Trygghet är mycket mer än risken att utsättas för brott
Sverige har onekligen gått ifrån att vara ett av världens tryggaste länder att leva i till att för många kännas och vara otryggt. Det är ett faktum och ett stort politiskt misslyckande. Trygghet handlar om mycket mer än att vara rädd för att drabbas av brott eller krig. I sin enklaste form handlar det om att ha tak över huvudet, mat på bordet, tillgång till bra utbildning och en chans att bli självförsörjande. Farligast av allt för att inte lockas till destruktiva beteenden är att tappa hoppet och framtidstron. Därför är de mest framgångsrika samhällsbyggena bra på att just inkludera alla sina invånare i samhällsbygget och att erbjuda vägar ut ur upplevd hopplöshet eller faktisk misär. Vägen dit kan bara uppnås genom tydliga generella rättigheter som matchas mot tydliga skyldigheter.
Mellan 1930-talet och 1980-talet lyckades de Nordiska länderna visa att ett sådant samhällsbygge var möjligt att skapa. Inga andra samhällen på vår jord har varit så framgångsrika som de nordiska att skapa ett generellt välfärdssamhälle. Det är fakta och lätt att föra i bevis genom att jämföra med de flesta andra delar av världen.
När jag började engagera mig politiskt var min drivkraft att jag ville bidra till ett försvar och en utveckling av vårt unika välfärdssamhälle. Av rättviseskäl och av egenintresse ser jag det som viktigt. Ingen ny människa har valt i vilket socioekonomiskt sammanhang man föds in i.
Den som på allvar vill bidra till ett bättre Uppsala, och ett bättre Sverige, måste inse att vi än en gång måste arbeta bort ”fattig-Sverige”. Det är inget ”vänsterprojekt”. Det är klok politik för stärkt lokal köpkraft och global konkurrenskraft.
Om Sverige idag har 500.000 fattiga är det ett stort trygghetsproblem och ett omfattande resursslöseri. Om den siffran snart är 1.500.000 på en befolkning på drygt 10 miljoner invånare är det ett ännu större samhällsproblem. Varför? Jo, om så många människor är bidragsberoende, varav många känner hopplöshet, driver det hela vårt unika samhälle i fel riktning. Störst anledning till detta bär en misslyckad migrationspolitik och en mycket misslyckad integrationspolitik. Läs gärna nedan artikel från Dagens P.S.
”I Sverige lever fem procent av befolkningen i absolut fattigdom. Det är de som inte kan betala el, hyra och mat – och många är barnfamiljer.”
”Men det ser mycket bättre ut nu än på 90-talet. Efter den ekonomiska krisen steg antalet personer i absolut fattigdom från 750 000 till 1,5 miljoner i Sverige och trots att befolkningen ökat från 8 till 10 miljoner sedan dess har andelen som inte klarar basala utgifter själva sjunkit.”
”Den befolkningsgrupp som sticker ut mest bland de fattigaste är utrikesfödda eller de som har åtminstone en utrikesfödd förälder. De utgör 60 procent av personerna i absolut fattigdom trots att de bara utgör 25 procent av Sveriges befolkning, skriver Svenska Dagbladet.”
”Nu går Sverige in i en lågkonjunktur och arbetslösheten riskerar att stiga samtidigt som det kommer in mindre skattepengar än tidigare. Då riskerar även fattigdomen att öka ytterligare.”
”Statistiska Centralbyrån har olika sätt att mäta fattigdom. Ett sätt är att räkna hur många som tjänar 60 procent av medianinkomsten i ett land eller mindre. Med det måttet är det 1,5 miljoner svenskar som lever i fattigdom – en siffra som stiger eftersom inkomstökningarna är betydligt högre för medelsvensson än för den fattigaste andelen av befolkningen. Det är en ökning från 600 000 i början av 90-talet.”
Hur länge orkar ett redan högskattesamhälle att finansiera så många vuxna som inte är självfinansierade, och som inte bidrar till finansieringen av allt de har rätt till? Inte länge. Vad händer i samhället om det generella rättighetssystemet kollapsar? Helt klart är att tryggheten kraftigt försämras för alla förutom möjligen de mycket priviligierade som lever i sin globala bubbla långt ifrån allt större ”utanförskapsområden”. Uppsala, och många andra samhällen i Sverige, måste växa med hjälp av självförsörjande vuxna människor som kan matcha arbetsmarknadens behov och som kan bidra till att bryta det växande utanförskapet. Då blir också vårt närsamhälle tryggare för alla. Johan Rudström, UNT, underskattar problemen som ett växande utanförskap leder mot. Och jämförelsen med andra länder haltar. Det finns inget land i världen i närheten av Sveriges bidragssystem och rättigheter till skola, vård och omsorg oavsett delfinansiering eller ej.
”Lösningen är att vara kall, att sätta in stödåtgärderna där de verkligen behövs. Sverige har den lägsta andelen fattiga i EU, 5,0 procent mot EU-snittet 13,3. Stenrika grannen Norge har marginellt lägre fattigdom, 4,5 procent. Skräcken? Den lyser starkast hos en överkonsumerande medelklass.”
Hur kan förbättringsarbetet bäst utvecklas för den kvartil av våra invånare med minst självförsörjningsförmåga?
https://unt.se/ledare/artikel/klart-battre-lage-for-sveriges-fattigaste/r4d2z58r
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar