Ingen politisk propaganda i det offentliga rummet
Det finns gott om tyckande om konst i offentliga rum. Det tycker jag är demokratiskt bra eftersom det offentliga rummet är vårt gemensamma rum och offentlig konst är till stor del finansierad av skattepengar. Att vissa politiker och konstelitister förespråkar "en armlängds avstånd" till konstens uttryck tycker jag är uttryck för just elitism och snobberi. När det är det offentliga rummet som ska vara utställningsplatsen och när det är skattemedel som finansierar denna konst är det mycket rimligt att beställarna av konsten säkerställer att den inte är politisk eller enkelt kan klassas som mycket stötande för många människor. Det är sjukt att den begränsningen kan anses fel. Det är tveklöst möjligt att göra väldigt mycket konstigt som inte tydligt är stötande för många. Ett problem i sammanhanget är att vissa personer som förespråkar "armlängds avstånd" själva har starka åsikter om vilka konstnärer och vilka uttryck som ska ges möjligheter. Som allt för ofta handlar det om att vi utifrån elitisternas perspektiv förväntas tänka "rätt".
Svenska Nyheter, humorprogram i SVT ger i bifogat avsnitt några perspektiv på offentlig konst i Sverige. Titta gärna på detta avsnitt av programmet så får du både några skratt och dessutom några reflektioner på offentlig konst som är intressanta.
https://www.youtube.com/watch?v=xIr8wOc2dcw
I Uppsala har vi utsatts för vidrig offentlig konst av en konstnär som både skattefuskat och som, positivt nog, fick sitt samarbete med Uppsala kommun avbrutet. På många sätt har jag varit aktiv motståndare mot att denna vidriga DDR kopia står och smutsar ner i Uppsalas offentliga finrum.
https://unt.se/start/satt-taggtrad-kring-ddr-konsten-4079953.aspx
Peter Hjörne, GP, skriver läsvärt om konstens stora betydelse i våra liv. Form i disharmoni har vi i Uppsala fått gott om på Råbyvägen. Där syns mycket dumhet i hur Uppsala stad byggts ut. Inte minst dumheten att dyrt renovera låga hus istället för att riva dem och bygga femvåningshus istället. Och det minsta Uppsala kommun borde göra av den så kallade paradgatan Drottninggatan/Vaksalagatan är att fylla den med mycket konst. Bäst av allt är att ge någon konstnär uppdraget att bygga in den vidriga DDR-kopian i Carolinabacken.
”Den förtätade julstämningen har lett till motsatsen i stadsplaneringens intentioner - förtätning av stadsrummet skall förbytas mot öppenhet, luft och ljus.
– Precis så är det, utbrast våra stadsplanerare. Staden behöver pauser, det som sker mellan byggnaderna. Tomrum behöver inte till varje pris febrigt fyllas. Därför bestämdes att grönytorna skulle fredas och få vara pauser, mellanrum i stadens arkitektoniska konsert. En ovanligt musikalisk syn på stadsplanering. Man skulle rent av kunna tro att stadsplanerarna tagit intryck av den skicklige konsertpianisten Henrik Måwe som i en intervju i GP framhållit pausens betydelse:
– Jag har börjat ägna mig åt tystnaden och kan använda pausen som uttrycksmedel på ett mer naturligt sätt... för musik är det inte bara toner utan främst det som sker mellan dem.”
"Form och funktion i harmoni i stället för funktion utan form i total disharmoni", som GP:s arkitekturskribent Mark Isitt uttryckte det.”
”Också Götaplatsen är med i projektet. Då vågar man kanske hoppas på att det förfärliga asfaltslapptäcket försvinner och varför inte också det märkliga så kallade vattenspelet. Och tänk om konsten kunde få en framträdande plats: skulpturer längs hela paradgatan ända ner till Operan. Världsunikt!”
https://www.gp.se/ledare/dikt-eller-verklighet-1.59615498
Även Håkan Boström, GP, skriver läsvärt om den offentliga konsten nedan. I dagens GP ger han uttryck för det jag framfört allt sedan Uppsala förfulades med en DDR-kopia i vårt vackraste offentliga rum. Nedan en liten del av det läsvärda han skriver. Surrealistiskt kan vara neutralt, och samtidigt mycket konstigt. Gör om! Gör rätt!
"Modern offentlig konst väcker ofta känslor. I början av månaden klottrades exempelvis konstnären Carolina Falkholts ”vaginakonst” i närheten av Göteborgsoperan över. Sådan skadegörelse är aldrig försvarbar. Men debatten om den offentligt finansierade konstens frihet skulle tjäna på att blir mer mångfacetterad och intellektuellt hederlig. Idag är den ofta ganska enkelspårig."
"Man bör exempelvis rimligen skilja på konst i det offentliga rummet – skulpturer, byggnader, väggmålningar – och sådan konst som måste uppsökas på museer, teatrar och konsertsalar. I de senare fallen är principen om ”armlängds avstånd” mellan politik och kultur relativt okomplicerad och försvarbar. Konst i det offentliga rummet handlar dock om vårt gemensamma kollektiva rum och hur det ska gestaltas. Det är en fråga som ligger nära stadsplaneringen i stort, där ingen skulle hävda att det vore märkligt att folkvalda hade en åsikt."
"Principen att de folkvalda politikerna inte ska lägga sig i vilken konst som tillåts i det offentliga rummet härrör från decennierna efter andra världskriget – en tid då offentlig konst ofta var abstrakt estetisk, lågmäld och opolitisk. Sällan var syftet att medvetet provocera befolkningsmajoriteten. Det går knappast att säga om de senaste decenniernas offentliga konst. Den har allt oftare ett politiskt budskap och det budskapet är nästan alltid vänsterradikalt, ”normkritiskt” eller identitetspolitiskt. I stort sett aldrig utmanar den de kulturpolitiska smakdomarnas världsbild. Däremot provocerar den ofta många vanliga medborgare, vilket verkar vara syftet. Vad vi ser är med andra ord en hovkonst där konstnärerna förmedlar det budskap som progressiva tjänstemän i stat och kommun vill höra."
"Det smått häpnadsväckande är snarare att Statens kulturråd ser det som sin uppgift att uppfostra befolkningen, om det så krävs att man använder sig av barn för att övertyga föräldrarna. Inte heller verkar man reflektera över att det knappast är statens uppgift i en demokrati att få de folkvalda att ”hålla ihop” mot opinionen. Det är avslöjande för hur den rådande ideologiska hegemonin fungerar."
"Åsikten att vanliga människor har rätt till en vacker och harmonisk stadsmiljö framställs i Sverige ibland som snudd på fascism. Men vad ska man då kalla det när Statens konstråd faktiskt ser det som sin uppgift att vända barnen mot sina föräldrar och ena politikerna mot folket?"
https://www.gp.se/ledare/vem-%C3%A4r-det-egentligen-som-har-en-odemokratisk-konstsyn-1.59620606
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar