Statens oförmåga att investera klokt
Offentliga verksamheter som styrs av politiker ska inte investera stora belopp i särskilda tekniker. De enda stora belopp politiken ska satsa är på att ny teknik implementeras och utvecklas på både grundskolan och på våra toppuniversitet. Allt annat blir bara fel. Det är forskningen och näringslivet som måste ta riskerna och visa vilka alternativ som har bärkraft. Till exempel kan med fördel politiker nu lansera en AI-utmaning bland våra elever i mellanstadiet för att öka nyttjandet av generativ AI och därigenom börja återskapa global kunskapskraft bland Sveriges elever. De barn som lär sig det kommer att ha stora fördelar jämfört med dem som inte får det. Frågor på det?
Om du älskar dina barn och barnbarn, se till att de börjar lära sig att använda generativ AI som ett mycket användbart verktyg. Det är mycket kraftfullare än vad en digital miniräknare var. Digitala miniräknare introducerades när jag gick i skolan. De som inte lärde sig att använda dem hade ingen chans mot dem som gjorde det. Vänta inte på att politiker ska hjälpa våra barn mot konkurrenskraft! Du kan nu göra en stor insats för våra kommande äldre generationer.
Henrik Jönsson, krönikör GP, skriver läsvärt om hur dålig staten är på att investera i nya teknologier. Typ som region Uppsala vad avser kapacitetsstark kollektivtrafik i form av spårväg. Region Uppsala borde bara ha gjort en funktionsupphandling och låtit marknaden komma med förslag.
”“Det är väldigt svårt att göra gott med andra människors pengar”. Dessa bevingade ord formulerades av den nobelprisbelönade nationalekonomen Milton Friedman som en kommentar på skatteslöseri.”
”I en fungerande marknadsekonomi drivs ansvarstagande och riskanalyser fram av egenintresse, eftersom missbedömningar personligen drabbar de inblandade ekonomiskt.”
”En ekonomi som drivs av skattemedel och kreditgarantier saknar detta personliga ansvar, vilket är en av anledningarna till att stora statsfinansierade projekt tenderar att bli både dyra och ogenomtänkta.”
”Denna mekanik speglar de tilltagande problemen kring batteritillverkaren Northvolt. Europeisk inhemsk tillverkning av litiumbatterier är nödvändig för övergången till eldrivna fordon, vilket är centrala mål för EU:s klimatstrategi. På grund av detta har Northvolt fått närmare 90 miljarder kronor i form av skattebidrag från olika Europeiska länder, och även tilldelats kreditgarantier på över 51 miljarder kronor från Riksgälden. I förra veckan aviserade bolaget att man behöver ännu mer pengar, och därför kommer att genomföra ytterligare en nyemission. Samtidigt redovisade bolaget under 2023 en förlust på 11 miljarder kronor, och det fåtal batterier man hittills lyckats producera har varit så dyra att de resulterat i en förlust på 31 miljoner kronor styck.”
”Allt tyder på att både Northvolt, den “havsbaserade vindkraften” och de kolossala satsningarna på “grönt stål” bara är de senaste exemplen på denna typ av industripolitiska katastrofprojekt. Drivkrafterna är dubbelt destruktiva: politiker ges chansen att framstå progressiva och gröna, medan ansvaret hamnar hos framtida regeringar – och skrupelfria entreprenörer kan privatisera vinsten medan all risk och kostnad hamnar hos skattebetalarna.”
Även Jan Jornmarks krönika i Affärsvärlden är i sammanhanget läsvärd. De gröna ståldrömmarna är ”ekon från 70-talet”. Galet mycket av våra skattepengar slösas bort av politiker kopplat till ”näringspolitik”. Affärsmän med goda generaldirektörs- och politikerkontakter tjänar mycket pengar. Skattebetalarna får nitlotter kopplade till bristande politiskt ledarskap.
”De jättelika satsningar som nu genomförs i Norrland är ingenting annat än en upprepning av de första efterkrigsdecennierna, när en ny stålindustri blev kärnan i den sista europeiska storhetstiden. Enorma stålverk byggdes längs kusterna, och de nya valsverken tryckte ut plåten som var råvaran till den snabbt växande bilindustrin. Men redan i slutet av 1960-talet var de gyllene åren över, och sedan följde bara en utdragen och inflationsdrivande subventionsrullning, innan de ekonomiska realiteterna gjorde 1980-talets nyliberalism och omstruktureringar oundviklig. Exakt samtidigt höjdes dessutom tempot i de digitala industriernas och nätverkens genombrott.”
”Men i de digitala utvecklingskomplexen har systematiska europeiska svagheter efterhand avslöjats på ett obarmhärtigt sätt. Amerikanska eller östasiatiska techgiganter och den start up-kultur som lever kring dem dominerar idag utvecklingen.”
”Bilden av hur den förgångna storhetstiden fortfarande spökar i dagens föreställningsvärld blir tydlig när man ser hur pensionerade politiker i sextio- och sjuttioårsåldern tar plats i styrelser eller får ledande rådgivningsroller i de återuppväckta industriprojekten. Där ska de på ett närmast metafysiskt sätt förvandla järn, stål och elbilar till spjutspetsar för en grön framtid, där man kan ”bada i guld”.”
https://www.affarsvarlden.se/kronika/jan-jornmark-grona-stalet-ar-som-ett-eko-fran-70-talet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar