Skrota Decemberöverenskommelsen

Framtida svenskars välstånd
Det är ett för högt pris att tillåta en icke majoritetsvald regering att under fyra år köra svensk konkurrenskraft i botten. Det är en oansvarig väg att vandra om vi vill lämna något bättre till kommande generationer. Vägen utför inleddes redan innan detta år men ökar. Vi tappar i ranking i World Economic Forums mätningar och i FNs Human Development index tappade vi mellan 2010 och 2014 ytterligare tre placeringar. Och i en rapport som FN själv gav ut, som dom sedan drog tillbaka då den ansågs för vetenskapligt bristfällig, gjorde FN prognoser som indikerade ett totalt sönderfall av svenskt välstånd redan 2030. För några av oss är detta varningslampor. Bl a den socialdemokratiska debattören Lotta Gröning känner oro. Andra väljer att sticka huvudet i sanden.
http://detgodasamhallet.com/2015/06/06/vagen-utfor/


Näringslivet är källan som försörjer övrigt välstånd
Tyvärr finns det allt för många svenskar som inte förstår hur välstånd skapas. Utan ett fungerande och tillväxtdrivet näringsliv har vi en mörk framtid. Jag tror på en ljus framtid! Gör du?
http://www.di.se/artiklar/2015/6/11/debatt-nyval-ar-battre-an-pakten/


Skrota DÖ
Den nya regeringens misstag efter misstag blev till sist för mycket för mig. Tyvärr inträdde det läget efter att Uppsala haft sitt Årsmöte där motioner skrivs. Därför skrev jag till sist en egen motion till höstens stämma där jag vill att Centerpartiet lämnar överenskommelsen. Vi får se hur det går. Nedan hittar du min motion.

Bryt Decemberöverenskommelsen

Bakgrund;

Den turbulenta hösten efter valet vittnar om att Sverige går en mycket osäker politisk framtid till mötes. Turbulensen följer ett europeiskt mönster där traditionella partier får allt svårare att bilda stabila majoriteter. Storkoalitioner tycks bli ett allt vanligare inslag i det politiska spelet om regeringsmakten runt om i Europa, i takt med att det politiska landskapet fragmenteras. 

I Sverige har regeringen tillsammans med Alliansen, valt att angripa problemet genom en historiskt unik lösning. Nämligen decemberöverenskommelsen.  De som ger sitt stöd till uppgörelsen brukar nämna behovet av stabilitet och gemensamma spelregler för det parlamentariska systemet. Att hänvisa till vikten av att utestänga Sverigedemokraterna är ett annat vanligt retoriskt argument.

När dessa argument inte tycks bita lockar företrädare för Alliansen med att uppgörelsen möjliggör en Alliansregering 2018. Trots tappra försök är stödet för uppgörelsen lågt. Andelen besvikna Alliansväljare växer hela tiden och kommer att vara särskilt starkt vid varje budgettillfälle. Samtidigt är missnöjet i det Socialdemokratiska och övriga vänsterlägret i stort obefintligt. Ett kvitto i sig på vem som gått vinnande ur förhandlingarna eftersom de nu har fått en öppen check för att regera landet.

Om man tar sig tid att se det hela ur väljarnas perspektiv är missnöjet inte heller speciellt svårt att förstå. Överenskommelsen har anklagats för att vara odemokratisk och för att bryta mot konstitutionen. Överdrifter kan tyckas, åtminstone i en juridisk bemärkelse, men det går inte att bortse från att DÖ ställer många förväntningar på hur den representativa demokratin är tänkt att fungera, på ända. Vare sig jag själv eller några andra Alliansväljare röstade på rikspartierna för att de skulle lägga sig och ge vänsterpolitiken en chans när alternativ att undvika detta fanns och finns.

Det sociala kontrakt som existerar mellan väljare och förtroendevald grundas i en förväntan om att den förtroendevalda, i utbyte mot röster, ska göra sitt yttersta för att genomföra det program man utlovat. Detta är själva grundbulten i vår representativa demokrati. Röster och förtroende, i utbyte mot ansträngningar och resultat i den politiska riktning som väljarna uttryckt ett stöd för.

Sedd ur ett sådant ljus blir det en stor pedagogisk utmaning för bl a Centerpartiets partiledning  att förklara varför man beredvilligt släpper igenom fyra års vänsterpolitik för att återfå regeringsmakten 2018, för att förmodligen få spendera fyra år med att försöka reparera den skada som man då låtit ske. Och hur säkra kan vi vara på att vänsterpartierna lever upp till överenskommelsen efter ett val senast 2018?

Decemberöverenskommelsen riskerar att leda till att det politiska systemet i Sverige reduceras till en slags politisk teater, där lättrubbade mittenväljares hoppande mellan blocken leder till en närmast reglerad turordning för regeringsmakten. Där fyra år av socialdemokrati följs av fyra år av Alliansen.

Ett sådant system där politiska konfliktlinjer skalas av och där regeringsmakten artigt byts mellan regeringsalternativen vart fjärde år kan inte resultera i annat än att politikerföraktet skjuter i höjden och att tilltron till den representativa demokratin urholkas, vilket i sig utgör ett större hot, på lång sikt, mot den demokratiska stabilitet som avtalsparterna i decemberöverenskommelsen hävdar att de utgått ifrån.

Argumentet att uppgörelsen skulle utgöra en garant för att Sverigedemokraterna hindras från att nå ett inflytande över svensk politik är även det ett tunt argument, om något parti kan gynnas av de allt mindre skillnaderna mellan de två traditionella blocken så är det just Sverigedemokraterna. Skulle nuvarande trend hålla i sig riskerar vi en situation där SD är så stort 2018 att bara en storkoalition mellan S och delar av tidigare Alliansen räcker till för att bilda regering.

Hoppet om en Alliansledd regeringen 2018 tycks allt mer avlägset när de negativa reaktionerna på uppgörelsen växer. I opinionsmätningar anser nästan 100% Kristdemokratiska väljare att de vill att överenskommelsen bryts. Även allt fler moderater och många moderata distrikt vill att överenskommelsen bryts.

Den första fördelen är att uppgörelsen riskerar att, med goda skäl, bli så impopulär bland Alliansens väljare att de rödgröna på nytt vinner en relativ majoritet 2018. Den andra är att Socialdemokraterna med enkelhet kan välja att bryta överenskommelsen om det skulle bli Alliansens tur att leda landet, antingen genom att hänvisa till att partiet vid det laget har nya företrädare eller via politiska svepskäl. 

Trots allt har Löfvens regering redan visat sig vara mästare i löftesbrott. Både friskoleöverenskommelsen och det finanspolitiska ramverket har i praktisk mening övergetts. Samtidigt som man gjorde klart redan vid den förra mandatperioden att man gärna bröt mot budgetpraxis när tillfället att bryta ut enskilda delar ur budgeten möjliggjordes genom Sverigedemokraterna.

En tam och konflikträdd opposition som inte vågar eller vill bedriva en självständig politik är i förlängningen ett större hot mot svensk demokrati och politisk stabilitetet än en regeringsombildning eller ett nyval. En politik som inte innebär att man lägger sig för förslag som man ogillar och som man kan rösta ner. Vill det sig illa reduceras regeringsalternativen till ett vänsterblock som saknar en bärkraftig framtidsvision för Sverige.

Det är heller inte förvånande om väljare blir allt mer tveksamma till vad en röst på en sådan opposition faktiskt är värd. Därför bör Centerpartiet fram till nästa val lägga en egen budget. Eftersom den ordningen nu gäller och då det innebär att nuvarande regering kan få igenom sin budget så är den inte minst pedagogiskt dumma Decemberöverenskommelsen Överflödig. 

Jag och inga andra Centerväljare har röstat på partiet för att aktivt bidra till vänsterpolitik när den kan hindras. Vi har däremot röstat på ett parti som givetvis ska lägga sina egna budgetar och driva sina egna förslag. Och inför val kan vi visa att vi kan bilda starka lag av partier som kan ta ansvar för landet.

Jag yrkar utifrån ovanstående Centerpartiets stämma besluta

Att                       Centerpartiet bryter sin del av Decemberöverenskommelsen

Stefan Hanna

Centerpartiet, Uppsala