompromisser.

Demokrati på förfall
Snart inträffar sannolikt nästa lågkonjunktur. Sannolikt blir den i någon form global. Sannolikt blir det modern tids superbaksmälla i ekonomierna efter en kortsiktig stimulanspolitik som pumpat ut billiga pengar i världen och som pågått sedan 2008. Redan innan nästa lågkonjunktur slagit in brottas världen med allt fler totalitära krafter som stärks. Det som bland annat händer i Turkiet är tyvärr en trend. Allt fler människor tror återigen på att framtidshoppet är kopplat till en stark "upplyst despot". I tuffa lågkonjunkturer brukar liknande "vindar" blåsa allt hårdare. Historiskt brukar det sluta väldigt illa när totalitära krafter börjar ta över makten i land efter land. Dags att sätta på sig "säkerhetsbältet" och ha det på tills demokratiernas kämpar är på frammarsch igen. 

Le Pen i final
I flera EU länder styr redan makter som är mycket totalitära och inskränkta. Ungern och Polen är två exempel. Snart vet vi om Marine Le Pen blir en av två i Frankrike som ska kämpa om att bli nästa franska president. Med henne vid makten får även Frankrike ett totalitärt och inskränkt ledarskap. Och EU-projektet går in i stormläge. När kommer den finansiella "tipping-pointen"? Hur många stora motgångar tål världsekonomin innan nästa  lågkonjunktur slår in? Kan nästa lågkonjunktur leda mot värre lägen än en ekonomisk kris? Skotten i Sarajevo, som sägs vara "tipping-point" för 1:a världskriget känns som en västanvind mot en del vindar som nu blåser.

Kulturell kunskap
Hur kan det komma sig att människor som i ena stunden lovordar öppenhet och andra stunden är oförmögna att öppet och konstruktivt debattera kulturella skillnader? Självklart går det att ha sådana samtal och debatter utan att i föraktande ord förtala de om avviker från det egna. Kan vi någonsin leva i harmoni i ett mångkulturellt samhälle om vi inte försöker förstå varandras utgångspunkter? Människor som kommer från "antika" islamistiska samhällen tänker, generellt sett, självklart annorlunda än sekulära svenskar. Som jag brukar tjata om måste det framgångsrika multikulturella samhället bygga på en stark gemensam värdegrund. Vi har mycket att lära av bland annat våra närmaste nordiska grannar. Ledarskribenten Birgersson gräver lite i det i bifogad ledare. Och kom ihåg att det är viktigt att ha stor respekt för kulturella skillnader. Det är respektlösheten för det som krossat många sammanslagningar av föreningar och företag. 

Varför kriser innan rimligt ansvarstagande?
"När vi läser om propagandans natur kan vi ta oss en funderare på varför det alltid krävs kriser för att politiker ska ta sig i kragen och fatta nödvändiga beslut. Om de istället gjorde detta under ordnade och välorganiserade former skulle besluten bli bättre och mer genomtänkta, samtidigt som propagandan skulle ha mindre chanser att påverka själva hjärtat i vårt parlamentariska samhälle."

Svensk demokrati skulle sannolikt må bra av en ordentlig parlamentarisk förändring. Det skulle vitalisera demokratin och om till exempel MP, KD och L åker ur riksdagen måste övriga demokratiskt orienterade partier tänka i nya samarbetsupplägg. Senast i september 2018 vet vi om svenskarna vaknar upp till en helt ny parlamentarisk ordning. Jag hoppas verkligen den inte leder oss mot det totalitära, isolationistiska och enfaldiga hållet. Jag hoppas också att vänsterns stora inflytande får ett stopp. Vad hoppas du?




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar