Likabehandling
Idag kan vi ta del av en DN artikel som visar att möjligheterna till arbetskraftsinvandring missbrukas. Det är självklart allvarligt att vissa kan lura nuvarande system för invandring genom att utnyttja dagens system för arbetskraftsinvandring. Det innebär i min värld att likabehandlingen sätts ur spel. Det innebär också att den som kan betala för oseriösa tjänster kan utnyttja detta kryphål som människor och familjer som förlorat allt inte har. Risken är också stor att liknande invandring kan kopplas samman med skulder som för att återbetalas riskerar att stimulera brottslighet. Människors utsatthet och svåra situation utnyttjas sannolikt allt för ofta.
Regelverket för arbetskraftsinvandring måste skärpas till så att den som anställer säkert har betalningsförmåga och att den som kommer för att arbeta minst är garanterad några månaders anställning. En arbetsgivare måste kunna uppvisa betalningsförmåga för en anställd samt för eventuellt medföljande anhöriga. En arbetsgivare måste ta på sig ett försörjningsansvar i samband med liknande invandring! Så är det när t ex svenskar åker till andra länder och arbetar. Varför ska det vara annorlunda i Sverige? Hur tycker du vi ska stävja liknande aktiviteter? Vissa tycker säkert att det inte är ett problem utan bara en möjlighet....
Idag träffade jag en Eritreansk flykting som sedan 2009 har en fristat i Sverige. Han lyckades tillsammans med två av sina barn fly till Sudan och sedan via svenska ambassaden där komma till Sverige. Hans hustru och ett av parets barn lyckades inte ta sig till ambassaden och därifrån följa övriga familjen till säkrare marker. Mötet handlade dock om hans stora frustration över att inte få en chans att vara självförsörjande trots en akademisk examen, omfattande arbetslivserfarenhet och god social förmåga. Den enda chans han fått, under drygt ett år, var som extralärare i engelska. Han gav uttryck för en stor frustration som flera gånger uttrycktes med orden "I must be able to manage myself. I am a hard worker and I need a job". Kan det vara så att t ex han kan utföra jobb liknande de som felaktigt annonseras som jobbtillfällen och kopplas till ovanstående så kallade arbetskraftsinvandring? Vad tror du?
http://www.dn.se/nyheter/sverige/flyktingar-ges-arbetstillstand-till-latsasjobb/
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Det låter ju som ett bra förslag på gränsen till självklarhet. Att man skall ha arbetsgivargarantier för betalningsförmåga och några månaders obligatorisk anställning. Men vad händer om man inte "passar". Arbetsgivaren står inte ut med vederbörande, vice versa eller jobbet behövs plötsligt inte längre. Räcker det då att arbetsgivaren betalar totalt tre månadslöner så är saken klar. Den invandrade kan stanna kvar och söka annat jobb, hur länge då?
SvaraRaderaGår det att stanna längre tid efter att ha blivit blåst av en arbetsgivare så borde det också inbjuda till missbruk. Alltså att arbetsgivaren och invandraren kommer överens från början om att göra så. Jobba ett par veckor sedan söka annan försörjning "på öppna marknaden".
Men du har nog rätt i grunden. Regelverket måste nog ses över och bli mer vattentätt. Kanske borde arbetsgivaren ha en begränsad möjlighet att hämta arbetskraft. Alltså i antal eller liknande. Någon form av kvot möjligen.
Och de branscher som verkar ständigt problematiska, restaurang, bygg och städ borde kanske ha särskild uppsyn. Där tycks halvkriminalitet frodas.
Att de skråliknande löntagar organisationerna och avtalen på den akademiska sidan exkluderar välutbildade invandrare tycks ju alltid stämma. Personligen tror jag det delvis beror på att samhällets funktioner för att "hjälpa folk till arbete" inte inbegriper akademiska meriter. Arbetsförmedlingarna har exempelvis inga självklara ingångar till kvalificerade akademiska yrken med kompetens att aktivt stödja och föra fram kandidater. På samma sätt som man kan lotsa folk till vårdarbeten eller liknande.
Att möjligen dela upp arbetsförmedlingen och ev tillåta privata eller privatliknande förmedlingar specialiserade på akademiska jobb kan förmodligen underlätta. Men all form av "privatiseringar" innebär ju att rollerna blir mer komplexa för många parter. Och att kraven ökar. Folk blir stressade och risken för misstag blir tydligare. Än om allt göms ner i en grå offentlighet med begränsat redovisningsansvar. Det är lättare att gömma sig bakom resursbrist och skylla alla brister på pengar. När man delar upp och tydliggör olika verksamheter så att de kan jämföras med varandra och liknande fast annorlunda styrda aktiviteter så drabbas plötsligt de mindre skickliga (eller oturligt lottade). Vilket skapar oro och tandagnisslan i organisationerna. Varför det just nu kan vara känsligt att propagera för mer privatiseringar eller mer flexibla organisationsupplägg.
Jag tror definitivt att arbetsförmedling måste individualiseras i em mycket större omfattning än idag.
SvaraRaderaJag tycker att all offentlig verksamhet inom kommun och landsting ständigt ska jämföras med varandra. Frågan är om det blir en kamp mot toppen eller botten ; )
Privatisering är inget självändamål för mig. Det är det för vissa. Jag vill ha konkurrens och jag vill ha större variationer av den service som våra skattepengar ska erbjuda. T ex hemtjänstpersonal som kan finska, äldreboenden där man får ha djur, olika pedagogiska inriktningar i skolan etc. Baskvalitetskraven ska vara desamma och de som missköter sig ska förlora sin rätt att serva oss.