Vad innebär det att leda? Är det att gå efter och försöka korrigera när det blivit fel? Nej! Om man tar ledarskapet på allvar är man också beredd att betala priset för att ett ansvarsfullt ledarskap kan innebära att man förlorar röster. Att ta ansvar är ingen popularitetstävlan. Just det faktumet är sannolikt demokratins svagaste länk.
Politiker och politiska partier vill få så många röster som möjligt och då är det få som vågar driva en impopulär realpolitik som är nödvändig. Ett lysande exempel på denna oförmåga att leda på ett ansvarsfullt sätt är oförmågan att kyla ner bostadsmarknaden. Bostads och fastighetsmarknaden är osunt glödhet och människor belånar sig på ett farligt sätt i våra storstäder. Och för långivarna är det julafton varje dag då marginalerna mellan in och utlåning på allt högre belopp är stora. För människor som har marginaler att betala några procents dyrare ränta är problemen mindre men många kommer att få stora problem när kostnaderna för pengar stiger. Dominoeffekterna inom vår samhällsekonomi blir omfattande, det har vi upplevt många gånger genom vår mänskliga historia. De som klarar av högre kostnader minskar då på andra utgifter. Det påverkar självklart direkt konjunkturen. De som inte klarar högre kostnader får stora problem och tvingas i värsta fall sälja till stora förluster som de därefter får bära med sig livet ut. Visst måste vi bo någonstans så återigen är det inte något större problem för den som tror sig klara högre löpande kostnader men i verkligheten blir människor sjuka och separerar vilket direkt kraftigt kan påverka boendekalkylen.
Under gårdagens partiledardebatt var det pinsamt att se hur de allra flesta partier duckar för problemet med allt fler skuldtyngda invånare. De duckar självklart för att ett ansvarstagande ledarskap leder mot tappade röster. Det händer nästan aldrig att jag tycker att kommunisterna (V) tycker något bra men i detta fall gör jag det. Priset för att en majoritet inte kan leda Sverige mot rimligare lånekostnader leder snabbt Sverige mot en kris som både blir kostsam för många enskilda individer och för vårt lilla sårbara samhälle i stort. Och det mitt under en folkvandringskris.... Det är osannolikt att vi kan undvika en krasch. Det finns nästan inga kunniga ekonomer eller fastighetsexperter som tror något annat. Helt klart är att inga beslutsfattare går blinda in i denna kommande krasch, men oförmögna att leda mot endast en guppig landning. Vad har vi för nytta av sådana ledare? Ränteavdraget behöver fasas ut på högst 20 år! Bankernas kriskassor behöver fyllas på ytterligare. Jag är less på att det ansvarsfulla skattekollektivet ska vara kudde för spekulationer! Risken ska tas av dem som tar riskerna, inga andra!
http://www.unt.se/start/kraschen-kommer-anda-3919834.aspx
http://www.di.se/artiklar/2015/10/12/fler-vill-se-nedtrappning-av-ranteavdraget/
P.S Och aktiemarknaderna går som en jojo. Den stora frågan är hur länge som världen kan dränkas med massor av billiga pengar? Hur länge tror du? Det som framförallt hänt är att de billiga pengarna hamnat på spekulativa börser och i just orimliga värdeökningar på fastigheter. Och vad händer när det inte håller längre? Håll i hatten...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar