Verkligheten vinner

Önskeläge och verkligheten

Vi lever i en intressant tid där information om det mesta är mer tillgänglig än någonsin tidigare. I västvärlden är den politiska maktens metod, för att försöka hantera ”den fria informationens realtid”, att anställa massor av informatörer och engagera PR-konsulter. De mängder av informatörer som inte minst Uppsala kommun anställt gör marginell nytta men representerar höga alternativkostnader för oss skattebetalare. I västvärlden, den demokratiska världen, kommer  de flesta invånare fritt fortsätta att skapa sig en egen verklighetsuppfattning, utifrån egna valda informationskällor. Det offentligas kommunikatörer kan inte påverka det. För att verkligen kunna påverka brett krävs till exempel dagliga pressträffar som FHR nu tröttar ut oss med, eller extrema påverkansbudgetar (som i t ex presidentval i USA). Det är inte informatörernas fel att felprioriterande politiker satsar massor av pengar på fel saker. Också störande att dessa informatörer också har uppdraget att på många sätt försöka beskriva en önskebild av det som beskrivs. Offentliga verksamheter ska beskriva verkligheten objektivt. Det politiska styret kan försöka ”sminka grisen” och oppositionen ska om det är rätt skapa tydliga motbilder.

Makten har i alla tider ”sminkat grisar”. Det är inget nytt fenomen. Så har makten i alla delar av världen alltid gjort. Beteendevetenskapen förklarar varför. De som har makten vill alltid framställa sig själva som kloka och framgångsrika. Hur kan man tro något annat? Problemet med den strategin, i den digitala tid vi lever i, är att den bara söndrar. 

I alla samhällen finns saker som fungerar bra och saker som fungerar dåligt. Att makten lyfter fram det som de anser fungerar bra är naturligt. Att själv undvika att lyfta fram det som är dåligt är i dagens samhälle korkat och leder i en demokrati till sist till att makten förloras. I dagens digitala tid är den kloka vägen istället att vara ärlig och skapa metoder som gör att man skyndsamt kan försöka lösa växande problem. Bara så tror jag makt idag kan försvaras. Och vinnas. Det finns gott om ledande politiker som inte förstått detta, eller vill förstå detta. Vi behöver nya politiska krafter som har den insikten och som förstår att varje samhälles företrädare ska företräda sina invånare och inga andra. Och behandla väljarna som vuxna.

Markus Uvell, GP, skriver läsvärt om hur verkligheten återkommande biter ledande politiker i "rumpan".

"En av de mest plågsamma upplevelserna för ett politiskt parti är när verkligheten utvecklas på ett sätt som strider mot den egna övertygelsen, när problem växer som de egna lösningarna inte rår på. Allra tydligast är denna smärtsamma process just nu i debatten om den växande brottsligheten. Här är det politiska lidandet begränsat till framförallt Socialdemokraterna.

"Brottsligheten är den klart största frågan i svensk politik just nu. Enligt väljarna den allra viktigaste eller en av de viktigaste, beroende på undersökningsmetod. De vidriga brotten avlöser varandra i medierapporteringen. En mamma avrättas med sitt spädbarn i famnen, tonårspojkar våldtas i timmar på en kyrkogård, ett barn skjuts ihjäl av misstag utanför en bensinmack. Det bara fortsätter. Med dessa obegripliga grymheter som fond presenterade regeringen nyligen sin budget. Där var brottsligheten ett av flera områden, men inget som gavs extra uppmärksamhet. I tabellerna kokade det ner till några symboliska satsningar. Därefter fortsätter justitieministern sin kamp för att tona ner brottsligheten och statsministern ägnar frågan sporadisk uppmärksamhet."

"Vid en första anblick kan det framstå som politiskt självskadebeteende. S vet ju att frågan är en av de allra största och att partiet tappat många väljare till SD på grund av den. Man vet också att de som är allra mest utsatta för brott är lågavlönade, lågutbildade, arbetslösa och boende i utsatta områden. Just de grupper partiet sätter en ära i att företräda. Men det är inget självskadebeteende, det är en konflikt mellan de politiska idealen och verkligheten. Enligt Stefan Löfvens ideal ska en aktiv välfärdspolitik skydda oss från kriminella gäng, och utanförskapsområden ska därför inte utvecklas till laglösa zoner."

"Inför valet 2014 var det istället just Reinfeldt som försökte hålla verkligheten borta. Enligt hans ideal skulle inte svenska folket ha fått nog av den generösa invandringspolitiken, eller denna känsla skulle i varje fall inte få dem att byta parti. Ändå skedde precis det. När Reinfeldt höll sitt berömda ”Öppna era hjärtan”-tal stod behovet av att istället minska invandringen redan högst på väljarnas agenda."

"Som någon klokt konstaterat slutar nästan alla politiska ledares karriärer dåligt. Frågan är så att säga mest vilken kulle de väljer att låta den politiska gärningen dö på. Persson valde bidragspolitiken, Reinfeldt valde den okontrollerade invandringen. Och nu ser det allt mer ut som att den kulle Löfven valt för att avsluta sin politiska gärning är den ökande brottsligheten."

https://www.gp.se/ledare/l%C3%B6fven-upprepar-perssons-och-reinfeldts-misstag-1.35095240

Hermansson skriver klokt i GP om hur inkompetent många debatter idag förs i Sverige. Om man har invånarnas bästa i fokus fokuserar man på sak och inte person. Om man har invånarnas bästa i fokus måste man respektfullt kunna debattera alla problem. I artikeln beskrivs exempel på verkligheter som på tok för länge förnekats. Tyvärr är Hermanssons beskrivning av debattklimatet inom Socialdemokraterna något jag upplevde även inom Centerpartiet. Det är ett uselt debattklimat i en verksamhet som tycker sig ”myndig” att leda samhällen. 

”Arbetarrörelsen är mitt hem. Men jag har aldrig sett ett mer polariserat debattklimat. Den som lyfter ett viktigt problem riskerar att helt felaktigt bli placerad i det politiska motståndarlägret.”

” Det Löfving lyfte var inte någon nyhet. Fakta har länge funnits på plats. En som under lång tid talat klarspråk om klansystem och hur de krockar med vår grundläggande demokratisyn är Per Brinkemo. Från olika håll har han anklagats för allt möjligt. I antologin Klanen, där Brinkemo och Johan Lundberg är redaktörer, redogör olika författare för relationen mellan klan och stat. Det är en bok jag rekommenderar. Att den är utgiven av tankesmedjan Timbro, och att boken därmed av vissa stämplats som ”höger”, struntar jag i. Bra information är bra information.”

https://www.gp.se/ledare/fokusera-på-problemet-inte-på-sällskapet-1.35323341