Gång efter gång har jag hört andra hårt arbetande ursäkta att de umgås lite tid med sina barn med argumentet att det är inte tiden som är viktig utan att det är kvalitetstid när man träffas. Gång efter gång har jag hört vuxna som kategoriskt dissat den inställningen. Men varför skulle stor fysisk närvaro vara bättre än några stunder då och då när närvaron och barnfokuset är totalt? Jag hör absolut till dem som tror på kvalitetstid när man umgås än endast närvaro. Självklart kan en kombination vara mycket positivt beroende av barnets personlighet. Många vänner och bekanta vittnar om att deras föräldrar var närvarande men att kvalitetstiden tillsammans nästan var obefintlig. Jag satsar på kvalitetstid med mina barn. Tid för lek. Tid för läxläsning. Tid för dans. Tid för gemensam träning. Tid för livsvandringssamtal. Samtal om kompisproblem, kärlek, värdet av kunskap, träningstips, matlagning, odling, om universum tar slut, om varför mormor är så klurig, om varför man blir lite rädd för mörkret osv. Precis som med mina blommor så mår de bäst av ordentlig omvårdnad lite då och då. De mår inte bra av att dagligen vattnas. De mår dåligt av för mycket vatten men också för lite. Det svenska lagom känns som helt rätt. Hittills känns det som ett lyckat drag att regelbundet lagom satsa på kvalitetstid med barnen. Både för dem och mig. Vad tycker du?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar