Två gånger hittills sedan jag blev ledamot i Uppsalas äldrenämnd, årsskiftet 2014/2015, har två äldre kvinnor på vårdboenden bett mig om att få dö. Vad svarar man då? "Kul att det känns som att det räcker"? "Är smärtan och ensamheten så jobbig att döden känns som en befrielse"? Nej. Mitt svar har varit, "varför då?, finns inte ljusglimtar att leva för?". Och svaren var liknande typ "nej, alla mina kära är döda eller orkar inte med mig och min kropp orkar inte jag med. Hjälp mig att dö på ett snabbt sätt". Vad svarar man då? Båda gångerna svarade jag inte utan tog deras händer i mina och kramade dem. Varför kan inte jag själv under ordnade former få hjälp att avsluta mitt liv snabbt och värdigt i Sverige? Jag tycker att det är bedrövligt att många människors dödsångest eller religiösa tolkningar ska ta den möjligheten ifrån mig! Det är dessutom fakta att en del av dem som själva avslutar sina liv också tar med sig eller kraftigt skadar andra människor när de anser att livet nått sitt slut. Bara faktumet att några människor, som sannolikt vill leva, årligen förlorar sina liv på grund av att t ex en som fått nog väljer att byta körfält och frontalkrocka borde räcka som argument,
Läs bifogad artikel av David Eberhard. Avslutet talar för sig själv. "Om vi dessutom skulle förstå att överdrivna behandlingsförsök, såväl inom kroppssjukvården som inom psykiatrin, är att ta pengar från meningsfull verksamhet och slösa på ingenting, skulle vi också kunna lägga pengar och tid på de som verkligen behöver det. Istället försöker vi döva vårt eget dåliga samvete kring att livet oundvikligen kommer att ta slut. Men det hjälper inte för det finns inget vi kan göra åt det faktum att vi alla ska dö."
http://m.gp.se/nyheter/ledare/kronika/1.2784741-david-eberhard-forsiktighet-hindrar-oss-fran-att-vila-i-frid?utm_source=gp.se&utm_medium=referral&utm_campaign=redirect
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar