Lyckan finns knappast att finna åt vänster inom politiken. Är Sveriges problem så stora att lösningarna ligger i mer centralisering, mindre valfrihet och högre skatter för dem som skapar mest värde? Knappast. För att klara den generella välfärden krävs en fortsatt politik som inte straffar dem som utbildar sig, de som är flitiga och dem som jobbar. Det är fortsatt viktigt att det skall löna sig att arbeta jämfört med att få sin försörjning på annat sätt. Alliansens politik kan bidra till att den generella välfärden kan försvaras och utvecklas. Det kan inte vänsterns alternativa majoritetsväg. Vänsterns (V, MP och S) driver garanterat Sverige mot ekonomisk ohållbarhet. Människor är inte offer som ska tas omhand. Varje människa är en fantastisk möjlighet med förmågan att blomma bara hon hittar sin egen bärkraftiga väg framåt utan att tvingas in i fållor som inte passar just henne. Opinionsundersökningarna känns en aning oroande...
http://www.dn.se/debatt/bara-vanstersamverkan-ger-en-rattvisare-politik
http://www.dn.se/nyheter/sverige/socialdemokraterna-gar-om-moderaterna
Lärarnas status
Är det någonsin möjligt för lärarna att åter få den status i samhället de förtjänar? I vart fall de som är kompententa pedagoger. Det är lätt att vara skeptisk då skolan hela tiden smutskastas från alla håll och kanter oavsett vem som bestämmer över den. Om de olika partierna verkligen tycker att det är hög tid att förbättra våra elevers möjligheter till en bra undervisning då kanske det är dax för en bred politisk överenskommelse om skolan. Skolan behöver lugn och ro om den ska vända en längre dålig trend. Hur kan man tro att våra största begåvningar skall välja ett yrke som hela tiden dissas? Vem vill ha ett yrke som beskrivs som låg status, låg lön, massor av arbete och dessutom en utsatt arbetsmiljö? Om man vill vända en negativ trend får nog alla lobbyister enas om att beskriva hur roligt det pedagogiska ledarjobbet är, hur utvecklande det är att ständigt träffa nya generationer av barn och unga, hur man kan vidareutbilda sig, hur många veckors ledighet man har mellan de utvecklande arbetspassen osv. Låt alla blommor blomma.
http://www.dn.se/debatt/fler-unga-begavningar-maste-valja-lararyrket
Överersatta
Går det att tvivla över att finansbranschens största är avstötande överersatta? Jag har sagt det förr. Människor som gillar börsen och kapitalmarknaden gillar oftast att räkna på risk i förhållande till vinstchans. Om man skall kunna stävja fusket inom finansbranschen måste straffen (riskerna) i förhållande till vinstmöjligheterna avsevärt skärpas. En person som kan betala 4 miljarder kronor i en förlikning i ett insidermål, och som också kan köpa en tavla privat för 1 miljard kronor, den personen kan sannerligen räkna på risk/reward. Hur svårt kan det vara att förstå att risken måste vara högre för att bättre bekämpa all kriminell verksamhet som finns kopplat till finansverksamhet?
http://www.di.se/#!/artiklar/2013/3/27/skandalomsusad-finansman-koper-picasso-for-1-miljard/
Tycker nog det verkar bra att S nu har ganska höga siffror i opinionen, med moderna mått mätt. Det passiviserar. De tror att de gör något rätt. Och vad gör de? Ingenting. De säger inget och har nästan inga nya idéer. Utmärkt. Rädslan borde vara påtaglig. Så fort något görs, rejält och utåtriktat, kan det lätt bli sämre. Arméer av förhoppningsfulla, med en nästan religiös inställning till politikens betydelse för det egna livet, kommer att reagera ifall de blir besvikna.
SvaraRaderaIstället för att utnyttja läget med en mer öppen diskussion och friskt åsiktsutbyte så har man legat still i båten. Så vad händer ifall man rör sig det minsta? Allt är möjligt.
Centern var ju störst då kärnkraftsfrågan var som mest brinnande. Hela media älskade centern. Partiet hyllades ständigt. T om rena vänstermänniskor i min närmaste omgivning talade varmt om centern. Medieopinionen låg bakom centern fullständigt. Partiet kunde nästan haft en kattunge som partiledare. Alla skulle älska centern. Så känns det när hela drevet står bakom en. Backar upp. Tydligt också att en enorm majoritet av dessa människor följer minsta motståndets lag, och lyder media. Fälldin var duktig och sympatisk. En person som det var svårt att ogilla. Stötte knappast bort någon. Men han gick i fällan. Lät media diktera villkoren. Svalde betet med villkorslös omedelbar avveckling.
Sedan dess har allt gått sämre. Nu blir det svårare att veta vad som gäller. Allt kan hända även här. Det går att vara radikal och nästan revolutionär, även om man ser sig som mittenparti. Det går att rikta upp utvecklingsvägar som strider mot mycket invand slentrian och trött standard. Det går att ta initiativet i mediaklimatet. Men det går också att låta bli.