Patetiskt skådespel

A, B och C lag

Turerna runt förändringar av LAS visar hur sjuk dagens svenska rikspolitik har blivit. Sossarna vill till varje pris ha makten trots att de nu ska bidra till försämrad anställningstrygghet i Sverige. Sossar som självklart insåg att Svenskt Näringsliv inte hade några incitament alls att komma överens om något som var sämre än ”Januariavtalets utredning”. Förhandlingarna mellan ”parterna” var med andra ord bara teater. Jag anser att arbetsrätten behöver moderniseras. Kompetens och prestationsförmåga måste väga tyngre än antal anställningsår. Bättre metoder för ständig kompetensutveckling krävs. Varje enskild medarbetare har ett eget ansvar för att hänga med i branschens utveckling. Arbetsgivaren måste bidra till den ständiga kompetenshöjande investeringen. Om nedskärningar av personal tyvärr blir nödvändig ska mätbar kompetens och mätbara arbetsprestationer avgöra vilka som olyckligtvis måste lämna. Sist in först ut är en för enkel och korkad modell som också hindrar vissa från att byta jobb på grund av rädsla för att bli sist in på en ny arbetsplats. Jag har bloggat om arbetsrätten förr. Personligen anser jag att en kompetens och prestationsmodell stärker fackens roll. Godtycklighet är aldrig acceptabelt. Eftersom facken och Svenskt Näringsliv inte kom överens måste ribban som fastställts av Januariröran kraftigt ha begränsat parterna på arbetsmarknadens möjligheter att komma överens. I en tid där Sverige kraftigt gått in i en mycket socialt- och ekonomiskt tuff period är det inte smart att toppa krissituationen med en kraftig arbetsmarknadskonflikt. Allt fler invånare i Sverige blir en del av B och C laget. Särskilt allvarligt är det att C laget växer kraftigt då jag är övertygad om att försörjningsstödet (bidragen) kraftigt kommer att reduceras framöver. Det innebär att Sverige inte längre klarade av att vara ett generellt välfärdssamhälle. Vi blir som många andra samhällen där 20-33 procent av befolkningen har en mycket, mycket lägre levnadsstandard än en familj med två hårt arbetande medelklassare med två barn. Ett tragiskt faktum är att det är en misslyckad migrationspolitik och ett för generöst bidragssystem som försatt det svenska folket i denna situation. Om jag hade vetat att Sverige skulle köra så här snett hade jag sannolikt emigrerat för 20 år sedan. Det fanns och finns andra samhällen med mer hållbara system för att upprätthålla en anständig lägsta levnadsnivå. Familje- och vänskapsbanden är mycket viktiga men jag vill inte leva i ett samhälle där 1/3 av befolkningen på riktigt är fattig. Levnadsmiljön för de flesta i ett sådant samhälle blir otryggt och på många sätt orättvist. Stora delar av mitt politiska engagemang handlar om att vända denna mycket negativa trend och åter leda Sverige mot ett generellt välfärdsland. Det går! Det krävs bara kunskaper, erfarenhet, mod och vilja. 

Inom idrotten finns en tydlig uppdelning mellan olika kompetensgrupper. Idrottens värld är metaforiskt krass. Samma verklighet råder självklart till exempel inom näringslivets arbetsmarknad. Den marknaden är ju precis som idrottens värld konkurrensutsatt. Politikens värld är också konkurrensutsatt så länge det finns personer som vill konkurrera om olika politiska uppdrag. Den offentliga sektorn är inte alls lika pressad av konkurrensens tryck. På individnivå tävlar självklart ambitiösa om intressanta uppdrag. A och B lag finns i alla sammanhang. Så har det alltid varit. Så kommer det alltid att vara. I attraktiva samhällen att leva i är helheten av det vi gemensamt presterar så bra att vi anständigt klarar av att ge våra svagaste invånare en anständig levnadsnivå. Att Uppsala och Sverige klarar av att vara samhällen som kan erbjuda våra svagaste invånare en anständig levnadsnivå tycke jag är viktigt.

Håkan Boström skriver läsvärt i GP. Uppsala och övriga Sverige måste ledas bättre för att kommande svenska generationer ska få attraktiva samhällen fulla av individuella möjligheter att leva i.

"Precis som då, för elva år sedan, slår dock konjunkturnedgången väldigt olika mot olika delar av befolkningen. Offentliganställda, eller akademiker med fasta arbeten har knappt märkt av hotet mot jobben. Det är unga och utrikes födda, de som står längst från arbetsmarknaden som framförallt tar smällen. Många av dessa ingår i den sjättedel av arbetskraften som har osäkra och tidsbegränsade anställningar. En uppdelning av arbetsmarknaden som förvisso gör att fler kan ha arbete i goda tider, eftersom företagen vågar expandera med sådana anställningar. Men de som har sämst anställningar är också de som först får gå i kristider."

"Att ungdomsarbetslösheten stiger när konjunkturen försvagas beror inte heller enbart på att människor sägs upp. När antalet nyanställningar är begränsade ”sväljer” inte arbetsmarknaden de nya årskullar som varje år pumpas ut i det ekonomiska blodomloppet. Det är illa. Men i nuläget ser det faktiskt ut som att de värsta scenarierna från våren inte slagit in. Ökningen av arbetslösheten har stannat upp. Några av dem som sades upp tidigare i år har faktiskt återanställts på sistone, rapporterar Arbetsförmedlingen (SVT 14/9)."

"Sveriges hantering av den ekonomiska krisen får på det hela taget godkänt. Det betyder inte att allt är bra. Sverige hade före krisen EU:s femte högsta arbetslöshet, nu har vi klättrat upp till en fjärdeplacering. Sverige har till exempel betydligt högre arbetslöshet än Tyskland, trots likartad industristruktur. På denna punkt får inte regeringen godkänt. Även om fler och fler som förlorat jobbet tillfälligt under pandemin skulle kunna återvända under hösten och vintern så kvarstår problemet att Sverige har en högre strukturell arbetslöshet än jämförbara länder, vi har helt enkelt många som inte kan få jobb oavsett konjunktur."

"Krisen riskerar att förvärra den här situationen. Långtidsarbetslösheten – mer än ett halvårs arbetslöshet, vilket gäller var tredje arbetslös idag – fortsätter till exempel att öka trots att den totala arbetslösheten stannat av. Det är välkänt att kriser tenderar slå ut delar av arbetskraften mer permanent. Kriser slår ut företag som inte förnyat sig tillräckligt och detsamma riskerar dessvärre gälla en del av dessa företags anställda. Effekterna av 1990-talet strukturomvandling, som förvisso var en mer djupgående kris, var kännbara i över ett decennium efteråt."

"Frågan är hur regeringen tänker hantera de underläggande strukturella arbetslöshetsproblem Sverige har. Migrationspolitiken är förstås en viktig faktor, både som förklaring bakåt och för att hantera problemen framåt. De generella skattesänkningar som presenterades häromveckan, som C och L drivit igenom, kan nog glädja en del men är knappast effektiv sysselsättningspolitik – speciellt eftersom de inte är kopplade till arbetsinkomst utan gäller alla. Vilken effekt uppluckrade turordningsregler skulle ha på den totala arbetslösheten är omstritt (det är inte den mest centrala flaskhalsen). Troligen skulle det leda till att konjunktursvängningarna får ett större genomslag - både uppåt och neråt - samt en viss omfördelning av arbetslöshet över åldrarna. Även i denna fråga är integrationen av nyanlända mer avgörande. Bortsett från ungdomar med låg utbildning är arbetslösheten bland infödda knappt ett problem. Långsiktigt är utbildning en central komponent för att möta ekonomisk omvandling. Vi lär dock tvingas acceptera att ännu fler befinner sig i den ekonomiska buffertzon som består av osäkra anställningar för att komma till rätta med de akuta integrationsbekymren."

"Riktade skattesubventioner av typen Rut och Rot har visat sig fungera bättre, om än långt ifrån perfekt, jämfört med generella åtgärder. I ett längre perspektiv lär det dock bli en politisk stridsfråga om arbetsmarknaden kan och bör fortsätta bestå av ett A- och B-lag. Rätt lite talar för att regeringen eller för den delen oppositionen kommer göra något för att bryta den här uppdelningen då insidergruppen på arbetsmarknaden samtidigt är den största väljargruppen."

https://www.gp.se/ledare/den-tudelade-arbetsmarknaden-best%C3%A5r-1.34147341