torsdag 29 september 2016

Stor Allians och kungamakare


Störst eller duglighet
Vad händer om till exempel C, M, L, KD, S och MP bildar regering? Kommer det bara gynna partier som Fi, V och SD? Eller kommer det att uppskattas av stora delar av det svenska folket?

 

Sveriges rikspolitiker kan till exempel studera Knesset i Israel om man vill lära sig lite om komplexa regeringar. Låt oss anta att ovan sex partier skulle regera ihop. Är det klokast att det största partiet får det tveksamma nöjet att tillsätta statsminister? Eller ska det vara den partiledaren som objektivt bedöms som mest meriterad för uppgiften? Eller den från det minsta partiet för att minimera riskerna för "storebrorsfasoner"? MP kan ingå i en sådan regering utan större problem eftersom de tydligt visat att de saknar "ryggrad". Men vem ska bli 2018 års "kungamakare"?

 

Talmannen får huvudrollen

Hur duglig är Urban Ahlin? Den frågan är inte ointressant. Du vet väl att uppdraget som talman rankas som det finaste politiska uppdraget i Sverige? Så är det. Det är Ahlin som får det tveksamt roliga uppdraget att sy ihop en ny regering efter nästa val. Är han "stor" nog för uppgiften? Förhoppningsvis är han det. I sitt kungamakande kan han väl konsultera Nuder som ökar chanserna att han lyckas...

 

Det är min övertygelse att talmannen i det läge vi har nu har fått en starkare faktisk ställning än någonsin. Talmannens förmåga att tänka i nya maktformationer kommer att bli en avgörande start för nästa regering, om vi inte ska hamna i samma regeringslösa läge som flera Europeiska länder varit i. Eftersom sannolikheten är stor att nästa regering blir en svag minoritetsregering så kommer talmannen också sitta på "nycklarna" till hur regeringsduglig en regering kan bli. Visst kan jag ha fel men jag tror att talmannen aktivt kan verka för en nutidsanpassad beslutsprocess. Under talmannens ledarskap kan en majoritet av partierna i Sveriges riksdag enas om en beslutsordning som kan neutralisera parter som inte är stora nog att bli störst vid en omröstning. Taktik? Ledarskap och pragmatism kallar jag det. Tänk dig att regeringsfrågan ska avgöras. Den som tänker till kommer att komma på alternativa beslutsordningar som en majoritet av gruppledare och talmannen kan enas om. Visst har det blivit svårare att leda landets demokratiskt styrda verksamheter men det går. Om man vill och anstränger sig. Personligen anser jag det mycket viktigt att snabbast möjligt få stopp på den vänsterpolitik som nu tillåts.

http://www.riksdagen.se/sv/sa-funkar-riksdagen/demokrati/sa-bildas-regeringen/

 

Etablissemangsförakt
Varför ska Anna Kinberg-Batra (AKB) säga annat än att de önskar så många röster som möjligt och att de tror sig veta att de kan leva i ett kompromissförhållande med C, L och KD? Varför ska AKB kampanja för SD genom att säga att de inte på något sätt respekterar alla missnöjesväljare som uppenbarligen ser en röst på SD som en tydlig missnöjessignal? Om hon gör så häller hon väl bara på bensin på etablissemangföraktet som starkt breder ut sig? Det kloka i regeringsfrågan är att tala vad man själv vill och sälja sin egen politik. Frågan om alternativa regeringsbildningar borde bara ställas till Urban Ahlin och SD.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar