Varför få makten av folket?
Jag delar dagens UNT ledare. Om vi inte vet vad en möjlig regering vill genomföra för förändringar är då valet bara mellan förtroendekapitalet hos partiernas företrädare? Så måste det väl bli om S istort vill ha det som det är och samma väg väljer även M. Eller gör de inte det? Är det inte så att S går till val på att höja skatterna på ungdomsjobb etc och M fortsätter sin framgångsrika skattesänkarlinje? Varför driva nödvändiga reformer som kan upplevas som negativa av väljarna när man genom skattesänkningar kan sätta press på de offentliga systemen och därigenom pressa fram nödvändiga förändringar? Att ha makten är viktigare än att vara för tydlig med vad man vill eller? Det är kanske en klok väg framåt om man utgår ifrån att endast enkla budskap kan attrahera röster. Vad tror du, är det generellt sett endast enkla budskap som fungerar? Krasst handlar valet då om en skattehöjarlinje som vill satsa mer på den så kallade generella välfärden (fler välfärdsjobbare) mot en skattesänkarlinje som vill fortsätta att sänka skatterna, driva efterfrågan i näringslivet (som skapar fler jobb) samt effektivisera offentlig verksamhet. Så tråkigt kan det vara. Så tråkigt kanske det måste vara för att visa fundamentala skillnader. Samtidigt är individerna viktiga. Viktigare än någonsin för att attrahera röster. Är de olika partiernas företrädare förtroendeingivande?
http://www.unt.se/ledare/vad-vill-alliansen-med-makten-2537212.aspx
Mäktiga besökare
September kommer att inledas med flera spännande, intressanta och dyra besök till Uppsala, Sockholm och Sverige. Först kommer Koffi Annan och Jan Eliasson den 2+3 september för att sedan avlösas av Obama. Det glädjer mig mycket att de kommer då jag gillar både Annan och Eliasson mycket. Två personer som gjort och gör mycket för att jorden ska vara en bättre plats för människor.
Att USA gör oss den äran för att demonstrera sitt missnöje med att Ryssland beviljat Snowden en tillfällig assyl är intressant. Jag undrar jag vad USA skulle göra om det varit en ryss som gjort ett liknande avhopp. Tyvärr är det sannolikt bara Putin som tjänar på liknande "bestraffning".
http://www.unt.se/ledare/vad-vill-alliansen-med-makten-2537212.aspx
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Ja det är nog bara enkla budskap som fungerar. Ju enklare desto bättre dessutom. Det är ju en lite cynisk inställning, men så väldigt djuplodande analyser vet jag knappast någon som gör.
SvaraRaderaMer pengar till välfärden för det behövs. Och det finns pengar. Det är bara att klämma åt de rika. Ungefär den nyanserade (ironi) bilden är väldigt vanlig.
Försöka göra insatser som rent allmänt är bra för landet, dess ekonomi och långsiktighet. Vilket i sin tur ger bättre förutsättningar för mer satsningar på välfärden, fast indirekt vad gäller retoriken. Det är betydligt svårare att bli tydlig med. Media vill ha enkla svar. Omedelbart. "Men är inte miljön viktig för Vattenfall?". Ungefär. Lite goddag yxskaft över debatten.
Skattesänkarlinjen, med effektivitet i offentliga systemen som följd fungerar på somliga. Men människor som upplever sig vara beroende av det offentliga, exempelvis kvinnor ofta samt kroniskt sjuka, de vågar nog inte lita på att välfärden får de nödvändiga resurserna om det inte utlovas ständigt och omedelbart.
Många ser riksdagsvalen som en chans att få revansch för allmänna oförätter på det personliga planet, och ser inte landets allmänna tillstånd som en angelägenhet alls.
Det här måste man ta hänsyn till och formulera sig väldigt pedagogiskt hela tiden. Vilket är en svaghet hos de allra flesta politikerna. Plus att den ambitionen motarbetas av media konstant. Att försöka påvisa hur komplexa samband hänger ihop i övergripande beroenden utan att låta otydlig, flummig eller bortförklarande. Det är nog utmaningen framför alla andra. Och kanske har centerpartiet lite svårt här. Det känns som om man saknar en lysande retoriker och obehindrad pedagog. Ofta kan argumenten dofta lite klyschiga och självförhärligande. På ett nästan reklam mässigt vis. Helst skall det låta både djupt och enkelt på samma gång som det hänger ihop.
Kloka synpunkter. Vilka känner du förtroende för? Man kan snabbt gilla eller ogilla en person men vilka får ditt förtroende? Om du ska behandlas av en läkare, räcker ett värdigt bemötande eller vill du veta att hen är kompetent och erfaren? Om du ska försvaras av en advokat, räcker det med ett trevligt bemötande eller vill du veta att hen är kompetent och erfaren? Om du ska satsa pengar i ett bolag, räcker det att VD ger ett gott intryck eller vill du veta att det är en kompetent och erfaren person? Om du ska känna förtroende för en politiker, räcker det att hen är trevlig och lyssnande eller vill du också att hen ska ha värdefull livserfarenhet att luta sina svåra avvägningar mot?
SvaraRaderaKanske är det så att i brist på förtroende så överlämnar jag mig åt tron istället. Eller förhoppningen. Om jag inte litar på någon egentligen eller har förmåga att bedöma någons kompetens, ja då återstår mest bara förhoppningar.
SvaraRaderaEn läkare som ger ett värdigt bemötande. Trevligt, men vad betyder det? Sådant kan ju läras ut på en eftermiddagskurs och praktiseras slentrianmässigt. Vet jag att hen är kompetent, hur då? Titlar, diplom eller allmän status kan ju vara belöningar från åsiktsbröder och systrar. Snarare bekräftelser på att hen är en slipad filur med hög social förmåga. Men rejält kompetent läkare? Ja med lite tur.
Då är ju ändå läkare relativt konkret som yrke. Tar vi advokat eller VD för större bolag så blir det än mer omöjligt att bedöma kompetensen. En VD kan vara en fullständig dubbelnolla och samtidigt framstå som väldigt trevlig och på alla sätt förtroendeingivande. Företaget kan fungera utmärkt, trots en usel VD, om resten av företaget har bra folk. Min privata uppfattning är att verkligt duktiga människor ofta är lite "jobbiga" eller "besvärliga" och inte alls påtagligt jättetrevliga vid första anblicken. Samt att den rätta kalibern mest kommer fram vid olika typen av svåra lägen.
Som väljare är det hart när omöjligt att välja företrädare baserat på kompetenskrav hos politiker. Och vi har inte heller en sådan debatt. Eller debattklimat. Som jag förstår det så skyr också politiker en sådan situation som pesten. Man vill inte ha en alltför saklig eller "teknisk" debatt. Det skall istället betygsättas utifrån retorik och klichéhantering. Därför har planekonomiska människor ett försprång. De kan lättare brodera ut visionerna till synes konkret. (Arbetslösheten är borta på fredag, för det har vi fattat beslut om). Medan en seriös faktabaserad politiker måste ta hänsyn till alla eventualiteter och ständigt förändrade villkor. Och det ger ett otydligare intryck.
Så med den logiken borde jag uppskatta så otydliga politiker som möjligt;) Och lite ligger det väl i den meningen. Den politiker som levererar absoluta sanningar formulerade på ett par meningar, den blir jag inte imponerad av. Utan rädd för. Att förenkla verkligheten eller demonisera sina motståndare ger inte heller förtroende i min bok. Tyvärr verkar det inte vara alla som delar min uppfattning (konstigt nog). Och där har vi nog förhoppningen igen. Eftersom vi inte kan bedöma kompetens och förmåga hos våra politiker så får vi projicera våra förhoppningar istället.
Vilket är lite riskabelt, då de kan gå i stöpet. Om och om igen. Alternativet skulle förmodligen eventuellt vara någon form av parlamentarism med ökat personval. Där man tvingar fram en debatt utanför de uppenbara klyschorna. Om alla kandidaterna har samma ideologi så måste jag ju ifrågasätta andra kvaliteter hos dem. Såsom verklig kunskap och förmåga. Förmodligen så måste demokratin utvecklas lite åt det hållet spår jag. Men det innebär nya problem som då måste tas hänsyn till. Men vi är långtifrån där ännu. En fördel vore i alla fall fokusförflyttning från "alla partier samlas i mitten" till något i stil med "vilken lösning vore bäst för just det här problemet på kort såväl som lång sikt, alla är välkomna med åsikter oavsett ideologisk bakgrund".
Sakpolitiska debatter betonar ideologiska slagord betydligt mindre, vilket tyder på ett mer utvecklat samhälle. (Se på länder med ständiga bråk, där kommer man knappaast till bords i sakdebatter alls. Alla är fullt upptagna att odla konflikt och kasta slagord på varandra. Ofta kryddat med analfabetism.)
Jag delar helt din syn att "den rätta kalibern testas i svåra lägen". På engelska säger vissa "when the going gets tough the tough gets going".
RaderaJag delar inte din syn att vi inte kan mäta hur framgångsrika olika personer är. Det finns rimligt objektiva mätvariabler kopplade till de flesta verksamheter vi människor kan sysselsätta oss med. Jag delar dock synen att inget medicinskt ingrepp eller juridiskt fall är helt likt något annat.
Social förmåga är en mycket viktig egenskap oavsett var på jorden man befinner sig. Tyvärr utvecklas världen inte som den kunde då många som får uppdrag inte får det baserat på erfarenhet och kompetens utan på grund av nära relationer.
Inte så konstigt att många är "upptagna att odla konflikter och kasta slagord". Hur ska annars skillnader förstärkas och nå igenom ett enormt informationsbrus?
Det är riskabelt det där. Med att avsiktligt förenkla, odla konflikt och kasta slagord. Vi delar upp oss själva i två personligheter eller flera. En som "driver frågor", härjar, sjuder retorik och svärtar ner alla i sin väg. En som sitter i konferensrummen och diskuterar tämligen sakligt med de flesta. Och så kanske en annan som sitter hemma i soffan och formulerar vardagsrasistiska smygkommentarer av obetänksamhet och ovana. (När media hittar någon av de här personligheterna som bryter den mest offentliga bilden av personen så blir det bingo, förstås).
RaderaHar vi i praktiken hamnat numera i en politisk situation där nästan alla politiska trätoämnen skulle kunna lösas runt ett förhandlingsbord? I princip varje gång. Skillnaderna kanske är mindre än inom ett stort företag? Det kanske borde gå att plocka fram de mest optimala lösningarna effektivare för de flesta om man diskuterade konstruktivt runt ett bord. Än hålla valrörelse? Hemska tanke. Men om det snubblade vid sanningen så borde vårt parlamentariska system snart ses över. Så att skalan mellan "fullständig pajkastning" och "rent teknisk sakdebatt" blir mer verklighetsanpassad.
När det gäller framgångsrik eller inte så kan man nog anta att det är lättare att vara enormt kompetent och duktig utan att vara framgångsrik. Än att vara framgångsrik och rätt medioker eller rent dålig. Men sammanhangen är komplexa och sammansatta. Framgång kan bero på så väldigt mycket. Kompetens är bara en faktor. Och den kan ofta kompenseras av annat vill jag påstå. Med det vill jag ha sagt att alla betyg och löner är orättvisa. De är extremt trubbiga intrument för att belöna våra prestationer. Och därför vanskliga att tillmäta alltför stor betydelse. Är man verkligen intresserad av en persons kapacitet så måste man nog omaka sig med att se längre än de mest påtagliga symptomen. Beroende på vilket sammanhang det gäller naturligtvis.
Som väljare har jag ju exempelvis den möjligheten numera att läsa bloggar osv. Där politiker själva och ocensurerat "öppnar sig" genom olika typer av funderingar. Det vill jag påstå, är en mycket bra faktor för att göra bedömningar. Visserligen bara en faktor, men en ovanligt intressant sådan. (Och det är ganska slående hur torftiga och tunna många av de här bloggarna framstår. Det gäller, förstås, inte din;)
Skulle gärna vilja veta vem du är. Du uttrycker dig fantastiskt och bjuder på tankebanor som jag gillar. Att ständigt utmana för att försöka förbättra tycker jag är mycket positivt så länge som uppsåtet är positivt.
RaderaVet inte om jag förstår dig rätt om jag tolkar dig som att du anser att skillnaderna mellan många partier är marginella och att de därför kan slås ihop eller i vart fall enkelt förhandla fram gemensamma lösningar. Jag delar inte den synen. Det är i konkreta sakfrågor som skillnaderna syns. Inte i snömoset på toppen.
Basideologiskt är FP och C någon form av liberaler. Fina ord om mänskliga rättigheter, barnens rättigheter, jämställdhet etc är i princip de samma. Men i sakfrågor kopplade till energiförsörjning, skolan, EU etc där skiljer vi oss åt ordentligt. Då kanske det inte är så svårt att förstå att jag som C företrädare har mycket avvikande uppfattningar än t ex Vänsterpartister, Sverigedemokrater, Miljöpartister och även andra partier i just olika sakfrågor. Den som vill förstå olikheterna måste följa upp partiernas ställningstaganden i sakfrågor och inte på "snömosnivå