Framtida svenskars välstånd
Det är ett för högt pris att tillåta en icke majoritetsvald regering att under fyra år köra svensk konkurrenskraft i botten. Det är en oansvarig väg att vandra om vi vill lämna något bättre till kommande generationer. Vägen utför inleddes redan innan detta år men ökar. Vi tappar i ranking i World Economic Forums mätningar och i FNs Human Development index tappade vi mellan 2010 och 2014 ytterligare tre placeringar. Och i en rapport som FN själv gav ut, som dom sedan drog tillbaka då den ansågs för vetenskapligt bristfällig, gjorde FN prognoser som indikerade ett totalt sönderfall av svenskt välstånd redan 2030. För några av oss är detta varningslampor. Bl a den socialdemokratiska debattören Lotta Gröning känner oro. Andra väljer att sticka huvudet i sanden.
http://detgodasamhallet.com/2015/06/06/vagen-utfor/
Näringslivet är källan som försörjer övrigt välstånd
Tyvärr finns det allt för många svenskar som inte förstår hur välstånd skapas. Utan ett fungerande och tillväxtdrivet näringsliv har vi en mörk framtid. Jag tror på en ljus framtid! Gör du?
http://www.di.se/artiklar/2015/6/11/debatt-nyval-ar-battre-an-pakten/
Skrota DÖ
Den nya regeringens misstag efter misstag blev till sist för mycket för mig. Tyvärr inträdde det läget efter att Uppsala haft sitt Årsmöte där motioner skrivs. Därför skrev jag till sist en egen motion till höstens stämma där jag vill att Centerpartiet lämnar överenskommelsen. Vi får se hur det går. Nedan hittar du min motion.
Bryt
Decemberöverenskommelsen
Bakgrund;
Den turbulenta hösten efter valet vittnar om att Sverige
går en mycket osäker politisk framtid till mötes. Turbulensen följer ett
europeiskt mönster där traditionella partier får allt svårare att bilda stabila
majoriteter. Storkoalitioner tycks bli ett allt vanligare inslag i det
politiska spelet om regeringsmakten runt om i Europa, i takt med att det
politiska landskapet fragmenteras.
I Sverige har regeringen tillsammans med Alliansen, valt att
angripa problemet genom en historiskt unik lösning. Nämligen
decemberöverenskommelsen. De som ger sitt stöd till uppgörelsen brukar
nämna behovet av stabilitet och gemensamma spelregler för det parlamentariska
systemet. Att hänvisa till vikten av att utestänga Sverigedemokraterna är ett
annat vanligt retoriskt argument.
När dessa argument inte tycks bita lockar företrädare för
Alliansen med att uppgörelsen möjliggör en Alliansregering 2018. Trots tappra
försök är stödet för uppgörelsen lågt. Andelen besvikna Alliansväljare växer
hela tiden och kommer att vara särskilt starkt vid varje budgettillfälle.
Samtidigt är missnöjet i det Socialdemokratiska och övriga vänsterlägret i
stort obefintligt. Ett kvitto i sig på vem som gått vinnande ur förhandlingarna
eftersom de nu har fått en öppen check för att regera landet.
Om man tar sig tid att se det hela ur väljarnas perspektiv
är missnöjet inte heller speciellt svårt att förstå. Överenskommelsen har anklagats
för att vara odemokratisk och för att bryta mot konstitutionen. Överdrifter kan
tyckas, åtminstone i en juridisk bemärkelse, men det går inte att bortse från
att DÖ ställer många förväntningar på hur den representativa demokratin är
tänkt att fungera, på ända. Vare sig jag själv eller några andra Alliansväljare
röstade på rikspartierna för att de skulle lägga sig och ge vänsterpolitiken en
chans när alternativ att undvika detta fanns och finns.
Det sociala kontrakt som existerar mellan väljare och förtroendevald
grundas i en förväntan om att den förtroendevalda, i utbyte mot röster, ska
göra sitt yttersta för att genomföra det program man utlovat. Detta är själva
grundbulten i vår representativa demokrati. Röster och förtroende, i utbyte mot
ansträngningar och resultat i den politiska riktning som väljarna uttryckt ett
stöd för.
Sedd ur ett sådant ljus blir det en stor pedagogisk utmaning
för bl a Centerpartiets partiledning att förklara varför man beredvilligt
släpper igenom fyra års vänsterpolitik för att återfå regeringsmakten 2018, för
att förmodligen få spendera fyra år med att försöka reparera den skada som man
då låtit ske. Och hur säkra kan vi vara på att vänsterpartierna lever upp till
överenskommelsen efter ett val senast 2018?
Decemberöverenskommelsen riskerar att leda till att det
politiska systemet i Sverige reduceras till en slags politisk teater, där
lättrubbade mittenväljares hoppande mellan blocken leder till en närmast
reglerad turordning för regeringsmakten. Där fyra år av socialdemokrati följs
av fyra år av Alliansen.
Ett sådant system där politiska konfliktlinjer skalas av och
där regeringsmakten artigt byts mellan regeringsalternativen vart fjärde år kan
inte resultera i annat än att politikerföraktet skjuter i höjden och att tilltron
till den representativa demokratin urholkas, vilket i sig utgör ett större hot,
på lång sikt, mot den demokratiska stabilitet som avtalsparterna i
decemberöverenskommelsen hävdar att de utgått ifrån.
Argumentet att uppgörelsen skulle utgöra en garant för att
Sverigedemokraterna hindras från att nå ett inflytande över svensk politik är
även det ett tunt argument, om något parti kan gynnas av de allt mindre
skillnaderna mellan de två traditionella blocken så är det just
Sverigedemokraterna. Skulle nuvarande trend hålla i sig riskerar vi en
situation där SD är så stort 2018 att bara en storkoalition mellan S och delar
av tidigare Alliansen räcker till för att bilda regering.
Hoppet om en Alliansledd regeringen 2018 tycks allt mer
avlägset när de negativa reaktionerna på uppgörelsen växer. I opinionsmätningar
anser nästan 100% Kristdemokratiska väljare att de vill att överenskommelsen
bryts. Även allt fler moderater och många moderata distrikt vill att
överenskommelsen bryts.
Den första fördelen är att uppgörelsen riskerar att, med
goda skäl, bli så impopulär bland Alliansens väljare att de rödgröna på nytt
vinner en relativ majoritet 2018. Den andra är att Socialdemokraterna med
enkelhet kan välja att bryta överenskommelsen om det skulle bli Alliansens tur
att leda landet, antingen genom att hänvisa till att partiet vid det laget har
nya företrädare eller via politiska svepskäl.
Trots allt har Löfvens regering redan visat sig vara mästare
i löftesbrott. Både friskoleöverenskommelsen och det finanspolitiska ramverket
har i praktisk mening övergetts. Samtidigt som man gjorde klart redan vid den
förra mandatperioden att man gärna bröt mot budgetpraxis när tillfället att
bryta ut enskilda delar ur budgeten möjliggjordes genom Sverigedemokraterna.
En tam och konflikträdd opposition som inte vågar eller vill
bedriva en självständig politik är i förlängningen ett större hot mot svensk
demokrati och politisk stabilitetet än en regeringsombildning eller ett nyval.
En politik som inte innebär att man lägger sig för förslag som man ogillar och
som man kan rösta ner. Vill det sig illa reduceras regeringsalternativen till
ett vänsterblock som saknar en bärkraftig framtidsvision för Sverige.
Det är heller inte förvånande om väljare blir allt mer
tveksamma till vad en röst på en sådan opposition faktiskt är värd. Därför bör
Centerpartiet fram till nästa val lägga en egen budget. Eftersom den ordningen
nu gäller och då det innebär att nuvarande regering kan få igenom sin budget så
är den inte minst pedagogiskt dumma Decemberöverenskommelsen Överflödig.
Jag och inga andra Centerväljare har röstat på partiet för
att aktivt bidra till vänsterpolitik när den kan hindras. Vi har däremot röstat
på ett parti som givetvis ska lägga sina egna budgetar och driva sina egna
förslag. Och inför val kan vi visa att vi kan bilda starka lag av partier som
kan ta ansvar för landet.
Jag yrkar utifrån ovanstående Centerpartiets stämma besluta
Att
Centerpartiet bryter sin del av Decemberöverenskommelsen
Stefan Hanna
Centerpartiet, Uppsala