Inte bjuda in till debatt
Hade vi kraftiga kravaller i bl a Husby för några veckor sedan? Jimmy Åkesson gjorde vad han kunde för att försöka få debatt runt invandringsproblemen men lyckades inte i gårdagens partiledardebatt. Skälen till varför han inte lyckades kan vara många men huvudskälet är nog att det är lätt att inse att det är bekymmersamt men hur ska man vända trenden? Vilka vägval krävs för att på allvar kunna göra situationen mycket bättre för många av de nyanlända svenskar som känner stor hopplöshet? Utan förslag som svar är ju tysnad den möjliga vägen. Det är ingen bra väg. Vi måste komma med konstruktiva förslag. Många förslag så att att vi sedan kan välja dem vi tycker verkar bäst. På radionyheterna i morse hörde jag att 1/10 av alla unga nu anses bli permanent utanför arbetsmarknaden. Väldigt många av dessa är ungdomar med utlandsbakgrund och som bor i olika stadsdelar i medelstora städer. I intervjuerna med unga arga män från bl a Växiö beskrev de hopplösheten och frustrationen och varnade för många fler liknande upplopp som i Husby. Vem tar fram förslagen? Sticka huvudet i sanden kommer inte att hjälpa! Vad tycker du att vi ska göra?
torsdag 13 juni 2013
Upplopp av unga arga män
Etiketter:
arbetslöshet,
förslag,
Husby,
invandring. integration,
jobb,
konflikter,
ungdomsarbetslöshet,
upplopp,
vägval,
Växiö
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Egentligen är det ganska lätt att förstå hur problemen uppstår. Och varför. Alla bostadsområden måste behandlas varsamt och med respekt. Det görs inte. Alla bostadsområden måste få "bo in sig" ungefär som ett arbetslag behöver jobba ihop sig lite. Man måste få en förståelse och en känsla för sitt boende och sitt område. Just den känslan är viktig, individuell och svårmanipulerad. Den måste vara äkta.
SvaraRaderaDet här gör att "politiska lösningar" blir en käftsmäll. Uppifrån beslutade och oförstående, klumpiga "justeringar" utan äkta förankring i varje detalj blir lätt en skymf.
Invånarna i ett område får inte bytas ut med stor hastighet. De skall istället stanna kvar för att de trivs. Och utveckla själva sina områden. Möjligen kan man vara lyhörd för konstruktiva idéer hos invånarna själva och stödja vissa av dem på ett indirekt vis. Eller bygga om delar av områdena en aning. Men det är känsligt och bör inte göras med politiska glasögon.
Så länge man fyller på bostadsområden med många socialt svaga personer så kommer problemen att hänga över områdena. Svårare än så är det inte.
Det kanske inte är svårare än så. Men hur tror du att man får människor som helst velat bo kvar därifrån de kommer, som har en helt annan kulturell bakgrund, som känner tillhörighet med annat än vad Sverige representerar och som gärna flyttar hem eller till annat land att ändå känna för Sverige? Hur får vi dem att fort känna sig inkluderade och att de har ett ansvar för att vi här har det bra?
SvaraRaderaFörr var samhället uppbyggt underifrån på ett naturligt sätt. Fanns det bra mark på ett ställe så startades lantbruk där. Fanns det ett kraftigt vattendrag någonstans så kunde man starta en vattenkvarn. Fanns det vattenvägar så blev bitar av stränderna lämpliga för små samhällen. Det mesta var självgående. Folk flyttade in och började jobba direkt med det som behövdes. Blev det oordning så skapades någon typ av ordningsmakt. Om det fanns folk som det var lite extra synd om, gamla eller sjukliga som samtidigt saknade släktingar för att få hjälp så inrättades lite blygsam fattighjälp eller enklare sjukstuga. De flesta som kunde hjälptes åt. När man hade möjlighet att återgälda den hjälp man fått, om man fick möjlighet, så gjordes det ibland. Alla sammanhang var ganska klara. Många efterblivna områden i världen har det fortfarande ungefär såhär. Och sverige hade det långt in på nittonhundratalet.
SvaraRadera"Ge mig bara en bit land så skall jag visa er vad jag kan". En klassisk replik från en rejäl men fattig person. Fördelen med den typen av samhällen är att det lätt går att se samband och orsaker. Med lite virke och en pytteplätt mark så bygger jag mitt eget hem. Utan att vara jätterik. Jag kompenserar min brist på resurser med entusiasm, kunnande och personligt driv.
I dagens sverige däremot är samhället byggt uppifrån. Trots alla fina ord om integration och deltagande så stämplas du direkt. Kategoriseras. Du är dumhuvud, skoltrött, fattig, etnisk underpriviligierad, socialt inkapabel, mörk, blondbimbo, olaglig, klassresenär, överbetald, underbetald, obildad, språkbegåvad eller gud vet vad. Men skall du bevisa någonting så skall det göras på villkor som du inte alls råder över. Alla andra bestämmer åt dig. Speciellt om du är en invandrare. Idag. I sverige.
Visst är det frustrerande! Varför har det blivit så? Det finns tyvärr gott om icke socialistiska krafter som också gillar maktkoncentration trots att det mesta talar för att vi människor både trivs bättre med motsatsen och då det nästan alltid är så att organisationer som har starkt decentraliserade styrsystem klarar sig betydligt bättre i konkurrensen än motsatsen. Kan det vara så enkelt att många av dem som kan koncentrera makten till sig själva gärna gör det oavsett om det är mest värdeskapande eller ej?
SvaraRaderaTyvärr så är det nog en av liberala politikens svagheter. (Och andra politiska riktningar ännu mer). Orsaken till att vilja jobba politiskt är att vilja göra gott. Antingen förbättra samhället, du är liberal. Eller att förändra samhället, du är socialist. Men gemensamt för båda riktningarna är att du ser dig själv som representant för det goda och det rättfärdiga.
SvaraRaderaFör att genomföra ditt vällovliga värv så behöver du resurser. Ju mer desto bättre. Det är nämligen du som skall genomföra förbättringarna. Du skall ta ansvaret. Du behöver resurserna. Hur mycket som helst. Ju fler resurser du får desto bättre kan samhället bli. Alltså måste resurser föras över från fungerande sektorer till de som inte fungerar så bra. Och det ser du till. Och sedan blir det bra. Eller därefter. Eller också därefter. Hjälper det inte, så justera några faktorer och plocka in ännu mer resurser. Eller mer.
Vad man lätt glömmer mitt i standard debatterna om de vanliga tvistefrågorna är att varje resurs som omfördelas tas någonstans ifrån. De har uppstått efter omdömen baserat på kunnighet, skicklighet, tur, erfarenhet. Därifrån förs de över till omdömen baserade på åsikter, tyckanden, goda intentioner och starka viljor. Bort från den professionella sfären och över till något annat.
Alla politiska krafter, utom den klassiska högern, har ungefär den här grunduppfattningen. Att de inte har eller hade det, beror på att man såg sig som de som fick betala för kalaset. Alla andra identifierar sig som de som tjänar på resursomfördelningarna.
Men någonstans så riskerar "den vanliga människan" att komma i kläm. Den som inte ingår i något system. Men som kanske har bra idéer och personliga egenskaper som inte riktigt passar in eller syns så tydligt. Som inte hittar de rätta vägarna. Eller missar nålsögonen. Det lär vara allra svårast om du kommer från avlägsna platser.
Många kloka synpunkter. Det är bl a för att slippa nollsummespelet som några av oss kämpar för ständig tillväxt. Tillväxt kan vi själva definiera och många människor och grupper av människor är så innovativa så att tidigare värdeskapande faller samman samtidigt som nya värdeskapande verksamheter växer upp. Bara de som kan tänka nytt, nyskapar och kämpar hårt kan lyckas.
SvaraRadera