Räddningen för L

Kampen om att uppfattas som Sveriges liberala parti

Ur ett ledarskapsperspektiv tyckte jag det var intressant att följa turerna mellan Centerpartiet och Folkpartiet/Liberalerna i kampen om att vara Sveriges mesta liberala parti. Under Maud Olofssons ledarskap hade Centerpartiet tydligt positionerat sig som ett borgerligt och allt liberalare parti. Redan under hennes styre gjordes försök att slå ihop Folkpartiet och Centerpartiet för att skapa ett gemensamt mittenalternativ i svensk politik. Partikulturerna var dock allt för olika och, som vanligt vid försök till sammanslagningar, var egona för stora för att offra sig själv för den goda sakens skulle. 

Under Annie Lööfs ledarskap växlades det liberala budskapet upp ännu mer och pragmatismen ersattes helt av nyliberala ambitioner. Nya försök gjordes att slå ihop C och L men återigen var det partikulturer och egointressen som stoppade. Parallellt hade Lööf och hennes springpersoner bestämt att de skulle göra sig till huvudmotståndare till SD. Det behöver inte vara fel med en sådan strategi men det stora felet var att hela deras misslyckade attack på SD byggde på mobbing och utfrysning. Typiskt sådant som broilerpolitiker lär sig i ungdomsförbundens maktkamper. Den strategin bidrog istället till att SD stärktes ytterligare. Allt fler invånare hörde att till exempel Lööfs retorik inte rimmade med utvecklingen på marken. 

Jag var återkommande tydlig med att jag ansåg att man sakligt i debatter ska försöka visa att de egna idéerna är bättre än motståndarnas. Inte mobba och uppträda respektlöst mot de väljare som av olika skäl valt att rösta på ett parti, oavsett om man ogillar det partiet eller ej. Allt det här i kombination med en ansvarslös migrationspolitik samt december- och januariöverenskommelsen gjorde att jag fick nog av att förknippas med det partiet. Jag hade tur att de valde att utesluta mig innan Januariöverenskommelsen gjordes. De hade fått nog av att jag på stämmor och i riksmedia var tydlig med att migrationspolitiken var ansvarslös och att SD, som andra partier, inte ska mobbas utan mötas i tuffa sakliga debatter. min övertygelse är att SD aldrig hade blivit så stora om de övriga partierna agerat så istället.

Expressens ledare är läsvärd i sammanhanget. Jag har länge sagt att Lööf leder in sitt parti i en återvändsgränd. Tänka sig att denna tidigare nyliberala kvinna manövrerat in sitt parti i knät på Vänsterpartiet. Om det finns några väljare kvar som på riksplanet vill rösta på ett liberalt parti kanske Centerpartiets krasch blir den livlina L behöver. Jag är dock inte säker på att det räcker då allt fler jag pratar med inte längre känner tillit till vare sig C eller L.

"Det är lätt att bli närsynt i politiken, men så sent som i samband med valet 2018 toppade Annie Lööf (C) förtroendeligan bland partiledarna med 47 procent. Det mesta verkade länge gå Centerns väg. Januariavtalet tvingade Socialdemokraterna till eftergifter som ingen hade kunnat förutse. Och när Liberalerna navigerade tillbaka till högerlägret strömmade missnöjda väljare över till C. Förra sommaren nådde C 10 procent i opinionsmätningarna. ”Det lönar sig att stå fast vid sina värderingar”, applåderade centerlojala Dagens Nyheters ledarsida. Det var då det. Nu hopar sig i stället problemen för Annie Lööf och Centerpartiet:

1) Opinionsraset. Efter att Magdalena Andersson tog över som S-ledare och C släppte fram högeroppositionens budget har opinionssiffrorna sjunkit drastiskt. Den senaste tiden har partiet legat på runt sex-sju procent i mätningarna. 

4) Tappet på landsbygden. Mellan åren 2002 och 2022 har Centerpartiet gått från att vara störst på landsbygden till att ha sitt starkaste fäste i storstadsområdena. C tappar kärnväljare och är numera endast fjärde största parti på landsbygden. En undersökning i LRF:s medlemstidning visade nyligen att det parti som toppar bland lantbrukare är SD.

5) Mittens kollaps. Annie Lööfs parlamentariska strategi har gått ut på att lansera idén om den breda mitten som ska isolera V och SD från allt inflytande. Efter att Januariavtalet föll har C blivit ensamt kvar i denna mitt.

6) ”Esbatisering”. Ingen behöver längre tvivla om att V kommer att kräva ett mycket stort inflytande över en kommande S-ledd regering – kanske rentav att få ingå i densamma. Att Centerns ideologiska högerytter, Martin Ådahl, ska tvingas förhandla budgetar tillsammans med ex-kommunisten Ali Esbati måste framstå som en mardröm ur ett C-perspektiv.

7) Vänstervridningen. Över 75 procent av C-väljarna är positiva till S i regeringen. Det minskar handlingsutrymmet för C och genomslaget för partiets politik.

Det är inte lätt att se hur C ska ta sig ur denna identitetskris. För som det brukar heta: den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket." 

https://www.expressen.se/ledare/7-kristecken-som--borde-oroa-loof/

Kampen om att uppfattas som Sveriges liberala parti har landat i ett magplask. Båda  partierna med liberal profilering hamnade "stuck in the middle" som näringslivsstrateger starkt rekommenderar att inte göra. Så kan det gå. Anna Dahlberg kanske får som hon önskar till sist, att M och S går ihop för att rädda invånarna från allt för mycket nya dumheter. Eller så kommer snart ett seriöst och framtidsoptimistiskt nytt politiskt alternativ och räddar oss. Ett parti som väldigt många svenskar, oavsett etnisk bakgrund, tror på. Vad tror du?